• Dykarmamma

    Livet har sina mörka sidor

    Jag har funderat på vad det är som gör att vissa, när man drabbas av trauman och sorg, fastnar i svärtan. Inte tar sig ur. Hur hjälper man dem på bästa sätt? Som medmänniska alltså.

    Vad är viktigast för att undvika att fastna i tjäran efter en sorg? 

    Jag är fullt medveten om sorgens processer och all tid som behövs. Men det är inte det jag menar, utan att man verkligen inte släpper och kommer vidare.

    Jag vill vara en bra medmänniska. Men ibland räcker man inte till. Vad tycker du är viktigast?

    Jag har bloggat lite om detta precis. Läs gärna. Jag är genuint intresserad av din input. 

    Varm kram
    Mia
    "Dykarmamma"

    dykarmamma.blogspot.se 


  • Svar på tråden Livet har sina mörka sidor
  • PolyPond

    Jag rekommenderar varmt att läsa boken "Sorgbearbetning", som även ingår i ett program:
    www.sorg.se/bocker/
    Den ställer en hel del föreställningar om sorg på ända. Jag har läst boken, men inte varit i kontakt med något program.

  • Annorlunda Liv

    Hej du..Glad

    Har hört att man inte ska vara sin partners terapeupt. Inte heller sin mammas eller sitt barns eller sin vänns. Det finns folk som är utbildade och som vet hur man på bästa sett hjälper en person att ta sig ur och framåt.

    Mitt tips till dig är, som jag nyss gjort med en vän som lider av anorexia, att hjälpa personen att hitta rätt sorts hjälp. Att var den som ringer runt och förhör dig om vad det finns för alternativ. Att stötta personen och förklara de positiva sidorna med att faktiskt aktivt ta hjälp utifrån.

    Får man personen att ta emot hjälp utifrån stå där då vid sidan om när behovet finns. Inte vara terapeupt utan vara vän, mamma, partner. Precis som du är menad att vara.

    Några tankar och inputs från en med erfarenhet från båda sidorna...    Solig      

    Linda   


Svar på tråden Livet har sina mörka sidor