Svårt att förhålla mig till mina vänner och deras familjelycka

Hej!

Jag får ont i hjärtat av att läsa, jag är inte alls i samma situation egentligen men jag känner ändå igen mycket av det du skriver. För mig är det så att jag min största önskan är att bilda familj men att jag inte klarar av att träffa någon (jag är alltså singel) på grund av känslomässiga problem. Vi är i samma ålder du och jag. Det har inte blivit några barn för mig än och jag förstår inte hur det skulle ske :(  Tårar, tårar...

..För några år sedan var jag överlycklig för andra när de fick barn men nu känner jag som du. det är väldigt smärtsamt.

Jag hoppas att det går bra med er behandling, tappa inte hoppet. Om det inte skulle fungera hoppas jag att din kille ändrar sig ang adoption i framtiden.    

Kanske kan du prova att försöka prata med dina vänner? Säga nåt i stil med: " Jag gillar verkligen dina barn och jag är glad för dig/er att ni har så härliga ungar, men jag/vi mår inte alltid så bra pga vår barnlöshet och jag vet att det kan vara svårt att förstå när man inte är i den sitsen själv och jag vet att du/ni ger råd för att ni menar väl....men jag vill faktiskt inte höra att jag ska slappna av eller liknande för det fungerar faktiskt inte så, det är en MYT. Det finns måååånga studier som visar att det inte fungerar på det sättet. Det faktiskt bara ca 5  % av alla ofrivilligt barnlösa som blir gravida när de 'tänker på annat', har ställt sig i adoptionskö eller skaffar hund eller åker på semester....jag vet att du menar väl men det fungerar som sagt INTE så. Och jag skulle ibland önska att vi kunde prata om annat än barn ibland. Självklart ska vi prata om barn och självklart är det kul att få foton på dina sötnosar...men jag behöver ibland få prata om annat och kanske kan du försöka tänka på att jag och min man kämpar med detta....ibland orkar vi inte med att få foton och höra om barn barn barn......."
Kanske kan du be dom att skicka ett sms och fråga " Hur är läget idag vännen? Pallar du ett foto idag?" Innan de drar iväg foton nr 100000 på sitt barn? De visar då respekt och hänsyn och du kan svara ärligt att " Idag är en skitdag, inte idag" eller " Bra dag, jag vill se fotot på ditt härliga barn"....Kanske att du ibland får anstränga dig och ta emot ett foto även om du har en halvdålig dag för att vis att du är intresserad och att du tycker om deras små guldklipmar, för vänskapens skull men du har då iaf chansen att avböja om det är en förjävlig dag.

Tack snälla ni för era svar. Även om du (Anonym <3) och jag inte är i exakt samma situation så tror jag att vi har samma känsla av sorg och rädsla för att det inte skall bli som man hoppas. Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för dig.

Jag tycker att dina (Anonym) råd är bra. Jag tror att jag får tuffa till mig lite och vara ännu mer tydlig mot omgivningen, och precis som du skriver vara tydlig utan att vara arg.

Jag tycker det är konstigt hur stor press detta med barnlöshet läggs på oss kvinnor. Min man har inte en enda gång fått höra att han borde slappna av för att göra mig gravid. Orättvist.

Alltså vem bombar vännernas inkorg med bilder på sina barn? Hur självcentrerad får man bli? Skäms vid blotta tanken på att bete sig så.

Ja jag hoppas att dina vänner inser att du faktiskt behöver stöd, respekt och hänsyn. Jag tror att många inte tänker sig för och det är nog lätt att att de är så uppe i sitt eget liv och så hasplar de ur sig nåt i förbifarten utan att tänka efter vem de pratar med.....Väldigt tröttsamt för dig och för alla andra som också kämpar för att få barn på olika sätt. Jag och min man har försökt i snart ett år och jag börjar bli less. Jag är mer redo för utredning än vad min man är....frustrerande men samtidigt är det viktigt att vi vill samma sak och att vi båda är redo för utredning när det blir / om det behövs och att vi gör detta tillsammans, så jag får vänta in honom lite. Jag har sett på nära hur det kan bli om ena parten gasar på för mycket och den andre inte hinner med känslomässigt....de höll på att gå isär eftersom en av dom kände sig osynlig och inte lyssnad på.....

...oj ha ha ha mitt inlägg var inte slut ...... det fortsätter:
Jag hoppas att min man blir redo för utredning snart eller att det inte ska behövas

TS: lycka till med er IVF! Och lycka till med snacket med dina vänner

Jag HAR barn, men skulle inte drömma om att skicka bilder var o varannan dag på dom om ingen bett ? Verkligen aldrig ! Jag skulle även vara extra försiktig om jag vet att personen är barnlös. Skulle aldrig i mitt liv yppa "snart är det din tur" eller "slappna av" Men en fråga till dig TS.... vill du hellre leva med din utan barn än med en annan man o adopterade barn ?

Det är min tanke också. Jag har inte förstått grejen, men jag är väl gammal och modern . Men faktiskt inte ens mina yngre FB-vänner har inte speciellt mycket statusar om sina barn

Samma situation, i princip. 33 år, vi har försökt i strax över 5 år, fick för ett tag sedan redan på att min man aldrig kan få barn :(
Jag känner verkligen igen mig i det du säger! Pallar INTE höra mer om vännernas bebisar etc, och om jag fick en tia för varje gång jag hörde "slappna av" el "är det meningen så händer det"..vadå "ÄR DET MENINGEN"? Skulle det vara meningen att vi inte kan få biologiska barn tillsammans? Hur f-n svarar man på det egentligen? Jag orkar inte berätta för alla, det är så jobbigt varje gång någon undrar om "det inte är dags med barn nu "wink wink"...suck... det där sista har jag fått höra nu så mkt från en nära väninna att jag nu inte vill berätta sanningen för henne..hon fattar helt enkelt inte. Min närmsta vän är gravid just nu..och det är så jobbigt, jag får panik bara jag hör nåt om gravid-besvär, för jag skulle GÄRNA ha dem, så klart! som tur har hon förstått hur det är fatt, för jag frågar inte om bebisen så ofta, och hon bombarderar mig inte heller med info. Men bebisen kommer i oktober, och då blir man ju tvungen att inse verkligheten..och vid det laget har jag och mannen inte ens kommit fram i donationskön...och det kanske inte blir nåt ändå.. :(

Jag är inte så gammal men jag begriper ändå inte. Jag kanske är en hemsk mamma helt enkelt men jag kan inte begripa varför mina vänner skulle vara intresserade av att se hundratals bilder på min unge? Jag är glad om dom tycker det är roligt att träffa honom ibland.

Hej TS,

Jag känner mycket väl igen mig i det du beskriver, att ha svårt att glädjas för andras skull.  För snart ett år sedan tog jag en paus från Facebook p.g.a. detta, för att alla inlägg om graviditeter och bebisbilder m.m. blev helt enkelt för mycket för mig. Allt det gjorde var att jag kände mer stress och deras lycka påminde mig bara om vad jag och min sambo inte har. Det känns jättetungt i perioder och särskilt eftersom jag inte har någon nära vän som upplevt samma svårighet att få barn. 

Det är lätt att känna utanförskap från de som "vet hur det är att ha barn".  

Jag har tyvärr inga vidare tips att ge dig, förutom att om du kan välja att "stänga av" delar av det som kanske ökar din stress, så gör det. Om det tex handlar om inbjudningar till barnkalas, dop, sociala forum etc, du behöver kanske inte tacka ja varje gång om du känner dig känslig just då? 

Jag är inte alls i din sits, men blir ledsen av hur du mår och har det. Jag hade om jag varit du skrivit ett ärligt brev till vännerna. Bett dom backa med bilder och barnprat. Jag hade förstått. Om dom inte förstår tycker jag dom är elaka. Jag såg ett program med Rene Nyberg och där tog en barnlös paus med sin bästa vän ett tag. I den serien sa dom även att det finns grupper med ofrivilligt barnlösa par. Något värt att kolla kanske för att träffa andra i er situation. Styrkekramar och lycka till.

Ts- jag förstår dig. Var själv barnlös i flera år och det var ibland outhärdligt att umgås med vänner som bara pratade barn. Tycker du fått bra tips- speciellt från första anonyma inlägget. Stort lycka till med ivf-försöken, det är inte så jobbigt som många förväntar sig och om det lyckas (för oss tog det fem försök) är det värt det jobbiga tusen gånger om. Kram

Det är faktiskt helt ok att känna så, allt annat vore konstigt. Och det är också ok att ni isolerar er ett tag medan andra föder barn på löpande band. Ni har också en tuff tid med behandlingar framför er. Förhoppningsvis bär de frukt Ge inte upp bara!

Mitt tips är också att ni nu slutar vara så öppna med detaljerna. För då kommer folk, av bästa välvilja, hålla på och fråga och fråga igen. Och om det inte funkar på första försöket så kommer ni att börja bli rätt besvärade av detta. Så berätta den dagen barn är på gång istället, oavsett hur det kommer.

Sen föreslår jag också att ni börjar fundera på om adoption är en möjlig lösning för er. Om ja, så behöver ni veta att det är en ännu längre väg att få barn än med ivf. Och då ska ni påbörja en adoptionsprocess parallellt, för det tar tid.

Under tiden som ni "isolerar" er, försök hitta andra människor som är i samma situation. FL är bra på detta, finns ju ett särskilt IVF-forum, där folk delar många upplevelser. Och umgås med andra som är barnlösa - det är faktiskt så att man har andra intressen än småbarnsföräldrar och det är helt naturligt!

Vår egen historia i korthet: många års ofrivillig barnlöshet, sen två IVF-barn vid 37 och 39 års ålder. Nu mitt i småbarnslivet  Efter att första barnet fötts hittade vi tillbaka till våra vänner som själva hade barn och då berättade vi delar av vad vi varit med om. För de riktigt nära sa vi också hur jobbigt det hade varit att se deras babylycka och bad dem att förlåta oss........   Nu är barnen 4 o 6 år och den ofrivilligt barnlösa tiden och IVF-tiden känns väldigt avlägsen. Det blev bara ytterligare ett sätt att få barn på, nu är vi som vilka föräldrar som helst.

Lycka till!!