Ni med barn med språkstörning...

Ja jag har börjat med äta och sen dricka. Men det går inte så bra. Det kräver liksom att han tittar på mig. Han har dålig ögonkontakt och tittar ofta bort. Han har inte heller så många gester.

Även om han skulle förstå tecken så kan jag inte tänka mig att han kommer att kunna teckna i nuläget eftersom han knappt använder gester. 

Men då kunde han några ord i alla fall eller?

Min son har ju en massa andra symptom också... 

Nja det vete fan. Jo eller ord har han ju men de är fruktansvärt otydliga. Nu när han blir 2.5 i aug är det nog bara en 5-6 "rena" ord han säger.
Han säger mycket tote till saker och det gäller verkligen att gissa till vad han säger.
Eller en mening kan vara Tandan, bruem oj dvs Oj, bilen ramlade. Men han försöker verkligen och han har en språkmelodi men det är många ggr jag funderar över varför han t ex inte lär sig kroppsdelar eller färger. Han har nu lärt sig färgen blå och öga genom att peka.

Jag har börjat lite lätt med tecken men samtidigt vill jag inte lägga ner för mycker krut på det innan jag hör vad logopeden säger. Det kan ju vara så enkelt att vätskan gör att han hör dåligt.

Vi har heller inte fått några misstankar om någon diagnos och jag misstänker det inte så mycket heller.

Men för att svara på dina frågor- :)

1. Jollrade barnet? Konsonantjoller eller bara ooh ah?
Konsonantjoller

2. Talade enstaka ord? Hur många i så fall?
Några få, många försvann sen

3. Gjorde läten tex djurläten eller biip för bil?
Ja och det gör han fortfarande, Bil=Bruem, häst=Iiiihhh, katt=jaom, hund=vavavav osv
4. Vilka gester gjorde barnet? (peka, vinka osv)

klappade händerna, inte pekade eller vinkade, det kom senare.
5. Vid vilken ålder fick ni logopedkontakt?

Nu vid 2 år och 4 månader.

6. Vilken/vilka diagnoser fick barnet och vid vilken ålder?

Sånt här tror jag också du ska se upp med... =) Det faktum att han inte reagerar som andra, behöver inte betyda att han inte bryr sig. Ofta är de här barnen ju faktiskt åt andra hållet - tar åt sig mycket och känner väldigt starkt. Men har man svårt med att sortera alla intryck och få ordning på världen, så är det rätt svårt att få koll på hur det egna agerandet påverkar någon annan i en specifik situation. Sonen här kan resonera väldigt mycket kring saker, förstår mycket, men i regelrätta situationer får han inte ihop det utan ter sig ibland väldigt bufflig. T ex, om han vill fram någonstans men lillasyster står i vägen,  så kan han ibland stanna och försöka ta en annan väg. Många gånger, ffa om  hans fokus ligger någon annanstans än just där i det att hon står i vägen, så trycker han liksom bara på henne och går rakt fram. Hon trillar, slår sig och blir ledsen, sonen visar ingen reaktion. När vi "pratar" om det så kan han förstå att det var hans fel att hon ramlade, att hon blev ledsen och att han kunde sagt förlåt och gett henne en kram för att det skulle bli bättre. Men att hålla koll på hur hårt han kan putta, hålla kolla på allt som händer, och sen kunna ge en "socialt anpassad reaktion" är en annan sak. Han kan heller inte gester på det viset, kommunicerar otroligt otydligt på det viset än så länge. 

Det ena utesluter sällan det andra liksom. Jag säger inte att din kille är precis som min (även om det finns otroligt många likheter), men jag tror det är värt att verkligen försöka öppna sinnet för hur det kan vara. Vi förstår inte det här, men får helt enkelt bara jobba mer kreativt för att  nå fram. Lås dig inte vid allt han "borde klara" och hur saker och ting "normalt fungerar", och sluta inte tro och le. =)

1. Jollrade barnet? Konsonantjoller eller bara ooh ahh?
massa gaga och jaja och mm:ande
2. Talade enstaka ord? Hur många i så fall?
Inga ord
3. Gjorde läten tex djurläten eller biip för bil?
Inga läten
4. Vilka gester gjorde barnet? (peka, vinka osv)
inga gester men blev sur om man gjorde/gissade fel
5. Vid vilken ålder fick ni logopedkontakt?
2år ålder
6. Vilken/vilka diagnoser fick barnet och vid vilken ålder?
Sonen har en ovanlig kromosomavvikelse och en hjärnskada. Är idag 3år

Nej, han har ett helt normalt kontaktmönster, allt är fullt normalt förutom att han just nu ligger talmässigt ligger 1,5 år efter. Han är äntligen uppe i hela 6 ord (mamma, pappa, nej, dä, mmm, dadda).

Finns inget som tyder på att han ska skulle ha problem inom autismspektrat och jag som ändå vet att det finns i släkten har inte ens funderat i de banorna. Han är som vilken tvååring som helst förutom att han är talförsenad. Märkt väldigt tydligt när han leker med grannpojken som är en vecka yngre, den grabben samlar på sig nya ord hela tiden.

All annan utveckling ligger inom normaspektrat mot det tidiga hållet. 

Alltså du har ju rätt. Jag skulle kanske ha sagt att han ignorerar, inte att han inte bryr sig.

Men varför är det så att när vi tränar på det här så förstår han inte? Om jag leker med honom med bultbrädan och slår mig själv på tummen helt uppenbart, och gråter realistiskt och upprört så skrattar han åt mig. Han har aldrig någon emotionell reaktion. Ofta har han inte ens det när han själv slår sig, men aldrig när det gäller någon annan. Så betyder det att han inte förstår? Om jag förstår varför han gör som han gör så kan det hjälpa till att förstå hur man ska träna honom. 

Min systers yngsta pojk sa nästan inget ord alls i den åldern, möjligtvis mamma och eller pappa. Han sa "kh" till allt. Det fortsatte han med väldigt länge. Vid 2 1/2 årskollen sa han ff inte mycket mer än just "kh" till allt han ville.

Han hade dock mycket mimik och med kroppsspråket gjorde han sig rätt bra förstådd.

När han närmade sig 3 så började hans språk komma även om han lät lite som en robot, det var meningar men orden kom ändå stötvis. Han hade dock väldigt bra uttal från början.

Nu vid nästan 4 så pratar han massvis. Han är social och leker med kompisar.

BVC ville aldrig att han skulle utredas mera men det kanske berodde på att han i övrigt följde "normalutvecklingen".

BVC ville aldrig utreda vår son heller. Logopederna är inte så förtjusta i BVC eftersom de nästan alltid väntar överdrivet länge innan de gör nått, trots uppenbara språkförseningar. 

1. Han jollrade med konsonanter, men som ett yngre barn.
2. Han sa enstaka ord. Ca 5-10 st.
3. Minns inte riktigt men tror han sa voff till hund och tuttut till bilar.
4. Han vinkade, pekade osv.
5. Vid 3 års ålder efter mycket tjat från vår sida vid BVC.
6. Hittills: Generell språkstörning, utvecklingsförsening samt drag av autism (+epilepsi).

Hur mycket han förstod? Ja det är svårt att veta. Han förstod inte uppmaningar, det minns jag i alla fall. Men han förstod många fler ord än han använde och var delaktig ändå på något sätt. 

Gällande fråga 2: För Wilmer var det så här: om han hade lärt sig ett ord kunde det försvinna när han lärde sig ett nytt. Det var som att det ite "fick plats" hur många ord som helst. Så var det länge men nu stannar orden kvar när han lär sig dem.

Wilmer är 6 år, fyller sju år i höst. Han pratar nu i meningar, ofta ganska korta. Han tecknar också, men mest på förskolan. Vi förstår honom, för utomstående kan det ibland vara svårt. Han pratar bättre och bättre men lite bebisaktigt är det ibland. Han har svårt för t ex K, L och en del andra konsonanter. Ibland stä'ller det till det. Just nu håller vi på och tragglar med ordet "FLICKA". Det låter inget bra när han inte säger L och K och byter ut K mot T . Förståelsen blir bättre och bättre.

Lite så är det för Lionel, att han "tappar" ord. Han har ju ett hyfsat stort ordförråd men finns det gånger som han väljer att säga Tote istället för t ex klocka fast jag vet att han kan det.
Och sen det faktum att ett av hans första riktigt tydliga ord var mamma och det säger han inte, visst nu är han väldigt van att hans syster som är min bonus säger Jelena till mig men jag försöker verkligen få in mamma men det närmaste jag kommer är bam-bam som också är blöja.

Sådär är det för min pojke också när han ska lära sig vad orden betyder. Att han tex lärt sig att peka på munnen, men när han lärde sig näsan så försvann munnen.

Jag kan tänka mig att problemet har flera delar. Dels att han har svårt att se hur hans eget agerande påverkar någon annan, eftersom han då är så inne i vad han själv gör - han kan inte koncentrera sig på flera saker samtidigt. Dels att han inte har "det socialt accepterade sättet att reagera", han kanske visst känner och reagerar men har man svårt att imitera så kanske reaktionen ser helt annorlunda ut än  hos andra barn. Hur visar man att man har ont? Dels kan han ha jättesvårt att hantera de känslor som väcks inom honom, för att han inte kan skilja ut din reaktion från sin egen (omogen empatinivå liksom) - många barn reagerar med skratt när föräldern blir arg för att de inte klarar att hantera den känslan. För våra barn tror jag att "ledsen" ofta är en mycket svårare känsla att hantera än arg faktiskt. Jag kan inte svara på just varför din son reagerar som han gör, men jag tror att det kan finnas flera sätt att se på det hela. Vår son visade ingen reaktion alls, länge, när någon annan blev ledsen. Nu kan han bli ledsen av att någon annan är ledsen, men inte alltid. Jag tror att han förr värjde sig mycket, stängde av eftersom han inte kunde hantera, och att han dessutom inte visste  hur han skulle visa. Nu är han mer öppen, så han tar in och reagerar mer. Men han kan intellektuellt resonera  på en nivå som vida överstiger hans sätt att visa vad han tänker och känner. 

En stor grej för oss, tror jag, är att han inte förstår gester på det sättet. Och ffa, återigen, inte förstår hur HANS gester och mimik kan visa oss något. Att han inte pekar och pekar rätt, beror nog dels på samordning mellan perception och motorisk planering, och dels på att han inte förstår hur hans pekande kan visa för oss hur han menar. Vi kommer försöka jobba en del med video modelling framöver för den saken, får se hur det går.

För mig har makens "översättande av barnens reaktioner" hjälpt mig mycket på vägen, när det gäller att förstå hur de reagerar. Men han förstår tjejerna bättre, sonen som har så stora svårigheter (inte på samma nivå som han själv) har han mycket svårare att förstå. Där är nog jag bättre med tror jag, åtminstone i många situationer. Hur bra känner du själv att du förstår din son? Känns allt mest bara konstigt? I perioder är det så här, men det framåt hela tiden... =)

Alltså jag sitter här och känner mig helt dum nu haha. För jag har inte ens tänkt på att jag själv gör sådär. Skrattar/ler när det händer något ledsamt. Inte alls för att jag är glad utan det är bara som det blir.
Men man förväntar sig inte att ett litet barn ska vara på det sättet. Vet inte själv hur jag var när jag var riktigt liten. Kanske är det ärftligt :D

Flera personer inom bla vård och omsorg har faktiskt påpekat att de tror att det är jag som har påverkat honom på något sätt, eftersom jag är extremt lugn och aldrig stirrar upp mig om det hänt en olyckshändelse eller något som är jobbigt. Skulle aldrig komma på tanken att titta på honom med en beklagande min om det hänt något, pratar i helt normal ton osv.

Kanske jag får en Aspergers diagnos och han får Aspergers by proxy? :D 

Om jag skulle utgå att han tänker som jag tänker och har tänkt när jag var barn, då skulle jag säga att han tycker allt inte är värt mödan, att det är onödigt och tramsigt att göra saker som inte är intressanta. Att det är jobbigt att träffa nya människor, och att man blir klumpig och tappar balansen eftersom man är på andra tankar och för att man inte riktigt vet var man ska göra av händerna :) 

Lägg till  svårt att få ordning på språk och tankar, så har du min äldsta tjej - som maken förstår så bra. Minstingen har lite lindrigare svårigheter, mer koll på språket. Hon skulle nog kunna få en aspergerdiagnos later on.

Sonen, är ju i en annan league. Smartare än oss alla, men mer "avvikande" på alla sätt. Större perceptuella svårigheter, mer svårigheter att få ihop allt, större svårigheter med att se sin egen roll i allt. Han är väldigt kognitiv, men har svårt att få ner kunskapen i kroppen liksom. Den vill inte lyssna... =)