Trotsar mot den man älskar

Din svärmor har så fel så jag blir mörkrädd. Tyvärr rätt klassiskt för den äldre generationen. 

Din dotter trotsar inte för att hon vill testa dig, eller vara jäklig.
"Trots" är en utvecklingsfas då hon utvecklas och hennes värld känns stor, läskig och jobbig. Då söker man sig till de man är tryggast hos. Vem gråter du ut oss när du haft en jobbig dag? Vem kan du bli irriterad och sur på om du bråkat med någon på jobbet? Kanske din partner...?
Hemma kan man slappna av, tillåta sig att visa ALLA känslor och ändå veta att man är älskad. Din dotter vet att du inte slutar älska henne för att hon "trotsar".

Rekommenderar att du läser lite om barns utvecklingsfaser också, inte bara Malin Alfvén.
Lars H Gustafsson har också skrivit en grymt bra bok som heter "Växa - inte lyda". Den rekommenderar jag verkligen!

Din instinkt att ta upp din dotter och ge henne det hon behöver är klockren! Fortsätt med det och se det för vad det är - en fas. Kärlek kan man aldrig skämma bort barn med! 

Skulle snarare säga att barn trotsat mest mot dom de litar på.

Det handlar om generationer.
Gå till digsjälv, hur var dina föräldrar?
Var du trygg?
Fick du lov att vara ledsen?
Tre saker dina föräldrar var bra på, resp. Tre saker du tycker är viktiga egenskaper hos en bra förälder- ett bra tankesätt att få kontur på din fråga.

favoritar

Min svärmor bor bara några meter bort och är därmed en stor del av vårt liv. 
Träffas inte varje dag men någon gång i veckan i alla fall.
Hur kan jag få henne att förstå detta.
Jag kanske inte borde bry mig men det är inte första gången vi diskuterar om barnen.
Senast igår pratade vi om time-out.
Hon tycker den är toppen och då har hon sett massa nanny program.
Jag gillar den inte alls.

Så hur gör man för att få henne förstå hur jag tänker? 

Du läser de böcker som finns om hur time-out och annat påverkar barnens självkänsla. Dra fram hårda fakta som inte går att säga emot.

Sen är det ju till syvende och sist DU som bestämmer hur ditt barn ska leva. Inte hon. Du kan säga "vi tycker olika, men jag kommer aldrig utsätta mitt barn för time-out".

Förklara hur du känner? Mina föräldrar är lite likadana, jag brukar säga att när hon är 25 kommer hon oavsett metod inte -tigga efter tröst- -kissa i sängen- -lägga sand på gräsmattan- osv osv. Man blir människa tillslut ändå.

Generationsfrågor är svåra.... Saker förändras, både mot det sämre och mot det bättre, trygghet och närhet tycker jag är rn sak som går åt rätt håll.
Förr skulle alla barn leka själva utan gnäll, cykla till skolan i tidig ålder, osv, grät man fick man ofta skäll. Detta är förståss sjukt hårddraget, men jag växte upp med gråtförbud, timeout, hårda gränser och total avsaknad av kramar, jag är väldigt blödig idag, gråter för småsaker och söker närhet hos folk jag inte känner. Detta tror jag, efter år av terapi, är resultat utav min torra uppväxt.

När det gäller svärmor så upplever jag henne som väldigt "mjuk" och kärleksfull mot sina barnbarn. 
Det hon säger passar inte riktigt in i hur hon är mot barnbarnen.
Men sen å andra sidan så är det inte hon som uppfostrar dem.
Tror inte heller att hennes barn fick växa upp utan kärlek, typ kramar och sånt.

Egentligen borde jag kanske inte bry mig om hur hon tycker att man ska göra. Men under dessa fyra år så har vi haft våra dispyter och jag börjar bli ganska trött på det.
Jag kan liksom inte be henne om råd för jag vet att vi ser olika på hur man ska göra.
När det gäller barnuppfostran så lyssnar jag inte på henne.
Tyvärr blir det min mamma som får stå för den delen.
Jag önskar att även svärmor kunde tycka mer som jag så även hon kunde få vara delaktig.