Livet har sina mörka sidor
Jag har funderat på vad det är som gör att vissa, när man drabbas av trauman och sorg, fastnar i svärtan. Inte tar sig ur. Hur hjälper man dem på bästa sätt? Som medmänniska alltså.
Vad är viktigast för att undvika att fastna i tjäran efter en sorg?
Jag är fullt medveten om sorgens processer och all tid som behövs. Men det är inte det jag menar, utan att man verkligen inte släpper och kommer vidare.
Jag vill vara en bra medmänniska. Men ibland räcker man inte till. Vad tycker du är viktigast?
Jag har bloggat lite om detta precis. Läs gärna. Jag är genuint intresserad av din input.
Varm kram
Mia
"Dykarmamma"
dykarmamma.blogspot.se