VickiLee

Äldre 16 Aug 20:16

103 svar

Finns det boenden för ett handikappat barn på 3 år???

En nära vän till mig har en liten flicka med Retts syndrom, något som tagit extremt hårt på min vän och hennes make. Dom har efter noga övervägande bestämt att hon ska få växa upp någon annanstans. Jag dömer henne inte, vi sörjer alla olika. Vad vi klarar av som föräldrar är olika från individ till individ. Jag tycker att de är starka som vågar erkänna att de inte orkar med denna enorma sorg. Dom har beslutat att hon ska adopteras bort, få en fosterfamilj eller flytta till ett boende..

Till min fråga......Finns det boende för små barn??

Vad är chansen att de hittar en fosterfamilj? och om så är fallet hur länge orkar dom? Kan dom säga upp sitt uppdrag hur som helst?

Avatarlös

Äldre 17 Aug 21:35

#91

Jolines mamma skrev 2012-08-17 21:30:07 följande:

Om dom fortfarande efter 3 år gråter ikapp behöver de kanske prata med någon?
Är de något sånär vettiga kommer dom må pyton när hon väl är borta också.
Jag skulle föreslå terapi.. i första hand iallafall.

De har gått hos psykolog i 2 år

miljarden

Äldre 17 Aug 21:36

#92

Avatarlös skrev 2012-08-17 21:35:08 följande:

De har gått hos psykolog i 2 år

Se mitt inlägg över ditt.

finskaflikkan

Äldre 17 Aug 23:02

#93

miljarden skrev 2012-08-17 21:29:12 följande:

Okej, så hade ni haft ett barn till så hade ni inte orkat kämpa för er son? Det tror jag att ni hade, men det hade varit tufft!
Jag vet hur det är att leva med någon med en allvarlig funktionsnedsättning. Jag vet hur man måste kämpa för att få den hjälp du skriver om. Jag känner till att man är tvungen att kämpa för att få det man enligt lag har rätt till, och ag vet att det är godtyckligt hur mycket hjälp man tilldelas. Man måste kunna tala och kämpa för sin sak för att få mycket hjälp. Men familjer som är i den situation som den här, där man vill ge upp brukar kunna få hjälp. Det är både enklare och billigare för soc att hitta andra lösningar än ett familjehem eller en plats på ett särskilt boende.

Alltså jag har inga problem att förstå hur det känns för de här föräldrarna, jag kan mycket väl förstå att de tänker att det vore bäst för alla om flickan flyttade. Men jag tror inte att det är sant helt enkelt. I vissa situationer har man inget annat val än att kämpa, för man kan inte leva med vetskapen att man har gett upp.

Ja vi hade nog säkerligen klarat av de.
Men de är inget vi vill ta reda på nu och därför är nöjda med vår son.

cruz

Äldre 18 Aug 08:31

#94

Vår granne hade sin svårt handikappade son på ett annat boende, men detta var visserligen på 80-talet. Föräldrarna träffade sin son regelbundet och han sov också hemma ibland. Ett annat boende innebär ju inte att man ger upp kontakten med sitt barn som alla i den här tråden tycks tro. Den pojken hade en fin och kärleksfull familj som gjorde allt vad de mäktade med. Retts syndrom handlar inte om en tillfällig tillbakagång. Barnet kan förvisso börja att utvecklas igen efter tillbakagångsfasen, men blir aldrig friska som folk i denna tråden felaktiskt tycks tro. Många lär sig aldrig gå eller prata igen. Jag vet att jag själv hade gjort allt för att inte lämna bort mitt barn (som jag tror att alla föräldrar gör), men eftersom jag aldrig har varit i den situationen så kan jag inte vara säker. Jag har som sagt på nära håll följt två familjer som kämpar med sina svårt handikappade barn. Dessa familjer är oerhört starka och duktiga. De orkar och deras barn har det bra. För att ett barn ska må bra i en sådan sits så krävs det att man har så mycket avlastning att livet fungerar. Om nu TS familj har haft kortidsboende och assistans (vilket förvisso inte framkommer helt i inläggen) och ändå fattar ett så svårt beslut, då måste det betyda att detta var en lösning som inte funkade för dem och deras flicka? Ett annat boende betyder väl för tusan inte att man ger upp sitt barn? Vilket århundrade lever vi i? Ett annat boende tar man till då man inte klarar av att tillgodose sitt barns behov, men man fortsätter givetvis att träffa sitt barn och vara en viktig person i barnets liv. Livet är inte så endelt att alla barn har det bäst hos sina föräldrar.

miljarden

Äldre 18 Aug 08:35

#95

cruz skrev 2012-08-18 08:31:27 följande:

Vår granne hade sin svårt handikappade son på ett annat boende, men detta var visserligen på 80-talet. Föräldrarna träffade sin son regelbundet och han sov också hemma ibland. Ett annat boende innebär ju inte att man ger upp kontakten med sitt barn som alla i den här tråden tycks tro. Den pojken hade en fin och kärleksfull familj som gjorde allt vad de mäktade med. Retts syndrom handlar inte om en tillfällig tillbakagång. Barnet kan förvisso börja att utvecklas igen efter tillbakagångsfasen, men blir aldrig friska som folk i denna tråden felaktiskt tycks tro. Många lär sig aldrig gå eller prata igen. Jag vet att jag själv hade gjort allt för att inte lämna bort mitt barn (som jag tror att alla föräldrar gör), men eftersom jag aldrig har varit i den situationen så kan jag inte vara säker. Jag har som sagt på nära håll följt två familjer som kämpar med sina svårt handikappade barn. Dessa familjer är oerhört starka och duktiga. De orkar och deras barn har det bra. För att ett barn ska må bra i en sådan sits så krävs det att man har så mycket avlastning att livet fungerar. Om nu TS familj har haft kortidsboende och assistans (vilket förvisso inte framkommer helt i inläggen) och ändå fattar ett så svårt beslut, då måste det betyda att detta var en lösning som inte funkade för dem och deras flicka? Ett annat boende betyder väl för tusan inte att man ger upp sitt barn? Vilket århundrade lever vi i? Ett annat boende tar man till då man inte klarar av att tillgodose sitt barns behov, men man fortsätter givetvis att träffa sitt barn och vara en viktig person i barnets liv. Livet är inte så endelt att alla barn har det bäst hos sina föräldrar.

Vem har gett uttryck för att tro att Rett är en övergående sjukdom? TS skriver att det är tillbakagången som är problemet. Tillbakagången är tillfällig. Och att man inte kan prata betyder inte att man inte kan kommunicera.
Familjen har med största säkerhet varken haft assistans eller avlastning i form av kortis eller liknande. TS skriver att det är så här föräldrarna hanterar sin sorg.

Ess

Äldre 18 Aug 08:36

#96

cruz skrev 2012-08-18 08:31:27 följande:

Vår granne hade sin svårt handikappade son på ett annat boende, men detta var visserligen på 80-talet. Föräldrarna träffade sin son regelbundet och han sov också hemma ibland. Ett annat boende innebär ju inte att man ger upp kontakten med sitt barn som alla i den här tråden tycks tro. Den pojken hade en fin och kärleksfull familj som gjorde allt vad de mäktade med. Retts syndrom handlar inte om en tillfällig tillbakagång. Barnet kan förvisso börja att utvecklas igen efter tillbakagångsfasen, men blir aldrig friska som folk i denna tråden felaktiskt tycks tro. Många lär sig aldrig gå eller prata igen. Jag vet att jag själv hade gjort allt för att inte lämna bort mitt barn (som jag tror att alla föräldrar gör), men eftersom jag aldrig har varit i den situationen så kan jag inte vara säker. Jag har som sagt på nära håll följt två familjer som kämpar med sina svårt handikappade barn. Dessa familjer är oerhört starka och duktiga. De orkar och deras barn har det bra. För att ett barn ska må bra i en sådan sits så krävs det att man har så mycket avlastning att livet fungerar. Om nu TS familj har haft kortidsboende och assistans (vilket förvisso inte framkommer helt i inläggen) och ändå fattar ett så svårt beslut, då måste det betyda att detta var en lösning som inte funkade för dem och deras flicka? Ett annat boende betyder väl för tusan inte att man ger upp sitt barn? Vilket århundrade lever vi i? Ett annat boende tar man till då man inte klarar av att tillgodose sitt barns behov, men man fortsätter givetvis att träffa sitt barn och vara en viktig person i barnets liv. Livet är inte så endelt att alla barn har det bäst hos sina föräldrar.

lullens

Äldre 18 Aug 08:44

#97

cruz skrev 2012-08-18 08:31:27 följande:

Vår granne hade sin svårt handikappade son på ett annat boende, men detta var visserligen på 80-talet. Föräldrarna träffade sin son regelbundet och han sov också hemma ibland. Ett annat boende innebär ju inte att man ger upp kontakten med sitt barn som alla i den här tråden tycks tro. Den pojken hade en fin och kärleksfull familj som gjorde allt vad de mäktade med. Retts syndrom handlar inte om en tillfällig tillbakagång. Barnet kan förvisso börja att utvecklas igen efter tillbakagångsfasen, men blir aldrig friska som folk i denna tråden felaktiskt tycks tro. Många lär sig aldrig gå eller prata igen. Jag vet att jag själv hade gjort allt för att inte lämna bort mitt barn (som jag tror att alla föräldrar gör), men eftersom jag aldrig har varit i den situationen så kan jag inte vara säker. Jag har som sagt på nära håll följt två familjer som kämpar med sina svårt handikappade barn. Dessa familjer är oerhört starka och duktiga. De orkar och deras barn har det bra. För att ett barn ska må bra i en sådan sits så krävs det att man har så mycket avlastning att livet fungerar. Om nu TS familj har haft kortidsboende och assistans (vilket förvisso inte framkommer helt i inläggen) och ändå fattar ett så svårt beslut, då måste det betyda att detta var en lösning som inte funkade för dem och deras flicka? Ett annat boende betyder väl för tusan inte att man ger upp sitt barn? Vilket århundrade lever vi i? Ett annat boende tar man till då man inte klarar av att tillgodose sitt barns behov, men man fortsätter givetvis att träffa sitt barn och vara en viktig person i barnets liv. Livet är inte så endelt att alla barn har det bäst hos sina föräldrar.

MissNora

Äldre 18 Aug 09:43

#98

Jojile

Äldre 18 Aug 09:43

#99

Frågan är väl hur trygg och älskad flickan känner sig i en familj där föräldrarna gråter och mår dåligt, p.g.a henne? Jag har ingen aning eller erfarenhet av barn med en sån här sjukdom men jag vet hur det är att vara förälder när allt känns becksvart och allt är skit.

Att då må så i två år, det borde ju spegla av sig i hur deras förhållnadesätt mot dottern är?

Kanske är det så sorgligt att flickan skulle må bättre och känna sig tryggare i ett annat hem?

Tusen tankar i huvudet och morgongröt i hjärnan, så det här i lägget blev nog utan röd tråd, men hoppas man förstår vad jag menar!

UnikFamilj

Äldre 18 Aug 10:26

#100

VickiLee skrev 2012-08-16 22:14:59 följande:

Dom har stöd, flickan bor hos en släkting tillsvidare, hon orkar inte vara med henne sedan en tid tillbaka:(

Jag tror det är det här som får många att tro att föräldrarna vill "avsluta kontakten". Det är naturligtvis inte liktydigt, och om situationen landar i något som får föräldrarna att må bra så kanske de orkar ha kontakt "på sitt vis". Kombinationen av att de funderat på det här i ett helt år, att de bara gråter och har bestämt sig för att vid behov faktiskt adoptera bort dottern, och i dagsläget inte orkar vara med henne - gör att det låter som att de helst "vill bli av med henne". Jag utgår från att så INTE är fallet.

finskaflikkan

Äldre 18 Aug 12:20

#101

cruz skrev 2012-08-18 08:31:27 följande:

Vår granne hade sin svårt handikappade son på ett annat boende, men detta var visserligen på 80-talet. Föräldrarna träffade sin son regelbundet och han sov också hemma ibland. Ett annat boende innebär ju inte att man ger upp kontakten med sitt barn som alla i den här tråden tycks tro. Den pojken hade en fin och kärleksfull familj som gjorde allt vad de mäktade med. Retts syndrom handlar inte om en tillfällig tillbakagång. Barnet kan förvisso börja att utvecklas igen efter tillbakagångsfasen, men blir aldrig friska som folk i denna tråden felaktiskt tycks tro. Många lär sig aldrig gå eller prata igen. Jag vet att jag själv hade gjort allt för att inte lämna bort mitt barn (som jag tror att alla föräldrar gör), men eftersom jag aldrig har varit i den situationen så kan jag inte vara säker. Jag har som sagt på nära håll följt två familjer som kämpar med sina svårt handikappade barn. Dessa familjer är oerhört starka och duktiga. De orkar och deras barn har det bra. För att ett barn ska må bra i en sådan sits så krävs det att man har så mycket avlastning att livet fungerar. Om nu TS familj har haft kortidsboende och assistans (vilket förvisso inte framkommer helt i inläggen) och ändå fattar ett så svårt beslut, då måste det betyda att detta var en lösning som inte funkade för dem och deras flicka? Ett annat boende betyder väl för tusan inte att man ger upp sitt barn? Vilket århundrade lever vi i? Ett annat boende tar man till då man inte klarar av att tillgodose sitt barns behov, men man fortsätter givetvis att träffa sitt barn och vara en viktig person i barnets liv. Livet är inte så endelt att alla barn har det bäst hos sina föräldrar.

plutteluddelutt

Äldre 18 Aug 15:36

#102

Jag kan inte tänka mig annat än att familjen har kontakt med habiliteringen på något sätt och där får de den hjälp de behöver. Med för övrigt - ja det finns barnboenden inom LSS

pirjo

Äldre 5 Jan 19:15

#103

Undrar hur det gick med Retts syndrom barnet och familjen?
Hälsn. från en lycklig mamma till en vuxen och lycklig Rett-tjej

Finns det boenden för ett handikappat barn på 3 år???

INNEHÅLL