Påminner om vår situation. Jag hade precis samma känslo spektrum när jag tvingades möta mitt ex.
Jag klarade inte ens av tanken på att mitt ex hållit i mitt barn med sina smutsiga händer- samma händer som han slagit mig med. Jag bytte kläder på barnet, tvättade det. Mådde så dåligt av att behöva träffa honom, men mitt barn var för litet för att träffa exet själv med enbart kontaktperson. Och jag var tvungen att vara med- enligt soc.
Hade ångest attacker, slutade äta. Vägde 55 kilo(vilket för mig är lite), hade sömnbrist, magkatarr, kräktes. skakningar i hela kroppen, grät mig igenom hela dagarna. Mådde dåligt i flera dagar före.
Efter fyra årds terapi insåg jag att det inte fungerade längre- dels hade han att jojo förhållande med barnet som vi skulle finna oss i och vara tacksamma för, han spred rykten som var allt annat än snälla sådana.
Efter fyra år satte jag stopp när han åter ville återuppta umgänget - med hänvisning till mitt barns bästa sa jag nej. Nog fick vara nog. Vare sig mitt barn eller jag mådde bra och vi kunde inte gå vidare. Jag satt fast. det ska inte vara så. Att vår värld fyra- snart fem år efter uppbrottet fortfarande styrs av ett honom! En han. Nej nog får vara nog!
Soc ska kunna erbjuda hjälp med överlämnande- en vännina till mig hade det.
Det är synd när det går så långt, i en utopi skulle det se annorlunda ut. I en värld där jag som gravid aldrig skulle ha behövt uppleva våld, där mitt barn aldrig skulle ha kallats alla dessa fula saker av sin egen far.
Jag önskar det var annorlunda- men jag har fått lära mig att acceptera och förstå att det inte går att förändra honom- precis som TS ex så säger han att han inte gjort något, att han är snäll och trevlig, det är inte min upplevelse av honom.