Anonym (Hjälplös mamma)

Äldre 18 Jun 07:42

88 svar

Pappan misshandlar barnen psykiskt, hjälp!!

Ska försöka sammanfatta historien så gott det går...

Jag har en dotter på 3,5 år. Jag och hennes far gick isär för ca ett år sen. Det har sedan dess varit ett helvete rent utsagt.
Efter många samtal hos familjerätt och advokater kom vi slutligen fram till ett umgänge där han ska ha henne varannan långhelg (fred-onsd). Han ändrar sig titt som tätt och skickar då mail till både advokat och FR att han antingen vill ha henne mer eller inte ha henne alls. Olika bud varje gång. Men det har ändå landat i det avtal vi har och det enda som hänt är att han drar igång nya processer som han sedan drar sig ur.

Men till saken:
Han har två barn från ett tidigare förhållande (nu 8 och 10 år) som han verbalt misshandlade under alla år vi var tillsammans. Jag försökte tala honom till rätta och i många fall hjälpte det. Men när han blir riktigt förbannad så finns inget som kan stoppa honom. Vardagsmat för honom var att hota sina barn att slå ut tänderna så blodet sprutade eller hota med att köra upp en sopkvast i arslet om dom inte höll käften. Efter att vi gick isär har det bara blivit värre. Jag har kontakt med den andra mamman och har fått veta att han matar barnen med ord som att de är värdelösa, feta, äckliga och lata. Kan tillägga att ingen av dem är överviktiga och mellandottern på 8 har börjat banta för att hon tycker hon är tjock.

Nu i helgen efter ett dygn hos pappa fick jag hämta min dotter då han ringde till mig och talade om att han aldrig mer ville ha henne (hon stod bredvid honom när han sa detta). Jag har aldrig sett en mer förkrossad unge! När jag hämtade henne kastade hon sig i armarna på mig och grät oavbrutet. Sen berättade hon att hon inte fick vara mer hos pappa för att hon var dum i huvudet!!!
Jag kan inte se på längre när han förstör sina barn!!!! Han kommer ALDRIG ändra sig!! Och varje gång han gör och säger såna här saker så rättfärdigar han det med att skylla ifrån sig! Denna gång var det för att jag uppfostrat henne till det omöjliga hon blivit. Och anledningen att hon var förkrossad var att hon var tvungen att åka till mig, INTE för att han sagt eller gjort något fel.

Det finns så otroligt mycket mer i detta men orden räcker inte till.
Men hur gör jag nu?? Jag vill ju inte slita min dotter ifrån sin pappa, hon avgudar honom! Men om jag låter henne vara där så känns det som jag tillåter det han gör emot sina barn!
Hur hanterar jag då en knäckt unge som inte får träffa sin pappa??!

Någon som känner igen sig eller bara har några ord att dela, tacksam för allt....

/Hjälplös mamma

Anonym (Hjälplös mamma) Trådstartaren

Äldre 19 Jun 09:03

#71

Ska försöka bringa lite mera klarhet i detta...

Jag har varit i kontakt med familjerätten så många gånger att jag tappat räkningen! Deras uppgift är att se till att vi som föräldrar kan samsas om ett umgängesschema. Sen att jag tycker att han är olämplig, det gör inte de så mycket åt! Jag har dem på min sida men rent praktiskt gör det ingen skillnad.
Jag vet inte vad som händer hos pappan när jag inte är där och har därför inga konkreta bevis för hans verbala misshandel gentemot barnen.
Däremot gjorde jag en polisanmälan på pappan efter ett flertal hot emot mig via sms. Det trillade alltså in 2000 sms på två månader! Vad hände? Ärendet lades ner pga brist på bevis!! FAST polisen har varenda sms!! Jag berättade även om det han gör emot barnen och polisen anmälde vidare till socialen. Vi blev båda kallade var för sig och jag berättade allt för handläggaren där också! Igen!! Vad hände?? "vi kan inte göra något om pappan nekar" NEHEJ???!!!
Tillbaka på ruta 1....

Anonym (Hjälplös mamma) Trådstartaren

Äldre 19 Jun 09:17

#72

Jojile skrev 2012-06-19 08:49:01 följande:

Ts hur går det? Har du pratat med socialen?

Jag har försökt kontakta FR både igår och idag men utan resultat. Har varit i kontakt med min advokat som återkommer under dagen. Man vet ju aldrig i vilken ände man ska börja.....

lollisen

Äldre 19 Jun 09:32

#73

Anonym (Hjälplös mamma) skrev 2012-06-19 09:17:12 följande:

Jag har försökt kontakta FR både igår och idag men utan resultat. Har varit i kontakt med min advokat som återkommer under dagen. Man vet ju aldrig i vilken ände man ska börja.....

Du kan ju lämna in en orosanmälan till soc om vad han säger till barnet, ta kontakt med den andra mamman och se ifall hon vill stötta upp? Hon bör väl känna oro över sina barns välmående även hon tänker jag?

Respektera andra för dess åsikter och att inte alla tänker likadant som du...

Anonym (Hjälplös mamma) Trådstartaren

Äldre 19 Jun 09:38

#74

lollisen skrev 2012-06-19 09:32:27 följande:

Du kan ju lämna in en orosanmälan till soc om vad han säger till barnet, ta kontakt med den andra mamman och se ifall hon vill stötta upp? Hon bör väl känna oro över sina barns välmående även hon tänker jag?

Jag pratade med henne nyligen och hon är orolig men vill inte ta det vidare. Så där står jag ensam. Men jag gör vad jag kan.

Anonym (Lisa)

Äldre 19 Jun 09:40

#75

mementa skrev 2012-06-19 08:42:06 följande:

Tummen upp!

NÄ, man kan inte vägra umgänget..
Jag har nyss gått igenom en tvist, där pappan till mitt barn misshandlat henne både verbalt och fysiskt, han har erkänt, han är anmäld....men lik FAN dömer tingsrätten umgänge varannan helg, UTAN tillsyn....hon åker alltså dit och är hos honom fre-sön..

SÅ, det Finns lag som säger att föräldrar har Alltid umgängesrätt! Men den kan i vissa fall ske under uppsikt.

Jag blir ursinnig när jag läser sånt här. En kvinna skulle aldrig behöva bo med mannen som misshandlar henne. Däremot måste ett litet barn göra det??!!!!

Överklaga till hovrätten. Hon ska inte bo med sin värsta fiende.

fiiinally

Äldre 19 Jun 09:45

#76

Anonym (Lisa) skrev 2012-06-19 09:40:50 följande:

Jag blir ursinnig när jag läser sånt här. En kvinna skulle aldrig behöva bo med mannen som misshandlar henne. Däremot måste ett litet barn göra det??!!!!

Överklaga till hovrätten. Hon ska inte bo med sin värsta fiende.

Värsta fiende är väl att överdriva? TS har ju själv sagt att dottern blivit helt förtvivlad för att hon var tvungen att LÄMNA pappan, och att hon avgudar honom och hade mått dåligt om hon inte fick träffa honom men syskonen fick. Det är väl snarare bevakat umgänge (eller vad det nu heter) som är målet om jag förstått allting rätt?

Anonym (Lisa)

Äldre 19 Jun 09:48

#77

fiiinally skrev 2012-06-19 09:45:31 följande:

Värsta fiende är väl att överdriva? TS har ju själv sagt att dottern blivit helt förtvivlad för att hon var tvungen att LÄMNA pappan, och att hon avgudar honom och hade mått dåligt om hon inte fick träffa honom men syskonen fick. Det är väl snarare bevakat umgänge (eller vad det nu heter) som är målet om jag förstått allting rätt?

Jag svarade inte TS...jag svarade mementa.

fiiinally

Äldre 19 Jun 09:53

#78

Anonym (Lisa) skrev 2012-06-19 09:48:27 följande:

Jag svarade inte TS...jag svarade mementa.

Oj haha tidigt på morgonen ännu ;)

Jojile

Äldre 19 Jun 10:01

#79

Ts du ska göra en orosanmälan till socialen. Ring kommunen och be att få bli kopplad till någon som har hand om dessa ärenden. Jag tror inte att det är samma som är handläggare på fr. Fr har inte bestämmanderätt, utan kan ge råd, tips och försöka medla. Därför är det bra att du har dom i ryggen. Bra att du kontaktar en advokat, tyvärr har inte hand beteende mot dig någon betydelse i vårdnadstvist så koncentrera dig på hot mot barnen! Att den andra mamman inte vågar försvara sina barn är så skamligt att jag inte finner ord, fy fan helt enkelt, men jag hoppas du har kraft nog ändå! Framförallt, ge inte upp!

Oliviaviktor: nej du kan inte bara hålla barnet hemma. Som jag skrev behövs det lite mer bevis i ryggen men ja, för att hårdra det så är det förälderns skyldighet att skydda barnet.

Anonym (Lisa)

Äldre 19 Jun 10:06

#80

fiiinally skrev 2012-06-19 09:53:15 följande:

Oj haha tidigt på morgonen ännu ;)

mementa

Äldre 19 Jun 10:07

#81

Anonym (Lisa) skrev 2012-06-19 09:40:50 följande:

Jag blir ursinnig när jag läser sånt här. En kvinna skulle aldrig behöva bo med mannen som misshandlar henne. Däremot måste ett litet barn göra det??!!!!

Överklaga till hovrätten. Hon ska inte bo med sin värsta fiende.

Svenska rättssystemet!
Om man ska få enskild vårdnad, krävs det enorma samarbetsproblem mellan föräldrarna.
Vi har samarbetsproblem, men inte så pass svåra anser TR att man kan ge mig enskild.

Men oavsett, kan man ALDRIG ta ifrån den andre förälderns umgängesrätt....så visst kan jag överklaga, men till vilken nytta.....=(

Men, jag ville poängtera innan i mina inlägg för folk som ifrågasätter våra barns "liv" tillsammans med deras pappor.....(precis som med TS) Det ÄR inte bara att fixa till det....

Anonym (Lisa)

Äldre 19 Jun 10:14

#82

mementa skrev 2012-06-19 10:07:41 följande:

Svenska rättssystemet!
Om man ska få enskild vårdnad, krävs det enorma samarbetsproblem mellan föräldrarna.
Vi har samarbetsproblem, men inte så pass svåra anser TR att man kan ge mig enskild.

Men oavsett, kan man ALDRIG ta ifrån den andre förälderns umgängesrätt....så visst kan jag överklaga, men till vilken nytta.....=(

Men, jag ville poängtera innan i mina inlägg för folk som ifrågasätter våra barns "liv" tillsammans med deras pappor.....(precis som med TS) Det ÄR inte bara att fixa till det....

Det är vansinne att det svenska rättsystemet tillåter detta.

Misshandlar han din dotter fysiskt och/eller psykiskt fortfarande? Skulle hon berätta för dig om han gjorde det?

Detta är nog en egen tråd i sig (förlåt TS). Detta får mig att, på riktigt, må riktigt j***a illa.

lollisen

Äldre 19 Jun 10:14

#83

mementa skrev 2012-06-19 10:07:41 följande:

Svenska rättssystemet!
Om man ska få enskild vårdnad, krävs det enorma samarbetsproblem mellan föräldrarna.
Vi har samarbetsproblem, men inte så pass svåra anser TR att man kan ge mig enskild.

Men oavsett, kan man ALDRIG ta ifrån den andre förälderns umgängesrätt....så visst kan jag överklaga, men till vilken nytta.....=(

Men, jag ville poängtera innan i mina inlägg för folk som ifrågasätter våra barns "liv" tillsammans med deras pappor.....(precis som med TS) Det ÄR inte bara att fixa till det....

Återigen är det inte förälderns umgängesrätt som gäller, det är barnens rätt till umgänge med båda föräldrar. Men om det finns hot/våld eller annat i grunden så ska man som förälder skydda sina barn mot detta.
Finns bevis, så har man skyldighet att hålla sina barn hemma.

Annars får man helt sonika kämpa för sina barns skull om man så går på knäna. Enligt mig.

Samarbetsproblem är en sak, det är mellan föräldrarna och på det kan inte tingsrätten döma enskild vårdnad, men gör det i vissa fall beroende på varför det är samarbetsproblem etc. Men enkom samarbetsproblematik gör inte den ena föräldern inkompetent som förälder. Men det beror ju på vad det är i samarbetet det strular och på vilket sätt det tar sig form.

Känner man att barnet inte är säkert hos den andre föräldern, så håller man dem hemma allt i enlighet med sitt föräldraransvar. Tills man kan komma på en lösning som fungerar och som är säkert för barnet.

Respektera andra för dess åsikter och att inte alla tänker likadant som du...

lollisen

Äldre 19 Jun 10:17

#84

Anonym (Hjälplös mamma) skrev 2012-06-19 09:38:56 följande:

Jag pratade med henne nyligen och hon är orolig men vill inte ta det vidare. Så där står jag ensam. Men jag gör vad jag kan.

Synd att hon inte ser till barnens bästa och synd för barnens skull! Men ge inte upp. Spara allt, dokumentera allt (med datum och vad han säger etc) så att du har kött på benen OM det skulle gå upp i tingsrätten.
Agera med fokus på barnets bästa och försök att lämna dina egna känslor i detta, alltså dina egna känslor mot pappan. Svårt att förklara exakt hur jag menar, men jag hoppas att du förstår ändå.

Sålänge du agerar lugnt och rationellt, med stadiga fötter på jorden, med fokus på barnet, så gör du rätt. Sålänge det inte blir till en fejd eller kamp mellan dig och pappan om vem som har rätt till barnet så att säga.

Barnet har rätt till båda sina föräldrar, men inte till vilket pris som helst. Barnet har även rätt till trygghet.

Respektera andra för dess åsikter och att inte alla tänker likadant som du...

Anonym (kvinna)

Äldre 19 Jun 10:22

#85

Hej ts!

Är idag 30 år gammal. Mina föräldrar gick skilda vägar när jag var runt 2 år. Min pappa hade umgänge varannan helg. Han var rätt otrevlig, men inte i närheten av din dotters pappa. Till slut ville jag inte hem till honom men sen så träffade han en kvinna som kom att bli min extramamma och de gjorde under för mig men inte för min pappa. Hade inte hon dykt upp hade jag till slut vägrat åka dit. Dock var det lite mer komplicerat då min mamma inte visste vad som hände hos min pappa, han hade aldrig betett sig så framför henne och jag berättade inget (vi har pratat om detta under årens lopp). Jag vet att hon nu med facit i hand inte låtit mig bo hos honom utan att han tagit itu med sig själv först.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta inlägg. Min pappa sa saker i stil med; är du rent jävla dum i huvudet, hallå är du inte klok och massa liknande saker. Han var väldigt vuxen, hade inte tid att leka eller umgås med mig, var vi iväg så fick jag ofta sitta i bilen och vänta. Jag hatade att åka till honom innan min extramamma kom in i bilden.

När vi fick barn för nu 21 månader sen, så började jag mer eller mindre känna att jag inte längre ville ha min pappa kvar i mitt liv än mindre i min dotters. När de hade gått 3 veckor hade han fortfarande inte kommit och träffat henne, tror de tog mig närmare ett år och sen slutade jag svara på hans enstaka samtal (han ringde typ var sjätte månad, om ens det). Det känns nu som en otrolig befrielse, då han faktiskt fortfarande när jag var vuxen bemötte mig på precis samma sätt som när jag var barn.

Hade min man betett sig så mot vår dotter så hade jag först och främst krävt att han skaffat hjälp, sen hade vi fått se om vi bott ihop under tiden eller separerat men aldrig i helvete att han fått ta hand om vår dotter med det beteendet.

Jojile

Äldre 19 Jun 10:25

#86

Lollisen: tummar upp för bra inlägg!

Ts: jag har varit uppe i tr men i en helt annan situation än du. Det jag vann på var att att det inte fanns möjlighet till samarbete och att jag hade tre års kalendrar fullproppade med anteckningar och notiser pm vad som skett. Om du inte börjat med det så gör det! Även om det inte är 100% bevis så har du mer kött på benen och stödpunkter att ta upp.

OliviaViktor

Äldre 19 Jun 10:33

#87

Anonym (kvinna) skrev 2012-06-19 10:22:08 följande:

Hej ts!

Är idag 30 år gammal. Mina föräldrar gick skilda vägar när jag var runt 2 år. Min pappa hade umgänge varannan helg. Han var rätt otrevlig, men inte i närheten av din dotters pappa. Till slut ville jag inte hem till honom men sen så träffade han en kvinna som kom att bli min extramamma och de gjorde under för mig men inte för min pappa. Hade inte hon dykt upp hade jag till slut vägrat åka dit. Dock var det lite mer komplicerat då min mamma inte visste vad som hände hos min pappa, han hade aldrig betett sig så framför henne och jag berättade inget (vi har pratat om detta under årens lopp). Jag vet att hon nu med facit i hand inte låtit mig bo hos honom utan att han tagit itu med sig själv först.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta inlägg. Min pappa sa saker i stil med; är du rent jävla dum i huvudet, hallå är du inte klok och massa liknande saker. Han var väldigt vuxen, hade inte tid att leka eller umgås med mig, var vi iväg så fick jag ofta sitta i bilen och vänta. Jag hatade att åka till honom innan min extramamma kom in i bilden.

När vi fick barn för nu 21 månader sen, så började jag mer eller mindre känna att jag inte längre ville ha min pappa kvar i mitt liv än mindre i min dotters. När de hade gått 3 veckor hade han fortfarande inte kommit och träffat henne, tror de tog mig närmare ett år och sen slutade jag svara på hans enstaka samtal (han ringde typ var sjätte månad, om ens det). Det känns nu som en otrolig befrielse, då han faktiskt fortfarande när jag var vuxen bemötte mig på precis samma sätt som när jag var barn.

Hade min man betett sig så mot vår dotter så hade jag först och främst krävt att han skaffat hjälp, sen hade vi fått se om vi bott ihop under tiden eller separerat men aldrig i helvete att han fått ta hand om vår dotter med det beteendet.

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag hade också en pappa som var farlig för mig, han misshandlade mig psykiskt/fysiskt. När jag blev gravid så tröttnade jag på alla psykiska problem som han orsakat mig under 23 års tid, sökte psykologkontakt som jag fick och min son fick mig att inse värdet hos mig själv och skulle aldrig vilja utsätta min son för min pappa. Idag har vi inte hörts sedan ett år tillbaka trots vissa kontaktförsök ifrån hans sida.
Ja, vad var det som gjorde att min mamma valde denna man och stanna kvar i så många år? manipulation och hjärntvätt och psykisk misshandel (hon trodde till slut att hon inte var värdefull eller värd något bättre och att hon kunde lämna honom) Hon vart så pass manipulerad att han kunde misshandla mig trots att hon såg/hörde men att han inte gjorde det enligt honom. Till och med idag så vet hon inte vad hon ska tro trots att han gör allt för att jävlas med henne genom gemensamma barn (mig och systern), min pappa "övertalade" och "manipulerade" henne tills hon gick med på att behålla barnen och föda dom (jag och min syster då)....

Så lite självkänsla och så mycket destruktivitet och psykiska problem min pappa skapat hos mig så det inte är klokt.

Anonym (Mina barn med.)

Äldre 29 Aug 12:39

#88

Jag flydde från våldet med mina barn 4 o 6 år. Jag trodde på vad han sa att det var mitt fel allt sammans. Jag såg inget hot då mot barnen. Hade jag varit mera påläst så skulle jag aldrig släppt barnen till honom. Idag får jag kämpa att jag har rätt att skydda mina barn från psykiskt och fysikt våld. soc menar att det är inte säkert att de har varit utsatta trots bevis. Pappan nekar och hänvisar att jag är psykiskt sjuk. Han har fått med sig alla myndigheter och skola på hans sida. Han är ju så trevlig.

tyvärr så fick vi gemensamvårdnad. Då jag inte hade bevis på papper. Hade även träffat pappan enstaka möten.

Idag har han utsatt ena flickan för minst 3 st fysisk misshandel. Tack vare domstolsbeslut att vi gör upp schemat själva och att båda är flexibla har jag fått igenom att han bara får ha dem på dagtid på en dag varannan helg. Barnen är tacksam för det. Det är inte han. Han måste göra en stämningsansökan på mig för att få mera umgängstid. Hur länge vi får ha det så här vet jag inte.

Pappan misshandlar barnen psykiskt, hjälp!!

INNEHÅLL