Hur stöttar jag mitt 2 åriga barn i saknaden efter sin pappa?

Avskedet blir ju iallafall. Vad gör det om barnet gråter? Är du rädd för nåt som ändå är rätt naturligt. Tala om att pappa älskar barnet men måste åka vidare nu med ni ska ta och laga mat mysa eller vad ni nu ska göra.

Fy fan, vad tragiskt. Det är så sorgligt med små skilsmässobarn som tvingas till upprepade ledsna avsked och att alltid behöva leva i saknad efter den för tillfället frånvarande föräldern. Tänk att själv behöva leva så konstant. Har inga bra råd förutom att kanske göra avskeden på ett lugnt och sansat sätt och sedan trösta, prata och avleda.

Ni kanske kan titta på kort på pappa och prata om pappa med bildstöd? Titta på kalendern och visa när han får träffa pappa igen osv. Tycker att du låter som en klok mamma, som "låter" honom vara ledsen, oavsett dina egna känslor. Sen tror jag oxå på att göra nåt mysigt av första kvällen hos dig igen.

Det är viktigt att pappan kommer när han ska, att barnet vet när pappa kommer, att han kan lita på att pappa kommer när han sagt osv. Försök bygga en rutin och prata mycket om pappa mellan gångerna, ev också telefonsamtal så att pappa "finns till hands" även när han inte är där. Försök att berätta att pappan bryr sig och tycker om hnm osv. Så hemskt, vet precis hur det är.. Mitt ex lämnade oss när äldste sonen var 2,5. Tyvärr valde han att försvinna helt ur barnens liv. Har försökt hjälpa honom att bearbeta det men gör ont när man minns hans förtvivlan då. Idag mår barnen bra, minstingen har inget minne av sin biologiska pappa.

Tack för erat stöd!!!

Idag bjöd jag som sagt in pappan. Vi fikade och betedde oss som vuxna människor. Lekte tillsammans med sonen. Och vet ni, idag gick det riktigt riktigt bra! Kändes så fint!

Han somnade gott och har inte gråtit alls.

Va bra att ni kan ha en sund och fin relation för sonens skull:)

Jag har barn med en man som av olika skäl inte var delaktig i barnets första två år. Men efter två år och genom kommunikation oss vuxna i mellan började vi sakta "skola in" dem båda... det gick bra, väldigt bra. Då jag inte hade något som höll mig kvar i hemkommunen valde jag att flytta och börja studera närmare barnets pappa och hans familj. Jag kan lova dig, det var de verkligen värt.

Du kanske skulle kunna träffa barnets pappa och diskutera hur ni båda ser på situationen. Kan någon av er flytta närmare? Hur underlättar ni bäst för barnet?

Jag gjorde som en ovan skrivit, visa bilder och prata om pappa....

Lycka till!

Lita på din intuition. När man har den inställning som du har, att det är barnets bästa att få känna tillgång till båda sina föräldrar så hittar man lösningar.

En enkel praktisk sak kan vara att låta pappan och barnet prata i telefon, eller via videochat. Visst är barnet i minsta laget, men h*n blir fort större  och det är ändå en påminnelse om den andra föräldern, även om h*n inte kan säga så mycket själv än. 

Jag tycker du ska ge din son tid att sörja och vara ledsen över sin pappa. Han behöver vara ledsen så trösta honom.  

Har du inget kort på pappan?
Sätt det i en ram på sonens rum och ring pappan varje dag så sonen får prata med honom och höra hans röst :)