Hade ni som förälder velat veta om barnet skulle göra abort

Jag hade känt mig väldigt sviken om det visade sig att min dotter inte hade gett mig det förtroendet och hade utan tvekan berättat för min egen mamma. Abort är inget man gör utan anledning, så jag hade förväntat mig förståelse, men också ilska och sorg.

Varför hade du känt ilska och sorg? Det är väl ändå inte du som ska göra aborten?
Tror att det är där skon klämmer, därför berättar inte döttrarna allt för sina föräldrar för dom blir arga och ledsna över något deras barn har bestämt sig för. Om jag visste att min mamma skulle bli arg och ledsen så skulle jag aldrig berätta om min abort.

Oh sorry, kanske missförstod ditt inlägg.

Men ser du det som självklart att barn involverar föräldrarna i sitt sexliv? För jag tycker att det är det det handlar om litegrann. Och även om jag tyckte att jag hade en nära relation med min mamma, så tyckte jag att sådant var saker man pratade med kompisar om - inte föräldrarna. Men det är väl olika i olika familjer och i olika tider. Jag hade inte blivit sårad om min dotter inte berättade.

Jag hade viljat få veta, för att kunna stötta och finnas till.

Minns bara vad mina egna föräldrar sa, när jag undrade hur de skulle reagera om jag berättat att jag skulle göra en abort:

-Nej, det skulle du inte få!!!

-Men det är min kropp och jag är vuxen.

-Din och din....

Jag tror min mamma hade känt så, hur jag själv hade reagerat om det varit min dotter som skulle göra abort vet jag inte, men sorg i alla fall.

Anledningen till ilskan skulle vara riktad mot grunden till aborten och inte riktad mot mig. Därför skulle det sannolikt vara en känsla vi delade och som jag därmed ändå kunde känna ett stöd i. Sorgen skulle vara för ett förlorat barnbarn och den skulle jag också dela. Visst skulle en konflikt komma att uppstå, men är man rädd för att gå in i en konflikt med sin förälder, så är det inte en abort som är grundproblemet, utan relationen i sig.

Jag tror inte många går glada från en abort, möjligen lättade, mer sannolikt sorgsna. Att dela den sorgen tror jag är viktigt för att gå vidare och i förlängningen känna någon sorts glädje över beslutet.

Okej, ja alla mammor är olika.
Jag vet att min mamma skulle inte känna nån sorg om jag kom imorgon och sa att jag skulle göra abort, snarare tvärtom, en lättnad. Hon skulle stötta mig och ta hand om mig, precis som den perfekta mamman hon är.
Hade jag däremot kommit om 4år med fast jobb, stabilt förhållande, bostad osv så skulle hon nog bli ledsen men inte så att jag skulle märka det. Tror det har med situation att göra, skulle du bli ledsen om din dotter ville göra abort och var 18år gammal, utan färdiga studier, inget jobb, ingen pojkvän och bor hemma hos dig?

Nu är det till att börja med inte hugget i sten att livet blir värdelöst för att man föder barn som tonåring. Det är inte ovanligt med folk som går vidare till eftergymnasiala studier, trots att de är tonårsföräldrar, även om andelen kanske är lägre än hos övriga. Vad man kan göra beror ju både på vilket stöd man får och vilket driv man har.

Ja, jag skulle känna sorg över att min dotter inte var på rätt plats i livet för att vara glad och förväntansfull över ett kommande barn, men jag skulle också vara tacksam för att hon hade möjlighet att välja vilken väg hon skulle gå.

Är det märkligt att känna sorg över en situation som kräver beslut man kanske aldrig kan vara mogen för?

Som mamma hade jag velat veta, för att kunna hjälpa dig. Men det är helt upp till dig hur du vill göra.

Är din mamma för abort, då är det ju inga problem att berätta. Du är ung och har massor med tid att välja att skaffa barn senare.

Är din mamma emot abort, behåll detta för dig själv. Du måste inte berätta det för henne. Någonsin. Du är vuxen och bestämmer själv över ditt liv. 

Jag berättade för min mamma när jag som ung gjorde abort. Hon var rom där och stöttade mig på sjukhuset tsm med min sambo. Jag kan bara hoppas att min dotter om hon behöver göra abort känner att hon vill berätta och att jag skulle vara ett bra stöd. Hade hon inte berättat och det kommit fram senare hade jag blivit besviken...på mig själv som uppenbarligen inte lyckats etablera en nära och trygg relation till mitt barn.