överreagerar jag?

Du får väl ta upp det med honom, om han inte självmant har förstått det, att ert barn är ert gemensamma ansvar och att livet förändras när man har barn. Grunden bör ju vara att det är ert gemensamma ansvar att se till att barnet tas om hand, att hushållet sköts och den tid ni har över efter det bör fördelas så att ni båda sinsemellan har lika mycket egentid var, samt att ni har tid att vara tillsammans som en familj också. För oss så blev det ungefär så att "egenaktiviteter" kunde göras ungefär 30% av vad man hann innan man fick barn...

Allt är ju relativt! Som ensamstående mamma med ett barn precis i samma ålder som ditt, tycker jag är fantastiskt bra "schema" du har. Du är med henne hela dagen och sen när din man är hemma tar han det medan du gör annat som laga mat, städa och annat som en omväxling. Då hinner man lufta huvudet med annat än blöjbyte och amning. Som mamma till en tvåmånaders bebis har man ingen egen tid och det är HELT naturligt enligt mig, oavsett om man är ensamstående eller inte. Det är därför det sägs att livet förändras för alltid med barn. Din man dock kan vara mer delaktig än vad han är nu, när han finns i bilden. Jag tycker att det blir orättvis om han fortsätter sitt liv som innan medan ditt liv är totalt annorlunda. Jag tror också om han kan ta hänsyn till att nu är det faktiskt annat i livet som är viktig, kommer du inte lida av att du har inte egentid.

ja asso som ensamstående kan jag förstå att det låter bra :p men saken är den att han tar sig friheten och unnar sig egentid utan att ens fråga mej...typ: på lördag ska jag o jonas iväg o köra paintball med dom andra.
aha eeh okej tänkte jag o inget mer med det jklart hn ska ha egentid...sen är det: jag stannar kvar i stan med jonas o tar några öl ikväll efter jobbet...
ööh okej o när kommer du hem då? jag är hungrig o allt vi har hemma som är ätbart måste man tillaga vilket är i stort sett omöjligt med dottern på armen...

o nu denna kick-off med jobbet... på fredag är det kickoff vi ska spela golf, äta middag mm o va hemma hos en kollega, ja kommer hem vid 23.00

tycker lixom han kan fråga om det är ok med mig då jag blir ensam med dottern, han klarar inte ens av att ta henne om hon skriker i mer än 5 min då kastar han över henne till mig, samma på helgerna på nätterna han vaknar, lyfter upp henne o säger: hon vill till dig.

när det hon egentligen vill är att ha flaskan vilket han kan ordna... =/

Du får lära honom hur han ska göra. Kom ihåg att pappor har inte mammahormoner och tänker inte som kvinnor. Utan att bli arg, säg honom vad han ska göra nästa gång han sträcker över barnet till dig och att han köper mat på väg hem för du har inte hunnit att laga.

Min man gör likadant! Jag tycker också det är jätte störande när han tar för givet att det är jag som har hand om sonen och att det är ok att han sticker iväg och gör annat när han inte jobbar. Men har också insett att jag behöver bli bättre på att ta för mig, att be honom ta sonen och att själv planera in saker med mina kompisar.