Hur ska man våga ta steget att skiljas?

Börja med att bli särbo och vänta med skillsmässan. Ett steg i taget. Det är ju toppen om ni båda vill vara och kan vara vänner! Se till att hjälpas åt att skaffa varsitt nytt boende. Man har ju bara ett liv så vad väntar ni på?! Jag är övertygad om att det finns mer än en som är ämnad för en och finns det inget kvar att bygga på så är det dags att gå in i ett nytt kapitel i livet. I början känns det läskigt men sen upptäcker man att livet ar så mycket mer att ge. Fundera inte utan våga ta steget NU! Allt löser sig!

Prova på att vara särbos under betänketiden eller kanske innan ni ansökt? Ni kanske bara behöver andra intryck ett tag?

Åh vad jag känner igen mig!
Vi har varit tillsammans 15 år,  4 barn, yngsta 2 år.
Har ingenting gemensamt länge än barnen. Bråkar, pratar inte, kan inte nå varann eller kommunicera, anklagar varann, hindrar varann från att ha kul osv. Tragiskt!
Bor i ett fint hus nu, men gott om plats, egna rum för barnen, eget allrum för barnens spel osv, stor trädgård, massor av kompisar för barnen runt knuten sov osv.
Jag har ingen ekonomisk möjlighet att bo kvar, han vill inte av egoistiska skäl Men han måste för barnens skull anser jag. Han kan inte bara tänka på sig själv!
Jag kommer ju hamna i lägenhet (måste få bostadsbidrag för att klara mig) barnen kommer få dela rum, skiljas från kompisar och friheten de har nu. Räcker för dom med en sån omställning!
Jag både vill och inte vill skiljas. Har inte beställt några papper ännu, är nog för fega...

Hur ser din man på detta? Märker era barn någonting?

Vi har redan provat att vara separerade för ett antal år sedan bodde isär i ca 1 år och vi levde på varsitt håll men vi hittade tillbaka till varandra. Så att göra samma sak igen känns inte som att det kan rädda oss eller något för just nu är det som då vi separerade om inte värre.
Vi har försökt nu i 3 år för att få det bra men inget händer. Mannen vill väl inte riktigt samma som jag utan vill fortsätta, han är inte villig att göra några förändringar till det bättre heller så varför ska jag fortsätta med en man som struntar i allt? Som hellre sysslar med sina saker än att vara med mig?

Det är verkligen svårt och jag både vill och inte vill rädslan att bli ensam vilket jag egentligen är nu med men han är ju "här". Om vi skulle skilja oss nu så känns det bara som ett stort misslyckande allt, allt vi har försökt att bygga upp allt som finns i "vi". Är väl det jag med tycker är sorligt att det ska behövas kännas som ett misslyckat förhållande, vad andra (familj) ska tycka och tänka.
Då vi var separerade fick jag massa skit från hans familj, hot om ena och andra, jag var dum i huvudet, hur jag "slängde" ut honom fast det var han som självmant skaffade sig en lgh.
Usch jag vet inte:-S
I bland önskar jag han bara skulle vara otrogen, då hade jag inte haft så svårt för att skiljas för då finns det en "anledning"....

Nej, ibland kommer man nog till en gräns då det räcker
Vi har aldrig provat att leva isär, tror jag kan sakna tvåsamheten, att vara två om det dagliga (mat, städ, läxor, skjutsningar till träningar/matcher, duschning och läggning av barn osv) men jag kommer nog inte sakna honom direkt...
Jag är också rädd för vad alla kommer säga, mina föräldrar är HELT emot skilsmässor, det tycker det är egotrippat och att man inte tänker på barnen då. Jag har rätt mycket hjälp av dom nu, är rädd att förlora den. Barnen avgudar sina morföräldrar dessutom.
Sen allt det praktiska. Vart skall jag bo (med 4 barn, det är inte gott om stora lägenheter här) hur skall jag ha råd (studerar på högskola) hur skall man göra med barnen (mannen jobbar kassa tider, han åker till arbetet innan dagis/fritids öppnat och kommer hem sent) så även om han har varannan vecka kommer jag ju hämta och lämna nästan jämt för barnen skall slippa så långa dagar. Sen kommer alla storhelger, semestrar...
Det är ett STORT steg att skiljas, är jag redo att att ta det????
Gaaaah vad funderingar!!!

Men har hans släkt hotat dig? Shit vad obehagligt!!!
Ja jag det också som ett extremt stor misslyckande, kommer känna mig misslyckad när jag berättar det för folk.

Kan det inte bara bara en svacka under småbarnsåren?
Eftersom båda verkar vilja vara tillsammans kanske det är värt att hålla ut och se vad son händer när barnen blir lite större?

Mitt tips var att bli särbo, men såg att ni testat det förut.

Jag och min man har haft det väldigt kämpigt periodvis på sistone. Vi har dock bara varit ett par i 7 år, men det är faktiskt tärande att ha småbarn. Ibland orkar jag helt enkelt inte prata med honom. Men jag försöker se ljuset i tunneln. När barnen blir större så bör det finnas mer tid och ork till varandra.

Ang sexet så vet jag inte... Finns det möjlighet att ni kan resa utomlands en vecka utan barn och finna varandra igen?

Lycka till vad än väljer!

Jag är pappa till 3 barn o lever i en dålig relation, o har samma tankar som ni här...kärleken har vi kvar, men jag har mitt i livet mött en ny kärlek, och nu är jag i en situation där jag måste välja att antingen fortsätta mitt gamla liv och laga det som går, eller chansa och lämna för något nytt och främmande. Vad fan ska man göra? Ser på mina barn och får sån ångest när jag tänker på allt jag kommer missa i deras liv, min minsta är bara 1 år. Jag älskar min fru, men relationen är dålig...jag älskar också min nya kärlek...vet att jag är ett svin som har dem båda, men kan inte ta ett sista beslut. Min fru vet inget utan tror att allt är bra. Hjälp mig! Vill inte leva mitt liv så här längre...hur fan vet man vad som är rätt? Och för vem det är rätt?

Ska snart vandra den vägen också :(

Ja det är inte enkelt...Och som det är nu börjar jag bli rädd att jag kommer förlora dem båda, "älskarinnan" om man kan kalla det så, fast hon är så mycket mer, vill inte längre stå vid sidan och vänta. Hon har ju också ett liv som ska fungera. Och därför vet jag att något måste göras. Men hur ska jag kunna lämna min fru, som jag lovat att älska i nöd och lust? Och som jag faktiskt älskar, det gör jag, det känns bara som att någon annan kom i vägen. Min fru skulle aldrig någonsin förlåta om detta kom fram, ALDRIG! Hon skulle lämna mig direkt. Och jag vet att snart kommer det att brista. Det känns som att jag kommer att förlora allt. Och återigen, jag vet att jag är ett svin som inte förtjänar något alls men nu när jag hamnat i den här förbannade situationen vet jag fan inte hur jag ska ta mig ur den........

Jag har grubblat över detta i många år... Det är att fastna i ett limbo, mellan ingenstans och ingenting. Man slits sönder. Man blir tokig. Det är en klassisk målkonflikt och näring för alla sorters sjukdomar. Så jag hoppas för din skull att du kan komma till ett beslut. Ta hjälp om det behövs. Men bli inte som jag.

Hur gick det för alla ?