utredning + skillsmässan orka inte mer...

Be soc om hjälp och stöd. De kan hjälpa till med mycket. Lycka till!

Vänd er till kommunen! Om ni förklarar er situation och står på er så finns det hjälp att få, först vid SoL och sedan via LSS om/när barnen får diagnos. Det är jättetungt att befinna sig där du är nu, och jag förstår dina tankar till fullo. Jag hoppas att ni kan få den hjälp ni behöver innan ni tar slutgilltiga beslut, det är så sorgligt när beslut tas i frustration och desperation då inget fungerar och man helt enkelt inte orkar. Har ni som par en ordentlig grund att stå på, så kan ni ta er igenom med rätt hjälp. 

Hur man löser situationen när skilsmässan väl gått igenom, det vet jag faktiskt inte. Den erfarenheten har jag inte, inte än i alla fall. Det skulle inte fungera bra för oss, så långt förstår jag. 

Är rädd att soc försöker att ta barnen ifrån oss...eller jag inbilar mig bara?

Det gör de inte. De hjälper till på många bra sätt och ni kommer samarbeta för barnens bästa

Ta kontakt med en biståndshandläggare först skulle jag säga... jag förstår din oro kring Soc.

Vilka hjälp kan man söka innan / efter diagnosen? VB vet jag men mer? Nu t ex vi är jättetrötta pga sonen sover dåligt på natten, och när han skriker så gråter även sin syster och ibland båda två blev otrösta, och kämpa samtidigt för att få mamma! Pappa blev oftast arg och skit i och gå och lägger sig! Jag har haft sovproblem sedan dottern föddes och även de timmarna barnen sover så kan jag inte sova själv, så jag känner mig trött jämt och orkar inget. Nu när de är lediga och pappar är inte det, känns som jag klara inte situatuonen längre, med att de ska få mat, mellanmål, frukter, bytas, badas, vara ute och leker, städar, diskar och tvättar.....!!! Alla säger bara sänka ambitioner etc, men var kan man göras bättre? Ska köpa snabbmat till dom? Ska inte tvättar deras kläder som bytas minst 2ggr per dag? Jag äter Atarax när jsg inte kan sova detta gör att jag känner mig som en zumbi dagen efter...känner ingen livsglädje just nu :( Hemskt att säga men just nu önskar jag bara någon kan ta hand om mina barn så jag kan gömma mig någonstans bara sova äta och gör INGENTING! Min man tar inte vad jag säger på allvar och skäller på mig att jag är bara egoistisk och tar inte mitt ansvar...vill inte prata mer med honom och inte dela livert med honom mera

Finns olika lösningar beroende på hur flexibel kommunen är. Går barnen på förskolan? Fungerar det bra? Rätt stöd i förskolan är ju en stor del, fungerar vardagen där för barnen så fungerar den också bättre hemma. I hemmet kan du t ex ansöka om avlösning enligt SoL (först) och LSS (efter diagnos). Finns ju annat som t ex korttidsboende om man verkligen behöver avlastning, men det kanske inte är aktuellt eftersom barnen är så pass små? Man kan få ett antal olika stödinsatser, men måste ofta slåss lite för dem.
När det gäller maken, vad gör han på dagarna? Jobbar? Är han insatt i hur situationen hemma ser ut, förstår han den? Är han medveten om sin egen problematik? Finns ingen runt omkring er som annars kan stötta? När är utredningarna färdiga? Är BUP/ HAB införstådda i hur jobbig situationen är så kan de kanske hjälpa, be om hjälp från kuratorn där barnen utreds!