9-månaders vaknar varje tim på natten

Håller med.

Jag också

jag antar många hoppar på mej nu om att jag är en dålig mamma, men vill iaf svara :) mina båda barn började så här i samma ålder, jag slutade amma dem på nätterna då eftersom de egentligen inte behöver det då mera, erbjöd vatten istället, om de grät hysteriskt tog jag upp dem en stund för att de skulle lugna sig, men annars försökte jag trösta dem när de var i sängen. det blev bara oftare o oftare som
de ville ha mat..
de är båda friska o sover bra idag, så kan inte ha förstört dem alltför mycket :))

Det är så synd att den här missuppfattningen om samsovning är så utspridd. Tänk vad många barn som ligger själva i onödan pga vad som eventuellt kan hända sen (och som inte ens kommer hända sen det är bara en myt). Napp verkar många ge utan att bekymra sig om att det är svårt att vänja av med... 
  
En annan aspekt på det är att ingen av oss vuxna vill ju heller sova själva! Jag KAN visserligen sova själv men om jag får välja sover jag i samma säng som min man och mitt barn. Varför skulle jag vägra mitt barn den trygghet jag själv känner och vill känna? Det värsta exemplet är ändå en bekant som sen dag 1 på BB hållit på att bebisen ska sova själv och som när HON kände sig ensam i sängen tog över barnet dit (pappan var på resa). Jag blev alldeles mållös!

Låter också som separationsfasen..

Mitt tips: SAMSOV under den perioden..

Min dotter har sovit i egen säng sedan hon var 4 månader, men mellan 8-10 mån och runt 12-13 månader hade hon ett par faser där hon var extra gnällig och ville ha mer närhet..

Vi samsov under dem perioderna och när jag märkte att faserna försvann eftersom kunde hon somna i sin säng igen...

Men om man ser till hans mage och tänder då som får ta stryk pga amning titt som tätt nätterna igenom? Han kräks mycket på morgnarna om han blivit ammad fler än en gång nattetid. 

Inatt var det värre än nånsin med uppvaknanden. Till slut blev det så att jag la honom mellan oss och ammade. Han vaknade ändå 10 min senare och var gnällig. Lade honom i han säng och gungade, då somnade han faktisk och sov ca 3 tim. Så det vete fasen om samsovningen ens hjälper nu. Sen blir jag orolig att vi är tillbaka på ruta ett när det gäller att vänja av vid det, liksom nattamningen. Det gick ju så bra fram tills den här veckan. Han var pigg och glad, åt bra osv när han sov i sin säng och bara vaknade 2-3 gg/natt. Jag och sambon sov dessutom bättre och han slapp sova i soffan pga för lite plats i sängen. 

Tänderna tar inte stryk av amning!? Det trodde jag alla visste.

Hur fungerar det om han sover med pappan istället då? Det gjorde vår dotter när hon åt "för mycket" på nätterna och bara kräktes en massa. Närhet behöver ju inte betyda amning. Ni gör givetvis vad som fungerar bäst, blir det sämre av att amma så gör ni såklart inte det. Men det ni väljer att göra ska ju fungera även för bebisen!

Varken mage eller tänder tar stryk av amning. Bröstmjölk är det mest lättsmälta som finns inom den humana kosten. Det är gamla vanföreställningar som BVC lanserat för 40 år sedan att små magar behöver vila. I många urkulturer ammas barn på till 100 ggr per dygn då de sitter i sjalar när deras mödrar är ute och arbetar på fälten och förser sig sälva med bröstet. Kolik förekommer inte i dessa kulturer eftersom kolik inte beror på magont utan på behov av närhet, närhet, närhet. Se dr Harvey Karp för referens om detta resonemang.

Precis så

Jaha, då känner jag mig smått lurad av bvc, det var därifrån dessa råd kom. Hur som helst, många nattamningar resulterar för oss i mkt kräk samt sämre aptit innan och vid lunch.

Bvc rådde mig dessutom att ställa ut hans säng i annat rum, men där kände jag bara aldrig i livet.

Inatt får han sova med sin pappa, och vi försöker hålla oss till en nattamning. Hoppas på bättring inom sin tid.

Tack för era tips.       

Vet du, TS, att när man är mitt uppe i spädbarnssömnkaos så tror man att det är beständigt. Att vardagen aldrig kommer att se annorlunda ut, men det gör den! Tiden går förbluffande fort och snart är din baby stor och klarar sig själv. I den väldigt uppslitande ålder babyn är nu - i separationsfasens höjdpunkt som kallas närmandekrisen, så behöver babyn få ALL trygghet o kärlek ni kan ge! Närhetsboosta babyn ett par veckor så vänder detta! Om babyn istället INTE får den närhet, trygghet, tutet, kärlek som den nu vaknar så ofta och efterfrågar så får ni alla känna av det längre fram i en liten orolig själ. Stå ut är mitt tips!

Jag har egentligen inget nytt att komma med. Tänker också separationsfas och närhet. Jag är dock intresserad av hur det ser ut dagtid? Hur bemöter ni honom då, hur sover han? Det går inte att låta barnet tanka närhet dagtid och sedan förvänta sig att barnet inte behöver närhet nattetid men närhet och föräldrar som är lyhörda för barnets behov där och då påverkar barnet positivt i fasen. Det handlar om hela dygnet, att barnet ska känna sig tryggt med att ni finns där och inte inte försvinner. Ge barnet all den närhet det behöver (det leder till att barnet kan gå vidare i sin utveckling med vetskapen att i finns där och kommer underlätta för er i längden även om det inte känns så nu) och sluta tänka vanor. Tänk behov istället.

Han har alltid fått så mkt närhet han velat ha, burit i sjal sedan han var nyfödd och nu sele. Brukar bli 1-2 ggr/dag. Tar alltid upp honom om han visar missnöje/gnäller, så han har aldrig anledning att bli ledsen. han hinner helt enkelt inte kan man väl säga. Han är en bebis som aldrig annars gråter el skriker. Sitter brevid honom och leker på mattan osv.

Dagtid är det inga större problem att sova, och han vaknar inte mitt i tuppluren och är ledsen som nattetid.

Btw, i natt var det stor förbättring när han fick ligga i vår säng brevid pappan med en liten lampa tänd i rummet. Jag tjikade in för nattamningen, sov annars på soffan.      

Min dotter sov uruselt på nätterna under hela första året (sedan vände det!) och just vid 9 månader blev det en riktig backlash. Jag började jobba halvtid och försökte samtidigt skära ner på nattamningarna eftersom jag var helt slutkörd. Inte så smart när jag nu inser att hon befann sig i separationsfasen, men jag insåg det inte då eftersom dottern var hur glad som helst vaken, hon har aldrig varit gnällig/kängig och det funkade toppen med pappan. Jag var som sagt också sååå trött efter att aldrig få sova, så jag förstår precis hur du känner!

Och.... det gick bara inte. Dottern vaknade hela tiden, sov oroligt.... Vi samsov och hon stökade runt i sängen som en vilde, värre än någonsin alltså... Jag bestämde mig då för att härda ut med amningarna ett tag till, ge det några veckor och sedan göra ett nytt försök. Och vips, dottern sov bättre (inte hela nätter, men med färre uppvak) och jag insåg att det var lättare att söva om men amning. Gav det några veckor och vips så började hon sova längre pass och jag kunde skära ner på amningarna successivt. Jag försökte "dra ut" på tiden mellan amningarna och söva om på andra sätt men om det inte gick och hon blev alldeles hysterisk, då fick hon bröstet. Men det gick förvånadsvärt smärtfritt. Slutade amma när hon var 10,5 månader ungefär. Sedan dess har jag gett en flaska ersättning vid 4-5-snåret som fått henne att somna om. Sedan ett-årsåldern sover hon oftast ett längre pass, från 23-4 ibland längre än så, ibland utan uppvak kvällstid osv. 

Kan säga att jag resonerat likadant med samsovning/sova själv. Dottern sover i sin säng första delen av natten. Ibland sover hon lite oroligt första timmarna (innan vi lagt oss) men det är bara att gå in och klappa om. När hon sedan vaknar efter att vi lagt oss, oftast runt 4-5 som sagt (men det var oftare runt 02 tidigare) då går jag bara och hämtar henne och så får hon sova hos oss. Hon somnar om direkt. 

Ja, vår yngsta (nu 19 månader) vaknade i princip varje timme för att snutta från ca 6 mån - 17 månaders ålder, med några få dagars undantag. Nu vaknar hon kanske en gång per natt för att äta och snuttar en stund på morgontimmarna (hon vägrar napp och har alltid ratat flaska).
Såhär i efterhand så har jag förstått att det handlade om en kombination av utveckling, magbesvär, tandsprickning (hon verkar ha fått alla sina tänder redan vid 18 mån, jämfört med det normala 2,5 - 3 års ålder) och ökat behov av närhet när hon började på dagis vid 14 mån.

För vår del har samsovning varit livsviktigt för att klara av det, för att få så mkt sömn som möjligt under den här tuffa tiden.