9 åring som inte vill bo hos sin pappa

En del barn har svårt för vv. Min dotter som också är 9 mådde jättedåligt att bo hos sin pappa. Hon åt inte där och grinade ofta. Vi gick till familjerätten ett par gånger för att dottern skulle komma till tals. De lyssnar på ett barn som är 9 år (i alla fall i min kommun) och de som pratade med min dotter var mycket skickliga. Vi var där som sagt 2 gånger. För att göra en lång historia kort så slutade det med att hon åker till sin pappa varannan helg men sover inte över på natten. Lider dock med pappan och tackar gud för att det inte var tvärtom.

För övrigt tror jag inte på att tvinga barn att vara olyckliga. Nu är jag så pass stark att det inte behövs men skulle absolut gå till domstol om pappan skulle tvinga henne att vara kvar mot sin vilja. Barnet är 9 år och behöver en röst. Kan inte familjerätten hjälp till med det måste du som står barnet närmast (?) tala för honom/henne.

Lycka till och hoppas det ordnar sig!

Är inte det viktigaste att ta reda på VARFÖR hon mådde dåligt hos sin pappa? 
Som det är nu så hindras ju din dotter och hennes pappa från att ha en nära och bra relation, något hon förmodligen kommer sakna vad tiden lider. 

Det ni gör nu är ju att ta tag i konsekvenserna av ett problem, istället för att ta tag i själva problemet och se till att det blir riktigt bra för alla istället. 

Hur skulle du känna om du blev berövad på ditt barns barndom för att pappan till ditt barn enbart gick på konsekvenserna av något och därför stämde dig på umgänget. Hade du inte hellre velat att ni alla hade en dialog och såg till att det som var jobbigt för flickan var det det jobbades på, istället för att bara kapa och låtsas tro att det blir bra då. 

Jo, vi tog ju reda på varför. Jag står själv min pappa väldigt nära och skulle aldrig hindra min dotter från sin pappa. Som tur är behöver jag inte stämma någon därför att min dotter har en pappa som förstår att det är fel att tvinga ett barn till att fortsätta att bo vv när det inte funkar. Han och dottern pratar i telefon när de vill och hon åker dit på dagtid både varannan helg och närsom.

Skulle du själv, nu i vuxen ålder, tillåta att någon placerade dig i ett hem varannan vecka mot din vilja?

Som sagt, en del barn har inga problem med att bo vv men en del barn har det och då tycker jag, personligen, att det är fel att tvinga de barnen.

Och varför har du fått för dig att det saknas dialog? Man kan ha dialog även fast barnet inte bor vv. Alla vuxna som skiljt sig är inte osams!

Ja fy :( rädd att det blir tvärtom här att hon inte kommer vilja träffa sin pappa tillsist. Om jag inte går med på att låta henne gå dit bli ju jag stämd? och hela karusellen är i gång.. nu är det så att jag jobbar inte utan är hemma och på hennes pappas veckor sitter hon på fritids till sena kvällar :( varför vet jag inte då hans sambo är hemma och är mammaledig. men han vil inte att hon är hemma hos mej efter skolan så kan han hämta henne här..? fattar inte varför igentligen. Flickan har sagt själv att hon vill vara här efter skolan till sin pappa men han sa blankt nej. Jag lyssnar på henne allt jag kan men jag kan inte säga att hon inte behöver utan att veta vad jag ger mej in på att göra så. Har försökt prata med han sagt han kan ta alla helger vad som men inget går han med på :( vi ska på ett samtal nu i slutet av månaden igen för att se om det blivit bättre men vet redan nu att han alsdrig kommer att ge sig. Han ser inte det vi här hemma ser. Hon har sagt att hon kommer rymma från fritids med men han bara rycker på axlarna å tycker vi ej ska dalta med henne.    

Fundera på hur du kan stärka flickan istället då? Ta över boendet verkar inte aktuellt så hjälp henne acceptera och se fördelar med vv istället b

Du skrev inget om dialog, du skrev bara att om barnet inte vill bo hos pappa så slipper det. 
Att förenkla det så leder så klart till vissa slutsatser hos läsaren, alternativt följdfrågor. Du fick båda av mig.
Jag ser nämligen ingen lösning i att bara kapa boendet och sen blir det bra så. Och jag blir även nyfiken på varför det var hos just pappa hon mådde dåligt. För som jag skrev ovan, hade det varit själva upplägget av boendet hade hon ju lika gärna kunnat bo hos sin pappa.

Jag ser det aldrig som en hållbar lösning att ett barn får minskat umgänge med en förälder (tyvärr oftast pappan). Förr eller senare kommer barnet att sakna den nära kontakten hon hade haft med sin pappa om hon träffade honom oftare och hade en vardag med honom. Såvida han inte är en skitstövel som inte borde vara pappa, men så låter det inte på det du skriver,  

Fast när det gäller saker som detta så behöver man ju skriva en hel bok för att förklara allt vilket man inte gör på ett forum.

Gällande min dotter var en av orsakerna att hon ofta var ensam och förbisedd, återigen, jag gör en lång historia kort.

De håller på att "reparera" sitt förhållande och så länge hon inte vill sova där så behöver hon inte. Nej, han är ingen skitstövel och han vet vad han har gjort fel. Synd bara att det behövde gå så långt. Han behöver väll träna på papparollen helt enkelt. Han hade en vardag med henne som han inte vårdade och nu får han helt enkelt jobba på att få den tillbaka.

Jag vet ju inte hur ts har det men skitstövel eller inte, jag skulle aldrig släppa i väg mitt barn grinandes för att sedan få hem barnet grinandes efter en vecka.

Jag var 8 år när jag vägrade åka till min pappa, han hade dock ny flickvän och ett syskon på väg ,, mina älsta syskon var hos pappa och "styv mamma " och jag när jag var tvungen, pappa gjorde allt för att jag skulle vara där, vi var där varanan helg för att han jobbade nätter, men innan den nya flickvaännen kom in i bilden kunde vi komma och gå hos pappa som vi ville men varananhelg sova där men efter skolan om jag inte ville vara på fritis så gick jag till pappa tills mamma kom hem,, Styv M satte stop för det och vi skulle ringa först Jag valde och inte vara där mer pappa viste inte varför och nog inte jag häller helt men jag kände mig inte trygg älsta systrarn ville bo där och varanan vecka hos mamma,och det fick dom men helvetet började, pappa ville ha mig så också men nej jag har alltid vart mammas flicka och trygghet hos mamma, älsta systern fick inte längre bo kvar för hon var elak (inte sant) Mellersa syster var kvar men när bara hon var kvar så var sen flyttade hon också..  nu 8  år senare har vi ingen kontakt med pappa det är han som bröt allt .. Han valde och inta vara en del av vårat liv det är inte roligt men det är hans val Jobbigaste är min lillebror på 8 år som vi träffat 1 gång... Lyssna på din dotter   jag vet hur jävla jobbigt det var när mamma sa att jag var tvungen för hon skulle jobba tvinga henne inte och åka dit , pappan och hon kanske kan hitta på saker ute och om hon inte vill tvinga henne inte,,,  Jag har varit den lilla tjejen som inte vill. Hoppas allt löser sig med dotten:) Prata med pappan om hur ni ska göra ..helger kanske? funkar inte det så soc kan hjälpa till?

Men se där, jag fick svar på mina frågor och håller då med dig. 
Har pappan varit ignorant inför sin dotters behov så är det ju inte så konstigt att hon inte vill vara där, och då är det ju bara att göra som ni gör och pappan gör. Jobba på det tills dottern känner sig sedd och välkommen igen.  

Sen är det så klart så att man inte vill släppa sitt barn grinandes..
Min sambos dotter skrek som en stucken gris varje gång mamma kom för att hämta med orden : Jag vill va hos deeeeej pappa!!
Genom att analysera situationen kom vi rätt snabbt fram till att det hade med hennes beskyddarinstinkt att göra. Mamma var dum mot pappa, använde barnen som vapen, pappa blev ledsen, dotter ville inte att pappa skulle vara ledsen, dotter ville skydda pappa och det kunde hon bara göra om hon hade honom nära.
Så min sambo började jobba på att hantera mamman så som hon är, lärde sig att ignorera och se förbi och intalade även sig själv att han hade rätt att vara lycklig oavsett vad hans ex sa till honom.
När han mådde bättre slutade flickan att gråta.
Det hade aldrig varit en lösning att ta det till domstol och stämma mamman på boendet och umgänget, Det hade bara lett till ännu mer problem för barnen.
Så det jag menar är att det inte alltid är så att den bästa lösningen är att ändra boendeformen.  

Vad hemskt för din sambos dotter  Vi måste vara rädda om barnen. Mådde så dåligt när min dotter var ledsen och även att min dotters pappa var ledsen. Jag sitter inte och fikar och umgås med min dotters pappa och ibland tycker jag han är trögtänkt men skulle aldrig säga något nedvärderande om honom till min flicka och det är så jäkla skönt att han inte gör det om mig.

Barnen älskar båda sina föräldrar vare sig de bor vv eller inte. Att motarbeta eller att nedvärdera ena föräldern är att kränka barnet. Jag är för barnet i focus och sunt förnuft även om man måste hjälpa till med det sunda förnuftet i bland

När det kommer till mitt barns välmående är jag som en rottweiler med 10 elefanter bakom vilket jag i min tur måste tänka på att tagga ner lite på ibland.