Nyseparerade pappor, hur gjorde ni?

Hemskt... den tidiga värsta fasen kan vara lite chockartad och det är bra om man tar den tid som krävs för att inse vad som egentligen har hänt... Som jag ser det är det största problemet att du saknar nätverk där du bor, ekonomi, boende etc ordnar sig om du har jobb och med ett barn (även i en dyr stad som Stockholm). Med en ettåring kommer du också på tidigt stadium att etablera en egen stark relation till barnet, du måste inte jobba på att ta igen all den missade tiden vilket är fallet för många pappor som separerar när barnen är äldre och mamman tillbringat största delen av småbarnsåren med dem. Om du och din fd bor på samma ort råder jag att börja med kortare intervaller än varannan vecka, kanske 2-4 dagar hos varje (men det där kan ju vara individuellt), och om det går att ni fortsätter att tillbringa tid tillsammans ibland tillsammans med barnet (jag och min fd har till och med semester tillsammans med vår 1,5-åring men jag vet att det inte är realistiskt för de flesta). I övrigt är det jätteviktigt att du etablerar ett nätverk, och för det är det bra att du bor i en storstad. Du kan förutom att skriva här (vilket är ett bra första steg, du kan också efterlysa kontakter just i Sthlm med andra pappor här) säkert finna grupper och liknande där du kan hitta andra i liknande situation. Undvik dock dejtingsajter etc i tidigt stadium, skapar bara ångest när man inte är redo, gå in för att hitta vänskaper med föräldrar i liknande situation. Var också beredd på att saker tar tid. Jag trodde att livet skulle förändras lika snabbt som när jag var 25, men det gör det inte. Det kan ta ett par år innan du känner dig lycklig igen, men vägen dit är inte bara svart. Du får se det som ett sökande där du välkomnar och accepterar både positiva och negativa känslor.
Anna  

Tack för dina kloka ord. Jag ska försöka följa många av dem och sikta på att träffa andra föräldrar.
Jag får försöka ta ett steg i taget tills saker börjar lösa sig, även om bara ordna boende och flytt känns som en väldigt brant uppförsbacke. :(

Är självklart tacksam om fler kan tänka sig att dela med sig av erfarenheter från liknande situationer.

Hej 76 an.
Någon given lösning finns väl inte i stunden, men kanske det är bra att veta att det finns fler i samma situation.
Är också i en separationsfas nu och  det kan kännas att världen går under ibland men  så är det inte förstås, det är bara jobbigt nu. Det kommer att ordna sig men man vet inte hur än. Det som är viktigt att man ska försöka komma överens med mamman till barnen, det underlättar en hel del. Bor själv kvar i huset medan exet flyttade ut.  Det är ju jobbigt för båda delar i förhållandet  så även om det är en svår tid nu ska man försöka hjälpa varann, det är ju barnens bästa man vill och det är inte 2 bråkiga föräldrar. Vi träffas regelbundet och har märkt att yngsta barnet ( 3 år) har tagit separationen bra, hon har förstått  att det finns ett hus för mamma och ett  hus för pappa nu . Jag bor på södra sidan av Stockholm och om du vill snacka lite kan du gärna skriva ett p.m.
Ha det bra 
 

Jag är inte pappa med mina barns pappa hade nog nästintill identisk situation. Här gjorde vi så att under en tid hjälpte jag honom så att han kunde växa in i rollen. Funka jättebra!

Hej!
Jag kan för det första hålla med anna1103 rakt av i alla punkter. Särskilt det med socialt nätverk. Jag har ett stort sådant där jag bor, även om nästan alla är par med barn... Du gör helt rätt som letar stöd hos andra i din situation också.
En sak är jag säker på. Du och ditt barn kommer få en mycket bättre tid än om ni levt kvar i ett förhållande som inte fungerar (oavsett anledning). Jag har märkt att min kontakt med min son blir mer intensiv och härlig på något sätt sedan separationen (men jag kan ju inte veta, kanske hade den ändå varit så...)
Min son är hemma 3 nätter hos mig, och 3 nätter hos mamman. Detta då han är så liten.
Jag vill uppmana dig att dela lika mamma-pappa om ni kan. Ett barn bygger sin identitet utifrån vad det ser hos sina föräldrar och det finns ingen anledning att det skall ha mindre tillgång till den ene föräldern.

Jag tycker du verkar vara en bra pappa, som letar stöd och försöker få till det bästa för dig och din son!
 

Njut nu av de dagar din son är hemma!      

Jag är ju inte pappa men håller med HN76 om att det skapas en mysig och intensiv samvaro när man är själv med sitt barn. Många tror att det blir mer stress men jag tycker det är mindre. Förstår också att detta med boende och flytt är en stor grej, i Stockholm dessutom är ju jakten på en lägenhet ngt av ett heltidsprojekt i sig... Om du vill kan du höra av dig till mig i pm, jag är från Stockholm, har familj o mina flesta vänner och tillbringar mycket tid där där även om jag bor i Malmö nu. Kanske har jag ngt tips om hur du hittar boende etc el så kan jag gärna hänga i lekpark ngn helg när jag är där (om inte familjemiddagar etc tar all tid vilket ibland är fallet :) Lycka till med allt i denna kaotiska period/Anna

Hej!

Har gått igenom samma sak som du under våren och kan förstå hur du känner. Det som är viktigt att komma ihåg tror jag är att du klarar mer än du tror. Det är jobbigt och omtumlande men det blir bättre. Du verkar dessutom vara en stark person som försöker hitta vägar för att få stöd.

Två veckor in på min pappaledighet berättade min sambo att hon inte ville fortsätta längre. Har varit omtumlade och pappaledigheten blev inte som jag tänkt mig. Hade sett fram emot den myket. Har familjen och många vänner nära som är ett jättestöd. Det är däremot väldigt jobbigt att inte ha min dotter hos mig hela tiden. 

Jag bor i sthlm (norrförort) om du vill snacka och ha stöd så skriv ett p.m.

Ha det bra!