• obZen

    Vad är det som händer??

    Har en pojke nu 8 mån gammal. Har har alltid varit svårnattat, har egentligen inte varit svårt att få honom att somna utan att få honom att fortsätta sova när jag lämnar hans sida.

    I vilket fall som helst så är han nu helt omöjlig på kvällarna! När det är sovdags så vill han inte alls sova trots att han uppvisat ALLA trötthetstecken som går att uppvisa. Jag lägger honom vid bröstet och han tar några tag, sen släpper han och försöker ta sig loss ur famnen (på ett bra sätt, han är på mycket gott humör) så jag lägger ner honom i sin säng där han ligger och skrattar, upptäcker världen och gör gymnastik. Det är himla tråkigt att bara sitta där bredvid honom när han inte somnar så då tänker jag att jag kanske kan lämna sovrummet en stund och komma tillbaka när han påkallar min uppmärksamhet, det har alltid fungerat innan, men nu så fort jag lämnar rummet börjar han gruffa och stortjuta så jag får springa tillbaka och trösta honom. Sen blir han glad igen och jag inser att jag får tillbringa ännu en timme bredvid en pigg liten pojke som inte vill sova. När han väl somnat (alltid i famnen) så fungerar det bra att lägga ner honom. Han har alltid sovit en eller ett par timmar innan han vaknat till och behöver hjälp att somna om, då har han alltid stånkat till några gånger så vet man att han vill att vi kommer, men nu när han vaknar så börjar han med ett dödsångestskrik och det finns liksom ingen rim och reson i det hela. Han borde veta att vi ALLTID kommer in till honom när han hojtar till, har aldrig fått skrika. Nu verkar det dock som att han blir alldeles panikslagen och tror att vi aldrig kommer att komma, trots att det max tar 30 sek innan jag kommer för att ta upp honom.

    Vad är det som händer??


    The struggle to free myself of restraints, becomes my very shackles.
  • Svar på tråden Vad är det som händer??
  • obZen

    Ja verkligen! Minst sagt. Hoppas att den blir kortvarig!


    The struggle to free myself of restraints, becomes my very shackles.
  • Alexe

    Separationsfasen skulle jag tro. Googla o fortsätt vara nära eller till och med närmare :)

  • skogsvitter

    8 månader = välkommen till separationsfasen

    De har stark separationsångest och kan reagera kraftigt på att man lämnar rummet osv. Sömnen strular för näst intill alla bebisar just vid 8 månader. Vi har samsovit med våra i den här perioden, ena dottern fick jag lov att lägga mig samtidigt tillsammans med under några kvällar. Sedan gav det med sig... men hon vaknade typ var 10-15 minut annars om jag försökte gå ifrån sovrummet! Så kan man ju inte hålla på att springa hela kvällarna så insåg att det var mycket bättre både för henne och mig att jag låg kvar hos henne. Hon tuttade sig även igenom nätterna mest hela tiden. Även det gick över rätt snabbt

    Jag tror att ångesten går över snabbast om man ger av sig själv så mycket som möjligt och tillgodoser det ökade behovet av närhet som de har i den här åldern.

  • obZen

    Tack för era svar!

    Så nu har alltså den beryktade separationsfasen kommit. Ja, han reagerar verkligen jättestarkt på om jag lämnar honom, han reagerar dock inte alls på om hans pappa gör det. Lite jobbigt eftersom det är omöjligt för mig att lämna honom om han blir ledsen (även om det är till pappan), men jag kan ju inte vara på flera ställen samtidigt!

    Vi samsover och har gjort det sen han var i princip nyfödd och än så länge (ta i trä) så går nätterna bra! Han sover bokstavligt talat på mig (mage mot mage) och när vi har spelat in under natten med Iphonen så vaknar han 3-5gånger men det är inget jag minns. Jag står tydligen på autopilot!

    Hur länge ska det vara så här tror ni? Dagar? Veckor? Månader...?Obestämd


    The struggle to free myself of restraints, becomes my very shackles.
  • skogsvitter

    Det var bara några dagar som det var som värst för oss. Det är väldigt olika. Men man får räkna med några veckor i alla fall. Jag tror det lugnar ner sig för de flesta på ett par-tre veckor om man är noga med att följa bebisens behov och inte "testar gränserna" med att hela tiden lämna rummet osv. Ju mer tillmötesgående man är, desto lättare blir fasen. Men en del talar ju om kraftig separationsångest i flera månader, jag kan inte säga hur det är i just de familjerna men jag är övertygad om att ens eget bemötande är högst avgörande för hur lång tid det pågår.

Svar på tråden Vad är det som händer??