Arg, men varför?
Jag är en kvinna på 32 år, gift med en intelligent och mycket snäll man. Jag har väldigt svårt att vara "snäll" tillbaka. Han irriterar mig. Jag är en njutningsmänniska, liksom han, men jag är genomtänkt och medveten och beslutsam, och drivs av att förbättra livet. Han är obeslutsam och uppskjutande. Vi älskar varandra och har kämpat för vårt förhållande.
Jag är lättretlig, ofta irriterad, har mycket svårt att i hemsituationer lägga band på min tunga och låta bli att säga vad jag tänker.
Jag är ambitiös och högpresterande i allt jag företar mig, och har nästan lika höga krav på min (för aktuell uppgift berörda) omgivning. Har svårt att acceptera att mina närmaste inte klarar i mitt tycke enkla uppgifter som tex att klippa rakt när det krävs eller passa tider.
Jag är väldigt kreativ, gillar att skapa och att tänka i nya banor, lösa problem och utveckla tillvägagångssätt. Jag är väldigt duktig på och njuter av att planera fritid och arbete så att optimalt resultat kan uppnås.
Jag har synestesi.
Jag är intelligent och genomtänkt på de områden som intresserar mig och som jag arbetar (privat och i jobbet) med. Ibland är jag häpnadsväckande dum när det gäller andra saker, som inte intresserar mig. Detta beror på att jag inte lyssnar eller ids "lagra" information på området. Är rätt självcentrerad och har tex svårt att komma ihåg nya människor som jag träffat en eller få gånger. Samt att lyssna när någon pratar länge om tråkiga saker.
Jag kan vara charmerande i kortare, avskilda perioder som tex en fest eller i särskilda situationer som tex på jobbet eller som värdinna. Dock har jag mycket svårt att upprätthålla ett ständigt korrekt bemötande i längden. Jag förstår intellektuellt vad som krävs, men fixar inte att utföra det när jag är trött eller less. Är inte superbra på att uppfatta ironi eller underliggande meningar, om jag inte intresserar mig för personen som pratar.
Jag har många långa vänskapsförhållanden, men de flesta ogillar mig till en början. Det tar minst ett år innan jag får en genomgående närhet/vänskap med en annan person. För det mesta blir jag både omtyckt och högaktad så småningom.
Min pappa gav sig själv på äldre dar diagnosen adhd. Det har inte jag, men känner igen vissa drag (arbetar med intellektuellt funktionsnedsatta, även adhd). Tex har jag så fort jag har en uppgift ett högt stresspåslag/inre prestationskrav, som gör mig väldigt intolerant mot andras tillkortakommanden. Detta gör också att jag tar reda på/tänker ut vad uppgiften kräver och presterar bättre än de flesta.
Pappa och jag var ständigt i konflikt, det krävde mycket av mig att tolerera hans slarviga korkadhet. Mycket påminde om mig själv, men helt ogenomtänkt och oslipat.
Min mamma var snäll, intelligent, högpresterade utan att vara det minsta "skrytig". Vi var mycket lika och hade mycket att prata om.
Behöver jag en diagnos för att kunna fortsätta mitt arbete med mig själv och mitt förhållande? Eller har jag bara en missgynnsam personlighet? Jag har läst om psykopati, borderline, manodepressivitet, hirsutism, psykos, autism, asberger osv, utan att hitta något som känns helt hemma.
Vårt förhållande kommer, eller borde, krascha så småningom, om jag inte lyckas "bli snäll". Tips?
