Har panik, vad bör jag göra?
Hejsan,
Jag har i hela mitt liv sökt efter kärleken, inte kunnat bli kär i de som varit intresserade, haft ett 5 årigt förhållande som slutade pga otrohet och psykologiska besvär hos mannen. Flyttat i stort sett varje år sedan jag var 18 år och nu för två år sedan träffade jag en underbar man som jag blev kär i och som fick mig att våpga älska och släppa nån inpå livet. Han har en 11 årig son som nu efter att vi bott ihop 10 månader ser oss som en liten familj, trots att vi hade en jobbig tid i våras med honom.
Från första början har vi pratat om att jag verkligen vill ha barn medans min sambo då ville att vi skulle bo ihop och se hur det går så klart först, han har varoit osäker på den frågan och jag vet att han känner jätte stor press då som han säger alltid vetat att ska han vara med mig MÅSTE han skaffa barn. Jag å min sida har varit dum (kan jag känna i efterhand) som ältat detta från tidigt i förhållandet och inte till fullt njutit av det underbara vi har och låtit känslorna och längtan efter barn växa fram för honom.
I Söndags kom smällen, han vill INTE skaffa barn! Han älskar mig och vill inte att det ska vara slut men inser att det är ett pris han får betala. Han har ältat detta länge nu och säger att känslan bara kommer inte för att vilja skaffa barn igen. Han vill inte börja om! Jag är ledsen och gråter mest hela tiden, förstår inte hur han kan välja bort OSS, vi, det ska ju vara VI! Jag har panik för jag vill inte börja om, sätta mig ensam i en lägenhet och börja leta kärlek igen. Innan jag trägffade min sambo var jag öppen för att skaffa barn på egen hand men nu när jag haft en två samhet så känner jag att jag vill ju absolut dela detta med någon som vill.
Men i detta kaos så går även tankarna på om jag verkligen vill ha barn, kommer kunna få barn, eller bara lämnar min sambo för ett väldigt ensamt liv...... Jag har ett fritt jobb och trygheten på jobbet finns i Stockholm medans familj och barndoms vänner finns på mindre ort, nära där jag bor nu och där jag också kan jobba fast bara med en kollega.... I denna stad är jag den enda som inte har barn bland alla mina vänner och jag känner mig rätt misslyckad i detta....Vart ska jag ta vägen, ska jag stanna hos min sambo och acceptera ett liv utan barn? Jag är 35 år....
Snälla hjälp mig jag har panik och vet varken ut eller in! Allt jag vill är att han ska säga att han inte vill förlora oss och att han är villig att försöka skaffa barn.....Samtidigt som jag ju vill att han gör det för att han också vill, annars blir jag ju i alla fall ensam i mitt längtande:=( HJÄLP!