Lever dina föräldrar?
Lever dina föräldrar? Hur gammal är du och hur gamla är de?
Om inte; hur gammal var du när din/a förälder/rar dog och hur gamla var h*n/de då?
Om du förlorat en förälder, hur klarar du av att hantera det?
Vad tror du händer när man dör?
Min ena förälder dog när den var ca 60 och jag ca 20. Nu är min andra förälder med största sannolikhet döende och den är ca 60 och jag ca 30.
Jag blir på något konstigt sätt avundsjuk när jag träffar folk som är 10-30 år äldre än mig och har båda föräldrarna kvar.
Varför skulle/ska just mina underbara föräldrar dö relativt unga och varför ska jag bli föräldralös så tidigt. (Relativt sett alltså, det finns ju många som är yngre än mig som också är föräldralösa.)
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-08-21 21:51
Tack alla som tar sig tid att svara {#emotions_dlg.flower}
Jag beklagar sorgen för de av er som förlorat en förälder eller/och andra viktiga människor.
Ja visst kan jag skatta mig lycklig för att jag åtminstone haft (bra) föräldrar men sorgen är stor ändå.
Jag försöker tänka att om min förälder hade levt nyttigt (vilket kanske i bästa fall kunnat skydda henne från cancer) hade hon kanske blivit påkörd av en bil och dött under en joggingtur för 15 år sedan eller så kanske hon slipper få ALS om två år. (Inte för att vi har det i släkten, jag försöker bara trösta mig på mer eller mindre krystade sätt.)
Jag är ledsen att min förälder opererades. Hon mådde ofta bra innan fast det visade sig för en månad sedan att hon hade en stor tumör i magen. Innan vi fick veta detta orkade hon cykla 13 min på motionscykel och hon var lycklig. Vi trodde att operationen kunde göra henne frisk. Men i samband med operationen upptäcktes metastaserna och plötsligt fanns det inget att göra. Vi trodde att hon skulle kunna leva länge ändå men det har inte alls gått bra efter operationen. Läkarna har sagt till oss att det beror på cancern, hon har liksom inget att sätta emot när operationen innebar komplikationer. Nu är hon döende och har några veckor kvar att leva.
Mamma vet nog inte hur det är ställt. Hon har sagt att hon vill testa att gå på SPA med mig när hon är bättre. I går pratade hon om en tredagars semester hon vill att vi ska göra tillsammans när hon kommer ut från sjukhuset. Den låter jättemysig och jag hade gjort vad som helst för att få uppleva den med henne. Men det skar i hjärtat att prata om den med henne, vad vi ska hitta på, för jag vet ju att den inte kommer att kunna bli av.
Jag tror inte att mamma vet att hon ska dö. Hon vet att hon är väldigt svårt och obotligt sjuk men mer har vi inte pratat om det för hon vill inte. Jag vill inte heller säga att hon ska dö, för då försvinner chansen till mirakel, den pyttelilla chansen som egentligen inte ens finns att hon ska leva ett (drägligt) halvår eller år till. Jag vet ju hur det var för pappa; när läkaren berättat att han skulle dö så dog han.
Läkaren sa att människor vet att de ska dö oavsett om vi berättar det, men jag tror att han kanske har fel. Min mamma vill så gärna leva. Hon kämpar så, men ändå blir hon ju inte bra.
Jag kommer bli så ensam när hon inte finns mer. Jag älskar bara henne (och min döda pappa då). Det är bara henne jag brukar hitta på saker med, bara henne jag brukar prata med. Jag vet att hon älskar mig över allt annat på jorden också och om hon orkar kommer hon nog, när hon väl förstår, bli väldigt orolig för hur jag ska kunna leva utan henne. Hon vet att hon är den enda jag har.
Jag förstår inte hur hon ska orka dö heller (fast jag förstår att man dör oavsett om man "klarar av" det eller inte. Min stackars mamma har så mycket ångest. Hon har mycket ångest i vanliga fall också och det här har gått så fort.
Nu ångrar jag det som väl alla ångrar: Alla gräl jag haft med henne. (Pga mig hade vi en ganska konfliktig relation tidigare.) Alla gånger jag inte kommit och hälsat på på lång tid fast hon sagt att hon längtat efter mig. För mindre än två månader sedan grälade jag på henne så hårt att hon började gråta för att hon inte orkade promenera så långt. Jag menade att hon fan måste börja ta hand om sig och träna så att hon inte blir fången i sitt eget hem när hon blir äldre. Jag visste inte att hon hade en stor tumör.) Hade jag fått göra om de senaste två åren så hade jag gjort mycket annorlunda. Jag betedde mig som om hon skulle leva i 20 år till, för det trodde jag.
Jag vill backa tiden, köpa mig mer tid. Men jag vet att det inte är någon där uppe som bryr sig om att varken jag eller mamma är redo. Ingen som tar hänsyn till att mamma inte vill dö och jag inte vill bli helt ensam. Det finns ingen räddning.
Jag har pratat med kurator och sjukhuspräst men det hjälper inte. De kan inte göra något varken för mig eller eller min mamma. För det är ju just det; Det finns ingen räddning.
