Stöd, hjälp? Hur skulle det kunna se ut?
Hejsan!
Jag startar denna tråden för att jag har en fundering och skulle vilja ha så många synpunkter och tankar som möjligt kring detta. Jag är inte ensamstående, lever i samboförhållande med ett aktivt barn och nått insikten om vilket jobb det är för alla att ta hand om ett barn och få vardagen att fungera. Inte bara det, de flesta har tankar om vad man vill ge sitt barn, hur den ska växa upp och vilka värderingar man vill ge vidare, och det är ofta höga förväntningar man har på sig själv. Det är inte lätt!
Just genom att inse vilket jobb det faktiskt är att vara förälder, så tänker jag nästan dagligen på ENSAMSTÅENDE FÖRÄDRAR!! Vilket jobb! Vilken insats! Vilket slit. Och naturligtvis samma föräldraglädje som för alla andra. Hur får man allt att gå ihop?
Vilket fall har jag funderat mycket på att det borde finnas ett nätverk/ organisation som erbjuder stöd i någon form genom kontakt med frivilliga. Jag tänker mig visserligen att detta kunde vara riktat till vem som helst med just det behovet, men kanske i synnerhet till vissa ensamstående föräldrar som står utan nätverk och kan behöva hjälp med avlastning med mera.
För att förklar mig vidare; jag tänker att det skulle finnas en organisation av något slag som fångar upp socialt intresserade människor, som har lite tid över i sitt liv och förmedlar dessa till de familjer (små eller stora) som upplever sig vara i behov av detta. Att ambitionen främst är att det skulle vara en kontakt, vad det sedan utvecklas till är upp till de berörda. Kanske består kontakten av att prata av sig, hjälp med någon middag, social samvaro, en extra hand på lekplatsen. Kanske skulle rätt kontakt kunna utvecklas till något ännu större, en extra resurs, barnpassning, hämtning/lämning, långvarig vänskap, manliga förebilder/eller kvinnliga, en utvidgning av familjen, vad vet jag?
Kanske finns detta redan på vissa orter utan att jag upptäckt det. Men jag tänker mig att det skulle vara viktigt att detta är något som erbjuds utanför socialtjänsten eller annan myndighetsutövning och fristående från kyrka.
Är detta bara en god tanke? Skulle det vara allt för svårt att genomföra? Finns verkligen behovet? Hur ska man tänka kring de som vill hjälpa? Hur vet man att det är bra människor? Är det förenat med för stora risker?
Mina tankar har varit att det skulle vara omöjligt att kontrollera vilka människorna är som vill hjälpa, att organisationen är tydlig med detta. Detta är inte utredda människor! Att för att bli medlem som "hjälpare/frivillig" måste man vara med på en träff som handlar om förväntningar. Att organisationen kräver att man inser att detta är helt på den "sökandes" villkor, hur umgänget ska se ut (kanske till och med bara telefonkontakt), att man aldrig får klampa in i familjens liv. Att detta är en process som kan/bör ta tid. Att man i första hand ska se detta som en vänskap.
Jag bygger inte detta på en tanke om någon slags välgörenhet, detta bygger på mitt synsätt av att det länge varit en förutsättning att man är fler i ett barns liv, ofta bodde ju far och morföräldrar tillsammans, i en liten by där allt angick alla. Jag menar inte att vi på något vis borde gå tillbaka till ett sådant levnadssätt men att vi i dag lever mer isolerat i våra familjeliv, familjen är en liten enhet (till skillnad från i många andra kulturer) och att detta kan förosrka en del problem. Sedan finns det naturligtvis många (ensamstående som så väl kärnfamilj) som lever i större nätverk även idag och inte alls har något behov av detta, naturligtvis, men det är inte heller till dessa som jag riktar detta till.
Min fortfarande naiva tanke om detta är att det kunde vara ett försök till att i bästa fall även fånga upp de behov som kan finnas innan det går illa, dvs. innan någon blir helt utbränd, innan det blir kaos i familjen, innan ett barn tappar en bit av den viktiga tryggheten som skulle kunna uppstå i vissa familjer. att någon utomstående skulle kunna fånga upp, hjälpa till och kanske förmedla vidare om annan hjälp skulle behövas. Men i största allmänhet främst vara ett stöd till någon som behöver stöd/avlastning/hjälp/råd/barnpassning/en annan familj med barn som kan bli lekkompisar/ vänskap eller bara en inbjudan till middag.
Vad tänker ni?
Ursäkta för detta långa inlägg.
bs, jag är inte politiker eller något, bara vanlig medborgare som nått vissa insikter när jag fick barn.
Mvh Anna
Då handlar det ju mer om att känna till de resurser som redan finns!