Stödjer maken i allt; men mina livsdrömmar då?

Hej,

Skulle vilja ha råd om följande situation. Vad är rimligt att begära av sin partner? Hur länge kan man låta sina egna livsdrömmar stå åt sidan till förmån för sin respektive? Och hur bryter man en sådan här situation utan att svika sin partner?

Min man studerar vid sidan om sitt arbete och har gjort många år nu. Det tar mycket tid (som jag får kompensera för vad gäller tid med vårt barn och hushållsarbete) och mycket pengar (som jag får bidra med). Det tar även tid som han hade kunnat vara med vårt barn, och det är kanske det jobbigaste.
Vi har alltid sett detta som en investering vi bägge gör, för att våra liv ska bli bättre framöver. Så han har alltid mitt fulla stöd, mer än så, jag hjälper honom med studierna dessutom.

Men samtidigt har vi den parallella situationen...
Jag längtar enormt starkt efter ett syskon till vårt barn, som är 3 år. Har längtat 1,5 år. Eftersom jag inte vill stressa min man, så har jag pratat väldigt få gånger om detta, men varit mycket tydlig i dessa samtal. Jag vill ha fler barn, så snart som möjligt! - Han vill vänta tills studierna är klara - sen vill han vänta tills han har fått ett nytt jobb som matchar hans kvalifikationer, sen jobba in sig där - sedan kan han tänka sig att börja försöka bli gravida... Jag närmar mig 35. Hans väntan innebär alltså dramatisk ökning av risken att vi inte ska kunna bli gravida speciellt lätt...

För mig känns det som att Mitt Liv (och vårt barns!) konstant får stå i skymundan av Hans Liv. Men samtidigt får jag inte pressa honom men min längtan - för då "förstör" jag hans studier, saboterar hans drömmar. Han är livrädd att han inte skulle få slutföra sina studier om vi började försöka bli gravida nu snart.

Det här börjar göra mig riktigt bitter. Och jag är rädd att jag kommer att börja hata honom i framtiden om hans prioriteringar visar sig resultera i att vi aldrig lyckas få fler barn. Det färgar hur jag är med honom nu vilket blir en negativ spiral; för han blir ju inte sugen på att få barn med en sur, arg och bitter fru direkt...

Tankar eller råd om detta?

Det enda jag känner att jag kan göra för att påverka situationen är att ge honom exakt allt stöd på alla sätt jag över huvud taget kan - så att han blir klar så fort det bara går. Men det känns så extremt otacksamt, när jag inte har några som helst garantier för att det faktiskt ger Mig tillbaka någonting i framtiden