Kastade ut honom och hans familj

Just nu sitter jag och jobbar, samtidigt som jag vaggar min 3,5 månader bebis och skriver här förstås.
Träffade en kille för cirka 3 år sedan och han var pigg, alert, skärpt, annorlunda och mycket snäll - tills jag började leva med honom. Sakta men säkert såg jag honom bli mer och mer den  han verkligen var. Trött, lågpresterande och självupptagen. Ja, han har en jättefint inre men hans föräldrar är sjuka och dem har pajat honom.

Eftersom jag fick dra hela lasset med företag, barn, städning - inte matlagning dock, men resten så började jag tröttna på hans beteende. Killen och jag är gemensamt företag som han inte längre orkade sköta. Så jag fick göra allt! Samma dag som jag födde stog jag och packade ordrar. Han somnade på min förlossning när jag hade värkar. Så blev han arg och skulle gå därifrån.

Senast förra veckan fick jag ta fram kläder till honom på morgonen, åt pojken och "pappan". Om jag inte gjorde det, gick han i samma och sov i dem också. Han tyckte jag klagade när jag frågade om han kunde borsta tänderna och duscha. Jag klagade! Jag tar barnet varje natt och sover hela nätterna och på morgonen när jag INTE är utvilad passar han på och tar sovmorgon, även fast jag ber honom hjälpa mig och ta vår bebis. Om jag "kritiserar" honom blir han arg och försvarar sig att han faktiskt lagar all mat - vilket är hans intresse så klart!

Jag är så trött på denna man så till slut slängde jag ut honom. Jag sade att du ser bara till dina egna behov. Då flinar han, jävla toffla, så jag säger, att han måste börja lyssna på mina behov också för jag orkar snart inte längre. Då säger han att jag klagar hela tiden! (Att han inte städar efter sig, byter kläder, duschar, borstar tänder, dammsuger och så vidare). Så jag ber honom dra - eftersom han sårar mig så mycket och inte lyssnar på mig utan går bara till motattack.

Istället för att ifrågasätter tar våra sista pengar och sticker till Stockholm och bor med sin mamma.
Mamma manipulerar honom grovt, den toffeln att jag ska flytta till min föräldrar så kan hon så snällt hjälpa till att vakta hennes barnbarn(på hennes villkor) samtidigt som jag och Henrik över en lång period försöker prata ut. Jag ska alltså bo hos mina föräldrar som en jävla bebis?

Han ringer mig och berättar hur mycket han trivs där med mamma och att jag borde överväga att bo med mina föräldrar. Hans mamma är en psykopatisk kontrollmänniska som sitter ensamstående.

Han lämnade mig utan pengar, utan bil, med en hund, med företag, bokföring och med bebis....
Hans syster är schysst med hela familjen är skruvad!

Dem tycker att man har rätt att söka sig själv. Att man måste separeras från sin familj för att "hitta sig själv". Att han så klart ska få bo hos mamma och bli ompysslad av henne och hans mormor. Så gosigt! Hon tänker inte på att han har gjort detta barn lika mycket som jag! Jag får aldrig någon paus, aldrig! Det är bara den där idioten!

Jag var tvungen att skriva av mig! Jag är så förbannad! Någon som har tips på hur man kan få bort ilskan!
Jag vill inte ha tillbaka den idiotiska toffeln hit. Om han hellre vill vara bebis istället för pappa tänker jag klara detta själv! Jävla diva!