Vägrar telefonkontakt

Tyvärr så kan du väl knappast kräva något på veckorna som inte är dina. :(

Det du kan göra är ju att låta barnet ringa hem till pappa när som helst i dina veckor, och kanske uppmuntra det.

Då kommer barnet förhoppningsvis göra likadant när han är hos pappa... 

Ja pappan har den rätten att säga nej för det kan blir jobbigt för ungen som lagom blir lugn också ringer du ingen och Rover upp. Det du gör är att bete dig som en förnuftig mamma och backar och låter ungen få ringa dig när den säger till sin pappa att den vill prata med dig

Vi har den dealen att jag smsar pappan och sonen ringer upp när det passar. En bra ide kanske att låta sonen ringa. Det värsta är att han oftast inte svarar när samtalet kommer från mig. Jag är så trött på detta. Jag försöker vara tillmötesgående, ger med mig och försöker samarbeta. Men det är skitjobbigt när man bara får skit tillbaka. Försökt förklara att det är bäst för sonen att vi har en "normal" relation. Men pappan är totalt oförutsägbar. Han missade en dag senaste gång sonen kom till mig och då lovade han att visst skulle jag få prata med sonen hur ofta jag ville och även träffa honom under den här treveckorsperioden. Men det var då det. Det har han glömt nu. Det känns inte heller bra att betala igen med samma mynt, att aldrig ta en extra dag eller ställa upp om det behövs. Jag vill inte ha det så. Men vad ska jag göra? Låta mig köras över? Fy vad mycket enklare allt skulle varit om vi fortfarande bodde tillsammans. Tyvärr hade jag inget att säga till om i den saken.

Sen får inte sonen ringa. "då säger pappa att vi ska äta, bada eller något annat"

Om du slutar ha förväntningar på pappan, så kan du inte heller bli överkörd.

Ta hand om barnet på dina veckor, och låt pappan sköta sina, det är det som kommer leda till bästa miljön för barnet.

Jag har barn med en moder som beter sig som ditt ex, och efter många år med strul så visade det sig att det bästa är att helt enkelt aldrig lite på något hon säger, eller komma överens om någonting. Det gör bara att man själv blir arg när det alltid bryts. 

Du har rätt. Men det är så jobbigt. Jag älskar den där ungen över allt på denna jorden.

Hur vet du det om ni inte bor ihop? Känns som dina förutfattade meningar här

Ja men det gör väl pappan med!
Bra råd

Det låter som om samtalen är för din skull och inte barnets...

Mitt ex har en son sedan tidigare. Där ringde mamman var tredje dag (dem hade varannan vecka) och mitt ex tyckte det var skitjobbigt, som om att mamman inte litade på honom och spionerade. Han förespråkade att "mina veckor sköter jag så sköter du dina".

När vi separeradr så hade jag detta i åtanke, att han inte villa att man skulle ringa så jag ringde inte. Jag kan ju ändå fråga barnen vad de gjort och så när de kommer hem. Istället var det han som lät barnen ring eftersom att dem ville det. Det hela slutade alltid med att äldsta bröt ihop under samtalet och villeåka hem. Så det var bara att åka och hämta dem. Mina planer för barnfri vecka gick i stöpet och fadern kände sig misslyckad och inte så omtyckt.

Barnen visade inge tendenser till att vilja åka hem före innan samtalet, de ville ringa och berätta vad de hade gjort bara. (Pappan hade varannan helg före och ville ha varannan vecka, vilket antagligen vart för långt för dem).

Vi kom överens om att inte låta barnen ringa. När familjerätten frågade om telefonkontakt, vilket de förespråkar, så sa vi som det var. Att det går jättebra att barnen pratar med pappan men inte tvärtom så jag avstod telefonkontakt för att inte störa barnen när dem är där. Familjerätten höll med om att det var en god ide'.

Poängen med det hela är att man måste utgå från barnen, om de klarar av telefonkontakt eller om de blir störda. Hur föräldrarna ser på det hela ska man inte gå efter, anser jag...det är ju barnet/barnen det handlar om.

Vi gick tillbaka till varannan helg då barnen inte var redo för att vara borta sålänge från mig.

Idag kan de vara längre perioder hos pappan och telefonkontakten sker endast på barnens villkor. Antingen säger de självmant att de vill ringa eller så frågar vi. Igår fick jag prata med yngsta barnet i 1 minut och äldsta ville inte prata alls, och så är det, det är sådant man får ta.

Jag och pappan har en bra kontakt idag men det tog nästan 3 år. Vi pratar om barnen, planer för deras vistelse, utflykter och ja, allt. Pappan ringde för nån kväll sedan efter att barnen lagt sig och var bara tvungen att fråga om vem en viss "person" var. Jag nämde denna vid hämtning men pappan var nog stressad. Vår yngsta har en låtsaskompis och det pratas ganska intensivt om denna så pappan var ju tvungen att ringa och fråga vad han skulle göra. Sedan pratade han om vad barnen gjort och vad de ska göra.

Jag anser att den kontakten och ansvaret ska inte ett barn bära, att vara förmedlare mellan föräldrarna, vilker denne blir när föräldrarna endast har kontakt genom barnen och barnen får svara på tusen frågor. Även jag skulle känna mig otillräcklig som förälder och spionerad på om jag fick sitta och höra mina barn svara på tusen frågor på telefon. Som förälder menar man säkert väl men ett barn är inte dummare än att det förstår om den andre föräldern misstycker om samtalen och barnet slits då mellan sina föräldrar.

Låt telefonkontakten ske på villkor av barnen. Föräldrar får lägga sina agg åt sidan. Många kanske säger att det inte går men det gör det. Jag och barnens far har vart där vi kan slå ihjäl varandra, öst skit över varandra etc. men vi la all agg pt sidan och började fokusera på barnen.

Det är ju det jag försöker. Jag vill kunna diskutera saker runt barnet. Och de blir fler ju äldre barn blir. Pappan har sin nya tjej och det lägger jag mig inte i. Men saker runt sonen behöver man kunna diskutera. Att pappa säger att de ska göra andra saker när han vill ringa är sonens ord. Jag tror inte på att bryta kontakten i tre veckor. Utan jag tror att barn mår bra av att hålla kontakt. Jag har försäkrat sonen om att jag har det bra när han är borta och pratar mycket om roliga saker han gjort med pappa. Är det konstigt?

Varför frågar du ut sonen om varför han inte pratar med dig? Pappan kanske vet att barnet blir ledsen efter samtalen med dig, men att det går bra om han inte pratar med dig. Låt pappan veta bäst hur barnet ska skötas hemma hos honom, och låt honom bestämma om barnet mår bra av kontakten eller ej.

Ts för din egen hälsa låt pappan vara pappa med sitt liv med ungen på sin tid, du har inte ensamrätt på ungen utan måste lära dig leva utan ungen med annars är det ypperligt tillfälle att skaffa dig eget liv nu när ungen är hos sin pappa längre period

Jag frågar inte ut honom. Jag bekräftar saker han säger att han gjort. Jag ifrågasätter inte pappan som pappa utan vill ha kontakt med min son på samma sätt som han får ha kontakt när sonen är hos mig. Och jag har ett eget liv!!!!!

Men ni är olika och det är superbra att ungen får ringa sin far när den är hos dig men fadern gör lika rätt som stoppar springandes på sin tid då han kanske märker att ungen reagerar på samtal från dig. Att ungen sen ringer fadern på din tid gör inte att du kan kräva lika när ungen är där!

vad knepigt olika det är. här är en biomamma som smsar ringer varje dag. grabben är 13. sms där det står hur mkt hon älskar och längtar efter honom. sms där hon berättar att klasskompisar varit hemma hos henne och ringt på å frågat efter sonen. sms som det står Du är bäst! sms där hon berättar vad som hänt hemma och på hennes jobb, vad hon köpt och vad hon planerat in den tiden då pojken ska komma. när han var mindre så kunde hon bestämma med pojkens vänner utan att först prata med sin son. sist han var här så fick han prata med deras hund genom mobilen trots att lilla mamma visste att han gick på köpcetrum. hon kunde förr ringa å gråta och säga att barnet vill inte komma till dig idag vid byte. de kom å mamman var rödgråten svullen. min man pratade med pojken som sa det var mamma som inte ville att jag skulle åka. den mamman fick igenom boende från vv till vh hos pappan, den mamman hävdade att hon var den enda på jorden som tänkte på sitt barn. helt sjukt. snacka om att det bara handlar om mammans känslor och vilja. lyd ett råd. gråt i kudden, lita på ditt x, å tänk på att barnet oftast känner dåligt samvete mot föräldern som "jagar" den. barnen klarar sig om inte så ber den att komma el. ringa till dig.

Jag har väldigt svårt att tro att en 4-åring spontant skulle dra upp att pappan hittar på andra saker att göra istället för att barnet ska ringa mamma, när barnet pratar med mamma i telefon under umgänge eller ens komma ihåg att dra upp det efter umgänge. 2-3 gånger per vecka är att kräva mycket. Om barnet får ringa dej när barnet vill så tror jag det fungerar bäst. Att du ska göra barnet påmind om dej när barnet är med pappa kan jag tycka är att vilja försöka förstöra, speciellt när pappan sagt ifrån telefonkontakt på det sätt som du vill ha den.

Jag tror du får acceptera att pappan väljer att hantera kontakten med dej under hans tid med barnet, på det sätt som han tycker fungerar bäst. Sen ska du naturligtvis välja att göra som du tycker fungerar bäst när barnet är hemma hos dej.

Kom ihåg att barnet inte glömmer bort dej eller älskar dej mindre för att ni inte har tät kontakt under pappaveckorna.

Förstår att du saknar ditt barn men jag förstår ditt x. Mina barns pappa kan ibland höra av sig dagligen eller ibland flera ggr/dag, ibland går det 2 dagar mellan. Jag fförstår att han saknar dem men vi är inte ett par längre, han har valt det umgänge i det stora hela och barnen vill oftast inte prata Det är otroligt irriterande att han ringer så ofta speciellt då han själv valt bort att ha barnen vv. Hur mkt ska msn stå ut med när det eg handlar om hans saknad och dåliga samvete. Barnen frågar aldrig efter att ringa, men gör de det (sällan) får de givetvis ringa!