Kan man vägra att pappan får ta med barnet på semester utomlands??
Alltså jag har ett barn med en man som,hur ska man säga,inte är helt lämplig! (detta kommer att bli rörigt)
Vi bråkar konstant,han ser enbart till sitt eget bästa och absolut inte till vårt barns bästa.
Visst vi är två i det här men han drar igång gräl hellre än helst och är så jäkla bitter så hälften vore nog.Sedan tvärvänder han och till slut fattar inte jag vad vi grälar om!
Vårt barn är 5 år och har bott hos mig under hela sin uppväxt,pappan har sonen varannan helg.
Det känns ibland som om han inte är så intresserad av att ha barnet men när jag påpekar det så är det absolut inte så. Allt är bara jobbigt för honom hela tiden och han har aldrig någon barnfri tid(????) (han har ett barn till varannan v som kräver en del men ändå)
Han har inte varit med en enda gång frivilligt någonstans tex bvc,tandläkare,läkare,föräldramöten etc utan när jag har tvingat med honom för barnets skull och för att jag känner att han smiter undan med olika ursäkter alltid.
Han lämnade mig själv under min graviditet väldigt mycket och under hela tiden på bb/neo/sjukhusvistelse (prematurfödd) och jag har alltid fått klara det mesta själv med barnet.
Nu låter det kanske som om jag är bitter och det är jag nog lite men mer för mitt barns skull tror jag.Försöker se framåt och i ärlighetens namn så har jag lagt det där bakom mig,men för att få en helhetsbild så måste jag berätta om det här!
Har försökt att vi ska kunna ha en bra relation för vi har ju barn ihop så jag har nog curlat honom lite för mycket många gånger men det är mycket för att jag har varit rädd för att han ska bråka med mig. Börjar inse mer och mer att han har inte mycket att komma med i slutändan men ändå. Jag löser hellre saker själv än att drar in honom för det är liksom inte ens lönt.
Han har aldrig betalt underhåll.!Alla dagisavgifter,mediciner har jag betalt. Kläder betalar jag,han kan komma med något ibland. Har jag påpekat det någon gång så tar det hus i helvete och jag har inte orkat,har dock sett till att han betalt någon matkasse då och då.
Det har han ursäkter för och jag har ibland köpt dem för det mesta inte.
Han har dock betalt 1 utlandsemester som jag åkt med på med vårt barn. Korkat men jag kände att det var enda chansen att få tillbaka lite,plus att jag ville göra något för vårt barns skull.
Han är en mästare på att manipulera och jag kommer på mig själv att gå på det ibland fortfarande.
Hårdhänt med barnet tycker jag och han är verbalt totalt inkompetent.. Det här med psykologi finns inte i hans kartotek alls.
Bestämmer sig aldrig utan velar fram och tillbaka hela tiden,vilket betyder att dagen när han ska lämna barnet får jag hålla mig hemma hela dagen för att han säger en tid och kommer 3 timmar senare allt som oftast.
Ringer till mig MINST en gång om dagen,sist han skulle lämna barnet ringde han 7 ggr varav en gång varade 1.5 tim.
Hjälper inte om jag slänger på luren han ringer tills jag svarar.
Och det handlar bara om hur jäkla less han är på sitt liv,ingen vill umgås med honom och hur mycket bättre hans liv hade varit om vi hade varit tillsammans fortfarande( jag hade antagligen hoppat från en bro om så hade varit fallet)
Alltså jag har prövat ALLT snart!!
Nu till själva frågan(milde tid vad långt detta blev)
Han vill nu åka utomlands och ta med barnet! Jag får ren panik för jag bara vill inte att han åker själv med sonen! Dels för att han inte alltid är snäll emot honom! När vi var utomlands så somnade han bara helt utan att han koll på stranden,visst vi var två som hade koll men ändå. Han nöp tag i honom några gånger rätt rejält vilket fick mig att gå i taket mer än vanligt. Man fostrar inte ett barn genom handgripligheter och fula ord hävdar jag!
Kan jag säga nej till att han åker själv med honom undrar jag nu? Vi har gemensam vårdnad,har aldrig nekat honom att träffa sin son,ta med han på diverse saker men grejen är att han FRÅGAR aldrig mig om det är ok med mig utan " jag SKA göra si eller så med honom" och det spelar ingen roll om jag faktiskt bestämt annat så är det så bara.
Nu är inte jag så mesig som jag verkar utan har rejält med skinn å näsan och överlever det mesta men jag vet inte vad jag ska göra snart.
Har fått magkatarr och ångest det senaste för jag orkar inte med hans gnäll..jag sätter sakta men säkert ned min fot men hur långt kan jag gå egentligen? Ska man dra det till familjerätten? Tänkte ringa dit imorgon om de kan ge något råd..
Mitt barn betyder allt för mig och jag vill inte att han ska komma ikläm mer än han behöver men jag kommer bli ett totalt vrak om han tar med honom utomlands.Tänk om något händer!! Ja jag ska tagga ned men jag hatar att inte ha koll eftersom jag inte litar på honom ett skit!
Konkreta råd är vad jag vill ha! Hur ska jag lyckas vända detta så allt blir bra för mitt barn utan att vi slår ihjäl varandra.
Ber om ursäkt om det blev väldigt rörigt och osammanhängande!
