Tänkte höra vad ni allmänt tycker om föräldrar som väljer att uppfostra sitt/sina barn ensamma utan antingen mamman eller pappan, av olika anledningar?
(till exempel misshandel, oplanerade graviditeter, regnbågsfamiljer, föräldrar bor i olika städer, avstått föräldraskap, inseminerng osv)
I stora drag alltså, beror ju på omständigheter men i största allmänhet och i stora drag menar jag.
Helt ok eller helt fel?
Motivera gärna lite kort.
Som helt ensamstående, har jag svårt att tänka mig att mycket mycket få människor tar ett sådant beslut om det inte finns extremt goda skäl till det. Dels är det ju rätt jobbigt att inte ha nån avlastning i vardagen, dels är det trist att inte ha nån att dela föräldrarskapet med, och sist men inte minst så är det ju väldigt väldigt smärtsamt att se sitt barns saknad efter den andre förälder och det är komplicerat att försöka förhålla sig till barnets frågor på varför andra barn har pappor som kommer till dagis etc.
Kan självklart vara precis lika bra som en familj med två vuxna i..
Det blir vad man gör det till..
Om man blir/är ensamstående från start tror jag det är väldigt viktigt att ha ett ganska brett socialt närverk. För avlastnings skull och inte bli helt ensam i det underbara och jobbiga stunderna..
Jag va mycket själv när dotter va liten, pga olika anledningar.. Så kände mig oftast som ensamstående fast jag hade sambo. och självklart den ekonomiska biten lättare än en "riktig" ensamstående :/
Idag lever jag tsm med en man som okså jobbar väldigt mkt, vilket medför att jag drar det största lasset. MEN han är VÄLDIGT närvarande när han är hemma och planerar att ändra på arbets tiderna/uppgifterna nu när våran gemensamma kommer till världen :)
Jag har barn och sambo (barnens pappa), men har vänner som längtar efter barn men som inte träffat någon att skaffa barn med. Jag tycker att alla har rätt att skaffa barn, det viktigaste är att det finns ett socialt nätverk runt sig och möjlighet att ta hand om sitt barn. Det finns ju par som kanske inte borde ha skaffat barn. Alla måste få ha rätt att bestämma över sitt eget liv.
Det beror alldeles på. Trådstarten tar upp alla möjliga anledningar. Jag tycker framför allt att det är lite fel att redan från början välja att vara ensam förälder. Det är som att avsiktligt neka sitt barn att ha en pappa. Är det också så att man inte känner att man klarar av att "dela" sitt barn med en annan människa, då är man nog heller inte särskilt lämplig som förälder. När det gäller så kallade regnbågsfamiljer, så är min bestämda uppfattning att det är direkt fel av staten att tillåta inseminering. Om ett par tjejer kommer överens med ett par killar däremot som vill ha barn, och är villiga att hjälpa varandra, då är det deras ensak.
Det beror ju helt på av vilket skäl man väljer att avstå från den andra föräldern. Är det på grund av hot, misshandel och dylikt är det helt förståeligt. Är det för att man "inte orkar" är man en stor idiot.
Jag tycker att det verkar vara tyngre och tråkigare att vara ensam om föräldraskapet, men lämpligheten som förälder ligger ju inte i kön eller civilstatus. Faktiskt.
Nej, det kanske inte är någon rättighet. Men jag tycker att alla har rätt att bestämma över sitt liv, och vem ska då komma och bestämma att du får inte skaffa barn för att du inte träffat någon? De flesta vill ju ändå ha någon att dela ett barn med, så jag tror inte så många skulle skaffa barn ensamma här i Sverige även om det blev tillåtet.
Att ha invändningar på vilka och hur bottnar i att samhällets mest trögtänkta har svårigheter att se kärlek i alla former. Att vara en "bra" förälder sitter varken i rätt antal eller rätt uppsättning av kön utan i att göra det bästa för att barnen ska omges av villkorslös kärlek och trygghet.