Saknaden vid umgänge med pappan

Mitt barn? Barnet är väl pappans med dvs ert barn! På nåt sätt måste du ju bearbeta det du varit med om kanske via en samtalskontakt eller nåt annars är risken att du kommer må sämre i framtiden och föra över det på ert barn och jag antar att du vill vara den bästa mamman ert barn är värd att ha. Sen får du kanske vila i att tr gjort ett bra beslut ang ug för ert barn har de inte gjort de så lär du märka det på barnet och får då fundera på vad du kan göra då men vad får dig att tro att pappan inte tar hand om ert barn och ser dennas bästa?

Det är väl lika mycket pappans barn ? "Mitt barn " låter som det bara är ditt barn ?

Klart det är vårt barn men eftersom vi inte lever ihop längre blir det ju inte ett upplevt gemensamt barn... Jag och flera med mig misstänker outredd adhd samt en narcesistisk personlighetsstörning, dvs empatistörning. I detta ingår manipulerande drag som jag är orolig för att mitt (!) barn kommer att ta skada av att växa upp i... Med tanke på vad jag själv varit utsatt för (jag e vuxen, välutbildad och var åtminstone stark psykiskt innan jag blev totalt nedbruten av denna destruktiva relationen) så är ett barn långt mycket mer sårbart än en vuxen. Det är ju från sina föräldrar man får sin världsbild. Det enda jag kan göra nu är att försöka kompensera pappans brister (han har bra sidor också men förstår inte själv när han skadar sitt barn...) självklart har jag också brister och dem får mitt barn också lära sig att leva med. Oron från min sida är att han far illa psykiskt vilket är svårare att bevisa.... Barnet är litet så reaktionerna efter umgänget är ofta aggression, frustration och otrygghet (behöver sova PÅ mig eller hållandes i min hand). Jag är orolig hur detta kommer att firma mitt barn... Jag är orolig för att jag inte skall orka kompensera i mitt föräldraskap. Det är tillräckligt jobbigt att leva ensam med en liten, ekonomiskt, praktiskt och känslomässigt. Jag har inga problem att lämna mitt barn till släktingar, dagis eller någon jag litar på... Så saknaden är inte bara vanlig separationsångest...

Att han har behandlat dig illa betyder inte att han gör detsamma mot barnet!
För din egen skull måste du helt enkelt försöka slappna av - så länge inget annat påvisarmotsatsen så måste du lita på att pappan tar hand om barnet alldeles utmärkt!

Jag tycker att du ska skaffa dig en samtalskontakt, familjerådgivning kan man gå på även ensam o det kostar ingenting (iaf inte i vår kommun).

Jag får proffesionell hjälp. Tack iaf... Det jag mest undrar över är hur man skall hantera saknaden... Även föräldrar utan min bakgrund torde sakna sina barn under umgänget med den andra föräldern... Eller är jag unik med det? Dessutom; Skulle ni frivilligt lämna ert barn till någon ni är rädd för? Det är som att lämna till vargen... Instinktivt hur onaturligt som helst - iaf för mig även om vargen i etta fall "bara" är pappan i fråga...

Fast i ditt fall låter det inte som saknad utan rädsla

Jag förstår dig. Nu vet jag inte hur gammalt ditt barn är eller hur nytt detta är för er men för mig hjälpte det när jag visste att dottern hade det bra. Detta blir ju lättare ju äldre de är.

De gånger jag inte visste detta var det vidrigt - och då har vi inte er bakgrund. Men sysselsätt dig, städning funkade för mig. Se till att göra något!

Hihi... Ja jag städade, fixade gardiner och bjöd hem folk till lunch samt var ute och åt med vänner till middag igår ;) visst funkar det med att sysselsätta sig men jag gillar inte ens att ha ett välskräddat hem... tyvärr känns det som att fördriva tiden mer än uppleva livet. Kanske en fas till man tvingas trivas utan att ha en liten med sig överallt... Men känner mig halv! Och har aldrig tyckt det varit fööör jobbigt att vara ensamstående även om jag vet att jag haft det tufft i jmf med andra...

Är det inte så länge sedan ni började ha att barnet är där? Jag vet att jag led något fruktansvärt första 6 mån när vi skilde oss när barnen var hos sin pappa, då har de ändå en underbar pappa. Efter ca 6 mån så började jag finna ro i att de var borta men fortfarande så plockar jag hem dem lite extra de veckor de är hos sin pappa för att jag saknar dem så mycket, som tur är så är det inge problem för pappan och han hämtar dem innan det är dax för dem att hoppa i säng = jag får allt det roliga men slipper nattning och lämna på skola/dagis, helt perfekt haha.

En sak som slog mig när jag läste att du var orolig över att barnet blev påverkat av pappans sätt är att när jag gick på utredning med mina barn så frågade jag psykologen om inte lillebror blev påverkad av de älsdre syskonen och kunde börja agera som dem, då svarade han att innan 3 års ålder så har de sett att de kan bli påverkade av såna saker sen är de så stora så de märker att det inte är riktigt okej och brukar sluta med det, om de själva inte ha någon diagnos vill säga. Tänkte att det måste ju även gälla när en förälder har det och speciellt när barnet bor så stor del hos dig.

Låter inte som nån lätt situation det där och jag förstår hur du känner, nu har han ju bara ert barn 30% så försök att koppla av. Lättare sagt än gjort kanske men försök. Skulle du se förändringar i ditt barn sen, beteende och rädsla etc ja då får du ju gå vidare med det då. Ta inte ut nåt i förväg. Så länge ert barn mår bra så försök att slå bort dina egna minnen och bitterheten.
Jag är ensamstående på 100% för att pappan har valt bort sitt barn, jag hade önskat att han kunde finnas där i alla fall 30% men icke..
Kram på dig!

prinsessbakelsen.blogg.se

När min äldsta pojke hade umgänge emd sin pappa när han var liten så var det klart att man saknade honom!!
Men man vänjer sig ganska så snabbt. Om inte annat så är det ju bara att "gilla läget" - man har ju inte direkt några val!
Jag o pappan hade också en trasslig historia där våld o alkohol förekom, men som jag skrev ovan; svartsjukan o grälen honom o mig emellan hade ju inget med sonen att göra.
Och att han höll sig nykter fick jag helt enkelt lita på - om inte annat fanns ju hans mamma plus en ny sambo med i bilden, o det var en stor tröst minns jag, eftersom jag trots allt litade på dem.

Tiden går fort o så snart barnet är större så kan de ju berätta om hur de har det hos den andre föräldern, o så länge barnet är glad o mår bra så får man helt enkelt lita på att barnet har det bra hos pappan (i detta fallet).

Tack för alla svar!

Förstår din oro Ts! Jag sitter här och har samma tankar. Sonen är hos sin pappa och han hämtade honom i morse. Vi hade kommit överens om att han ska komma hem på torsdag igen. Men nu började pappan bråka om det i morses och sa att han tänkte ha honom några fler dagar.Men sen sa han surt att han kommer väl på torsdag då. Oron gnager i en. Känner att jag inte kan lita på honom.

Vi har en del likheter i hur vår situation ser ut också. Mitt ex har inte någon diagnos eller så men har helt klart problem av liknande karaktär som pappan till ditt barn har.... suck