Lurad....ingen ensamvårdnad för henne!!!

Nu måste jag fråga, hur gammalt är barnet, om ni träffade familjerätten för sju år sedan, kan det varit så att de avrått från stämning för att barnet var förlitet (under tre enligt riktlinjer) för växelvist boende?

Börja läs på ordentligt om allt. Om det är så som jag skriver ovan och pappan inte förstod det så är det ju himla tråkigt att han inte kollat upp det mer noggrant, men gör om, gör rätt! Jag är lite immun mot stackars pappor som inget förstår. Hade ett ex som hade en dotter, som han knappt träffade. Sen orkade inte mannan med trams och sa att vi låter bli helt, det blir bara förvirrande för barnet med en gubben i lådan-pappa. Men då jäklar var det synd om honom och flera år senare skyller han på mamman och baktalar henne för att de inte har kontakt. Men när man frågar huruvida han försökt blir det tyst... Så svårt är det inte att ägna en kväll åt googlande för att få en överblick på hur allt funkar. Jag gjorde det för exet, men där hittades bara bortförklaringar, han var helt enkelt för lat och egentligen var HAN en skitstövel.

Och ett tips för att få det att funka bättre. Vill dottern stanna hos er, prata ni med mamman om det i förhand. Är bog lättare om det blir ett nej från båda hållen än om ena säger om du får för mamma. Blir nog lättare för barnet att hantera. Om mamman är dum så inser barnet det när hon blir äldre och då lär mamman bli kfrågasatt, att nu lägga skuld på mamman (som det blir utan er mening), gör bara barnet förvirrat och ledset. Ni ska inte uppmuntra barnet att stanna om det finns chans att mamman säger nej, ni ska då uppmuntra barnet om hur kul det är hos mamma. Sen kämpar ni stenhårt för att få en ändring och vv om det är vad barnet vill och vad som funkar! Tills dess måste ni framför barnet låtsas som att allt är kanon och toppen, just för att barnet inte ska på påverkas.

TS: det är väl inte så konstigt att han inte haft dottern varannan vecka fast de haft gemensam vårdnad?!
Bara för man har det har man inte automatiskt växelvis boende också.

För att växelvis ska fungera krävs att föräldrarna bor nära varandra, kan samarbeta och vara flexibla kring barnet och respektera varandra (som föräldrar). Dessutom ska båda föräldrarna vilja detta. Om den ena motsätter sig detta kraftigt dömer nog en tingsrätt helst inte till det men det händer också tror jag.

Nu är väl flickan äldre så hennes önskemål kommer det också frågas om (ifall ärendet går till tingsrätten).
En sådan process kan ta rätt länge tror jag med utredningar osv.

ps läste inte tråden (vad alla skrivit) så nu upprepar jag kanske allt ....?:)

Ser att du fått ett antal bra svar redan TS.

Börja med att reda ut skillnaden på vårdnad, boende och umgänge! Vårdnaden betyder ju att båda föräldrarna ska bestämma tillsammans över barnet (om vård, skola, osv). Boendet är en annan sak - antingen så har barnet växelvis boende, eller så bor det mer hos ena förälderna och har rätt till umgänge med den andra föräldern.

Din man har alltså gemensam vårdnad och umgänge med barnet, men är inte boendeförälder.

Om barnet är tio år så beror det på många saker om umgänget kan utökas och till slut bli växelvis boende. Det ni ska sikta in er på är att vara lyhörda för barnet och göra en vettig plan för utökat umgänge. Ni ska låta bli att kräva 50-50 och det NU - det kan däremot vara ett mål som ni ska nå fram till under en period, då flickan får vänja sig vid att bo hos er allt oftare.
Lyckas ni inte komma överens om det i samarbetssamtal med modern, så gå till rätten med frågan. Det bästa är faktiskt om ni kommer någonvart med samarbetssamtal. Det är både billigare och bättre som bas för sådana beslut - risken blir mindre att mamman kommer himla med ögonen och vara "tvärs" om hon faktiskt har varit med på beslutet..