Hur delar ni vårdnaden på eran bebis? (separerade)

När de är spädbarn ska de tillbringa tiden hos sin mamma, visst han kan ju besöka dig

Familjerätten brukar rekommendera 1 natt/år. Det första halvåret bör bebisen vara med dig och pappan kan komma och hälsa på så mycket han kan/du orkar med. Sen vid ca halvåret när bebisen börjat äta lite mat funkar det ju om han tar hen några timmar. Men först vid ett års ålder bör man låta barnet sova utan den primära anknytningspersonen. Vad gäller amningen pajar den totalt av det han föreslår. Speciellt om du inte jan pumpa. Du kan få mjölkstockning och mjölkproduktionen går ned så att bebisen inte blir mätt sen.

Sa till honom att jag absolut inte vill skiljas från bebisen förens den är MINST 6 månader, och då kanske nån timme eller två. 
Men han tycker jag är orättvis med tanke på att han bor så långt bort, han tycker det är onödigt att sitta och åka en timme fram och en timme tillbaka bara för några få timmar. 
Har erbjudit honom att han mer än gärna får bo här varannan helg ifall han vill och på så sätt ta hand om bebisen så, men det var tydligen inte nått tal om (misstänker att hans nya tjej hade nånting med det att göra)  

Givetvis kan han inte göra så, det skulle aldrig bli accepterat i rätten!
Barnets rättigheter väger tyngst, och ammar modern (vilket jag hoppas att du ska göra) så har han ingen som helst rätt att ta barnet ifrån dig.

Över huvudtaget är det inte inte lämpligt att spädbarn bor växelvis hos föräldrarna, det skadar anknytningen och anses inte som en bra lösning hos familjerätten. Det måste han helt enkelt acceptera. Det bästa ur barnets perspektiv är att få ha umgänge med pappan några gånger i veckan under dagtid och med dig närvarande. Ofta men korta stunder är riktlinjen. Så småningom kan man utöka detta till mer ensamtid allt efter vad som fungerar för barnet. Vid 1 års ålder kan barnet förslagsvis testa att sova hos pappan 1 natt åt gången, fortfarande med mycket umgänge dagtid och utifrån hur det fungerar för barnet kan detta så småningom ökas. Men inte förrän efter 3 års ålder rekommenderas växelvis boende, och detta är till stor del pga anknytning och barnets utveckling av tillit och en inre trygghet.

tycker det är beundransvärt att du även tänker på fadern som annars lätt väljs bort av samhället. jag hoppas bara han förstår med vilken roll han har som pappa till ett barn och är beredd att offra en del av sina känslor och tidigare liv som man behöver då man får barn. Ge honom förutsättningslöst en bok om barns behov, en present att bli blivande pappa. De är / kan va skönt att läsa att vissa perioder är normala, som tex plåsterperioden när man är ca två år och ska ha plåster på allt. Förhoppningsvis så snappar han även upp att upp till 3-4 års ålder bör man ej vara utan sina föräldrar mer än 3 dar. och vad det gäller spädbarn, du måste amma regelbundet för att det ska inte sina, varför inte istället få avlastning två timmar om dagen mellan amningen på plats, han vill nog träffa sit barn, men det känner du bäst vad som är bäst  när du väl får ditt barn och dess rutiner. STRESSA inte allt löser sig bara man tar det lite lugnt.

Håller med om vad som skrivits innan mig, viktigast är att barnet för en säker anknytning. Tycker att han får finna sig i att köra en timma för att träffa sitt barn, för mig låter inte det så mycket?! Du skriver att du är rädd att ditt barn ska sakna sin pappa men detta är ju en så begränsad tid, där barnet främst behöver dig.

Det stämmer inte att växelvis inte rekommenderas för barn under tre. Det är varannan vecka som inte rekommenderas för barn under tre.

Förövrigt är förslaget som ovan att han träffar bebisen flera gånger i veckan. Är det då att beröva pappan sitt barn, menar du?

Jag kommer också att bli ensam med mitt barn, så länge jag ammar så får bebis bo hos mig heltid. Pappan får hälsa på och får hjälpa mig när jag behöver och när han kan. Jag hoppas vi kan hitta en bra balans på föräldsaskap men jag är inte beredd att lämna ifrån mig bebis innan jag slutat att amma.

Usch! Jag blir väldigt ledsen när jag märker hur detta med att det ska vara precis rättvist mellan föräldrar går före allt. Jag förstår du och många andra föräldrar bara tänker på barnets bästa men barns behov ändras beroende på ålder.

se.babycenter.com/baby/development/

Ett spädbarn behöver knyta an till _en_ person innan babyn är redo att knyta an till en till och en till och en till osv osv. Förr rekommenderades inte växelvis boende förrän barnet var ca 3 år!!!

Det betyder inte att pappan ska hållas utanför men att hålla på med växelvis-boende med spädbarn kan leda till att barnet inte knyter an till någon ordentligt. Speciellt när barnet är ca 6mån gammalt så kommer en fas då babyn kommer att vara rädd för "främlingar". När barnet börjar krypa och gå, stoppa saker i munnen, dra ner saker från bord osv händer väldigt många olyckor i hemmet. Att då hålla på och byta hem är inte smart om inte bägge föräldrarna är väldigt säkerhetsmedvetna. 

Sen en sak som kanske inte riktigt har med det här att göra men jag blir faktiskt lite ledsen när jag läser dig och många andra unga föräldrar idag att det tvingas sig själva att vara så samlade, så sakliga och känslokalla i sina separationer. Jag känner spontant att om man kan separera utan att bråka och gå igenom en kris då var det kanske aldrig på riktigt från börja. Kärlek och hat, otrolig lycka och rejäl sorg, är två sidor på samma mynt. Om men verkligen älskat någon så där på allvar så har jag svårt att förstå hur man kan låta bli att sörja och vara ledsen. Det är som om många idag aldrig vågar ge sig in i en relation på riktigt för att dom utgår ifrån att det kommer att a slut redan innan det ens har startat.  Jag tror att det kan vara bra att bråka och få ur sig alla känslor om man verkligen satsat helhjärtat måste det få göra ont när det tar slut. Det betyder inte att man måste vara fiender för evigt... men Herre Gud han dumpar dig mitt under graviditeten och kräver att få ha barnet lite då och då på helger när det passar honom. Han använder dig ju nästan som en surugatmamma.... 

Kan tyvärr inte citera från mobilen men hoppas du läser ändå tonårsmorsan :)
Håller i stort sett med om det du säger men har aldrig sagt att jag inte sörjer. Men jag vill inte att andra ska ha med min sorg att göra men sen det här hände har jag grinat mig till sömns varenda natt. Jag älskar honom och saknar honom för varje sekund, men bråka med honom, nej det vill jag inte. Ser ingen anledning till det helt enkelt. Sen har situationen ändrats lite sen jag skrev här, han har plötsligt insett att jag faktiskt är hans livs kärlek och dumpat den där nya bruden. Men står i en vägkorsning ändå, vill ha tillbaka honom samtidigt som jag spyr på honom och det han gjort..

Jag hoppas att det löser sig för er, men om inte så ta hjälp av familjerätten. Deras uppgift är att förespråka det som är bäst för barnet, då det lätt blir en rättvisestrid (även om den sker i det tysta) när båda vill ha barnet. Sedan vill jag inte påstå att mamman har all rätt till barnet, men jag hade haft svårt att inte få amma mitt barn om det funkar och då krävs det att amningen får rulla på. Mjölkstockning är inte att leka med, då det ger samma sjukdomskänsla som en feberinfluensa.

Skulle han ändra sig än en gång får han väl överväga att bo i samma stad som du för sitt barns skull. Att du ska behöva flytta under en graviditet hade jag inte rekommenderat, då han verkar nyckfull.

Lycka till!

Mitt råd är att låta dem lära känna varandra så mycket går från första början, och så utöka gradvis.

Jag och mitt ex separerade när vår yngsta var 3 månader. I början hade han henne några timmar åt gången, men det dröjde inte så länge innan han hade henne över natten. Tror hon var under halvåret när han hade henne en hel helg. Jag ammade tills hon var ca 8 månader, gick hur bra som helst. Jag pumpade när lilltjejen inte var hos mig, och skickade med fryst mjölk som han gav henne, kombinerat med ersättning om inte mjölken räckte.

Efter 6 månader började han ha henne mer regelbundet, men på vardagarna sov hon hos mig främst med tanke på att han jobbade. En stor anledning till att det funkade så bra, var att vi bodde nära varandra (gångavstånd), så jag gick dit och hämtade henne när det var sovdags. När hon var runt ett år, började vi ha 2-3 dagar i taget innan vi bytte. Sedan ca 2 år har vi varannan vecka. Idag är hon 3,5 och det går jättebra.

Jag tycker som du att ett barn har lika stor rätt att knyta an till sin pappa som till sin mamma. Min tjej har dessutom en storasyster med mycket bra och tidig anknytning till oss båda föräldrar, vilket både underlättade och gjorde att det kändes ännu viktigare.

Finns det nån möjlighet att du och ditt ex kan bo närmre varandra? Det tror jag nästan är en förutsättning för att de ska kunna ha en bra, trygg och kontinuerlig relation. Jag förstår att det blir jobbigt för honom att åka timtals, för att träffa ert barn en kort stund.