Vi fick en underbar dotter genom IVF, tiden innan och graviditeten var mycket turbulent för mig och jag oroade mig för allting, hela tiden. Var jämt säker på att ngt skulle gå fel, först under behandlingen och sedan under graviditeten. Nu börjar tankarna snurra kring ett syskonförsök men jag vet inte om mitt psyke håller. Borde man försöka eller ska man vara nöjd med det man har och inte gapa efter för mycket? Hur resonerar ni andra som genomgått liknande?
Hej,
Är i samma sita som dig och har en dotter som blir två år i november. Var livrädd att någonting skulle gå fel första gången, men det gjorde det ju inte, fick världens finaste skatt. Nu har vi bestämt oss för att försöka igen för ett syskon, men denna gång är jag nästan mer rädd eftersom vi hade sån tur sist att det bet på första försöket. Min största rädsla är att ingenting alls ska hända och att jag tar sån "stryk" av situationen att jag blir deppig och istället blir en dålig mamma åt min dotter. Jobbig cirkel man sitter i, men jag känner samtidigt att man måste våga försöka och ta det en dag i taget!
Vi hade bestämt oss för att glädjas om vi fick ETT barn och inte göra syskonförsök, men i 4:e och sista ICSIn fick vi förutom en son även en blastocyst till frysen (enda någonsin). Vi satte in den när sonen var 2, allt såg perfekt ut, men försöket misslyckades. Jag har haft mycket svårare att förlika mig med att sonen blir ensambarn efter det och ångrar ibland att vi inte reste upp de pengarna istället... Har ni så ni kan göra FET eller måste ni göra färskförsök?
Skönt att inte vara ensam.
Ja det är svårt att veta hur man kommer att reagera och hur det påverkar familjen om man försöker igen. Vi har ett embryo i frysen. Jag kommer inte att gå igenom hela behandlingen igen eftersom det var påfrestande (och dyrt). OM vi bestämmer oss för att prova så har jag tänklt att är det meningen att det ska bli ett syskon så funkar det med FET annars räcker det med ett barn. Men man vet ju inte hur man tänker om några år. Jag är nu 35 och min man har passerat 50 så det känns som om det är bråttom att bestämma sig vilket inte gör det mindre stressande direkt. Dessutom tjatar ju alla kollegor o dyl om att man ska ha ett till... Trots att dom vet hur svårt vi hade förra gången. 
Är det bara ett embryo i frysen kanske det är det "lindrigaste" att sätta in det, för kan man förlika sig med att ha övergett "ett barn" i frysen? Det var lite så vi tänkte. Det var tufft att försöka, men hade nog varit värre att låta bli... Det grämer oss nästan mest att vi fick blastocysten i frysen i sista försöket, istället för första. Om ändå inte om hade funnits...
Hej
Vi resonerade lite lika som ni, vi hade ett ägg i frysen efter att dottern fötts, vi bestämde att försöka med det ägget annars förlika oss med att det blev ett barn i familjen. Vi hade tur ägget i frysen resulterade i en son! Lycka till med era beslut och ev. försök!! <3
Känner precis som du TS. Har ett barn genom IVF och kan inte heller bestämma oss hur vi ska göra. Har inget i frysen utan måste göra hela behandlingen. Jag var också otroligt orolig före under både behandlingen och graviditeten och efter bebis född också (är en väldigt orolig person). Tänker också så om mitt psyke verkligen orkar med allt detta igen?? Usch, vad svårt det är.
Det ända vi bestämt oss för är i allafall OM vi ska göra ett försök så blir det bara ett. Vi tänker också på rädslan för att det man känner som "Tveksam" att man efter ett misslyckat försök har svårare att förlika sig med att det inte blir fler. Att man i både kropp och själ börjat tänka i de banorna och då är det ju svårt att sig ur de. Att man varit närmre ett syskon på nåt sätt när man börjat behandlingen.
Jättesvårt....... Känner att jag skulle behöva ta ett beslut snart och sen får det bli så för den här ovissheten att inte veta hur vi ska göra är så jobbig. Det blir ju inte bättre av att i stort sett ALLA våra vänner och bekanta får syskon till sina barn nu. Så man blir ju påmind hela tiden. Vet inte om man genom MVC kan få hjälp med dessa tankar för jag känner för min del att de upptar så mycket tid.
Funderar också: Jag hade under första IVF-perioden kontakt med kurator på gyn (på sjukhuset som var anvsvarig för IVF i min hemort) och tror att jag kunde ha fått ny kontakt efter misslyckat syskonförsök, även om det gjordes privat. MVC har kanske inte alltid rätt kompetens i ofrivillig barnlöshet? En specialiserad kurator kändes bra.