Jag har också hört det där om att det är svårare för tvåspråkiga barn att lära sig prata men jag betvivlar att det stämmer. Ju fler språk man hör och - så småningom - pratar, desto mer språkbegåvad borde man väl bli? Själv pratar jag sex språk flytande och maken (som är fransos) talar fem språk. Vi har ett brokigt umgänge språkmässigt och våra barn har knappast blivit hämmade, tvärtom. Jag jobbar f.ö. med språk och är mån om att tala tydligt och pedagogiskt med barnen, ställa frågor till dem, komma med lättbegripliga förklaringar, sätta in orden i sammanhang, inte prata om mig själv och barnet i tredje person (varför gör man det??), omformulera krångliga texter i barnböcker osv. Tror att sådant är mycket viktigare än antalet talade språk i familjen! När jag väljer filmer och liknande till barnen, är språket jätteviktigt.
Nåväl. Dottern började prata kinesiska när hon var åtta månader, då bodde vi i Kina, sedan bytte hon direkt till svenska vid 13 månaders ålder när vi flyttade hem. Sonen föddes i Sverige och började prata när han var 11 månader. Vid 1,5 år kunde båda barnen säga flera hundra ord och pratade i fullständiga meningar, med genitiv och ibland i imperfekt. De flesta av våra vänner lever i tvåspråkiga familjer och det är väldigt varierande hur barnen pratar, och hur tidigt. Dotterns bästa kompis pratade svenska, engelska och kinesiska väldigt bra vid två års ålder.
Känner många tvåspråkiga barn som talar som rinnande vatten, och även åtskilliga "helsvenska" tvååringar som med nöd och näppe kan foga ihop tvåordsmeningar. Barnen går f.ö. på ett dagis med språkinriktning och föreståndaren, som har stor erfarenhet av flerspråkighet, menar att barnen kan jonglera upp till fyra språk utan problem, sedan blir det lite kaosartat :)