Tragiskt många kvinnor som inte har lust??

Det är nog lika ändå.
Tror att män skriker fortare när sexlusten försvinner hos deras fruar medan fruar med män utan sexlust kämpar o lider mer i det tysta. Fasaden utåt.

Sedan läste jag en tråd att en man tyckte han hade ett fattigt sexliv med bara 4ggr i månaden - han önskade 1 gång i veckan i alla fall.... 

Jag tror det beror på att kvinnor förväntas sköta det mesta hemma ,planering,kring barnen,inköp,matlagning plus ett lönearbete på heltid.Jag är helt slut efter jobbet,jobbar med människor  och tyvärr har jag ingen ork kvar till sexlivet.Tråkigt men sant.Nu har vi separerat.

Instämmer. Efter en tid med deprimerad man, barn, tuff ekonomi, knapp kommunikation och jag som lyfter det mesta så finns inte lusten längre. Jag kan inte hitta den utan de andra bitarna på plats.

Hmmm kanske e det ett problem men om man själv inte känner behovet e det inget problem för en ju ;)

Jag och min kille somnar jämt i soffan och därmed knappt sex.

Lider vi? Nääee.

Något som slår mig när jag läser trådarna här på FL är att kvinnorna tenderar att ta på sig skulden, inte bara när den egna lusten brister, utan även när makens lust sinar. Och tipsen (speciellt från de med manligt inspirerade nick) är av typen "förför honom, duscha, raka dig... ".

Att män har bristande lust eller potens är skamligt, inte bara för männen utan också för deras kvinnor (för hade de bara varit sexiga nog så...). Det är synd att det talas så lite om det för det hindrar sannolikt ffa unga män med potensproblem från att söka hjälp.

Har inte tänkt på det så, som du skriver Kjellgren, men det har du kanske rätt i! Är inte mannen kåt är kvinnan förmodligen ful och bitter, är hon själv inte kåt är hon förmodligen ful och bitter... diskussionsklimatet på det här forumet har ju en del övrigt att önska, det är väl min slutsats efter att ha surfat runt här ett tag.

Hur som helst. Jag vet förstås inte hur andra människor har det med sina lustproblem, men det känns som att jag skulle kunna skriva en hel bok om mina egna! Jag tror grundorsaken för min egen del är att jag alldeles för lite lyssnat till mig själv på grund av osäkerhet och okunnighet med mera. Följaktligen har jag haft sex på en massa andra villkor än mina egna - killars, grupptryck, föreställningar om hur det ska gå till osv. Jag har alldeles för många gånger haft sex trots att jag inte riktigt haft lust till det i kroppen, bara hjärnan som säger: du vill nog - eller - passa på nu för sen kanske du får gå sexlös i hundra år - eller - var inte en sån där tråkmåns som tycker att det är bättre att vänta.

Så istället för att tillsammans med någon annan upptäcka hur jag funkar och vad jag njuter av har jag kört på med det traditionella penetrerandet, som inte har funkat så bra för mig. I många år trodde jag helt enkelt inte att jag kunde njuta så mycket av sex, samtidigt som jag nog anade att det fanns ett förlovat land om jag bara gjorde det på mitt sätt, men vågade helt enkelt inte testa att göra nåt annat än det man förväntade sig vara sex. Jag fick aldrig några orgasmer, och byggde upp en bitterhet och ilska mot de män jag hade sex med som också ledde till nåt slags allmänt manshat... inte så konstruktivt men kanske inte heller så konstigt. Att bara titta på när andra njuter är ju knappast nåt som peppar en. Lägg till några droppar skam och komplex över sin egen oduglighet i receptet så VOILA har man pajat sin lust.

Nu när jag är 28 har jag äntligen träffat en man som jag litar på och som jag kan utvecklas med, tyvärr så har ju vårt sexliv fått en ganska dålig start på grund av mina tidigare dåliga erfarenheter och jag har tillsammans med honom haft rätt mycket lustproblem. Jag har fortfarande väldigt svårt att komma och det gör en i perioder väldigt omotiverad, eftersom resultatet bara blir frustration. Så med allt det här i bakgrunden kan minsta stress eller oro eller nånting annat i livet som påverkar en lite negativt så är det inte lång borta att lusten får sig en törn.

Så jag vet inte vad det här säger om nånting annat än mig själv - men jag tänker mig att dom som har lustproblem förmodligen har det för att sexet inte funkar för dem ELLER för att de tror att de borde vilja oftare, fast de kanske vill precis så mycket som de "ska" bara att de har en partner som förväntar sig att de ska vilja oftare?

Ja...hoppas någon får ut nåt av mitt inlägg.... :)        

Stress och press att vilja och kunna är förstås ett ytterligare problem som jag inte nämnde. "Vaa varför vill du inte, kom igen då, bara lite" haha...tack o hej sexlust!

Jag är ansedd som en "stark kvinna" och med hyfsat god självkänsla, inte många sätter sig på mig. Men även jag dras med "krav" på hur man ska vara som kvinna. Inte minst märker jag det, faktiskt, nu när jag börjar bli "äldre" även om jag bara är 40+.

Det finns självklart också en mansroll men hur det nu än är så är den rollen inte lika snäv. Även tonårssonen märker av att han har större svängrum än jämnåriga tjejer och sina systrar (och det kommer inte hemifrån, jisses så mycket stryk jag fick på ett annat forum när jag skrev att jag önskade mina döttrar det sexliv de ville ha, även om det innebar att de skulle ha många sexpartners).

I takt med jämställdheten skulle jag tro att även allt fler män känner av den traditionellt kvinnliga stressen under småbarnsåren och därmed och känner att de inte hinner/orkar prioritera sexlivet. Men att de blir än stigmatiserade av minskad lust eftersom det inte är "manligt" att sakna lust.
 

Så länge som en kvinna kan få barn och föröka sig utan att vare sig ha lust eller få orgasm så kommer det inte att vara något prioriterat inom vården. Samma sak med vaginla förlossningar, så länge kvinnan och barnet överlever så är det bra. Men att kvinnan ofta för underlivsbesvär m.m gör ingenting och därför är det heller inte prioriterat inom vården.

Många intressanta inlägg...

Liten eller obefintlig lust hos kvinnor verkar ju definitivt ha en del att göra med förväntningar och att man har sex när man egentligen inte vill men känner att man borde.

Jag har alltid gillat sex, men kan ju inte påstå att det alltid varit problemfritt. Även för mig har det varit osm för många andra, dvs jag har haft sex, det har varit skönt, men det har inte gått för mig. Sa då, som så många andra också, det är skönt ändå.

När jag var 25 träffade jag den man som jag har min son med och först då började jag få regelbundna orgasmer, inte för att han egentligen gjorde nåt särskilt utan för att det var avslappnat och jag kände att det var "tillåtet" att ta tid på mig för att få orgasm på det sätt jag kände fungerade.

Efter det är sex inte sex på riktigt om jag inte får orgasm.

Jag föll tillbaka i gammalt beteende alldeles nyligen under ett förhållande med en man som inte tyckte att förspel var någon höjdare och som dessutom fick utlösning relativt snabbt och därefter var "klar". Själv var jag ju då i princip nästan aldrig klar och låg där frustrerad. Några gånger sa jag rent ut att "jag är fortfarande kåt, skulle gärna få lite hjälp att komma över tröskeln" men hade han väl fått sin egen orgasm så var jag rätt ointressant för honom. Gjorde slut av den anledningen att jag kände att fortsätter jag så här så kommer det leda till att jag börjar "spela" att jag får orgasm och det vore förödande för mig själv.

Nu har jag träffat en man som är raka motsatsen, han gillar verkligen att göra saker för mig, det är ett givande och tagande under hela akten, och en självklarhet att båda ska ha det bra. De gånger det går för honom först så ger han mig mer än gärna tiden att komma ifatt. Underbart!