14år och förvirrad

Hej alla där ute, jag vet inte riktigt var jag ska vända mig. När inte ens google kan ge mig svaret känns det är så menningslöst och att jag måste vara den enda. Jag hoppas dock att det verkligen inte är så. Så nu tänkte jag fråga er alla som är medlemmar här på familjeliv. Vad ska jag göra? Vad borde jag göra? Jag vet inte var jag ska ta vägen längre.

Allting började när jag var runt fem och mina föräldrar skilje sig (jag är 15 nu). Jag hade alltid haft attityd och har aldrig haft problem med att säga vad jag tycker, vilket många gånger kan misstas och folk tror att ag försöker vara arrogant, kaxig, etc etc. Vilket nu på senaste har börjat göra mig väldigt arg eftersom jag bara försöker säga vad jag tycker, uttrycka min åsikt osv. Över till saken iallafall, många säger att jag är väldigt mogen för min ålder vilket jag själv också tycker att jag är. Visst men vet inte allt som fjortonåring även om man tror att man vet. Jag vet att jag har en massa kvar att lära och flera utav dem beslut jag har tagit är dåliga men det är en del av mig. Jag står för allting som jag har gjort. I början av detta år började den värsta delen utav mitt liv, hittills iallafall. Ordagrant allting gick utför. Mina betyg sjönk, jag tappade mina mvg:n i de ämnen som jag alltid älskat. Musik, svenska och biologi. Jag föll till att knappt vara godkänd. Jag och min mamma började bråka, allt för ofta. Vi skrek och det slutade alltid med att jag gick in i mitt rum och grät. Jag kunde sitta i timmar och bara gråta, vara ledsen och framför allt arg. Var all denna ilska kommer ifrån vet jag inte. Den bara fanns där. Min pappa och jag har aldrig haft en speciellt bra relation förutom när jag var liten. Nu på senare dagar har vi tappat kontakten och varje gång vi ses bråkar vi. Det är så mycket som händer i mitt liv just nu och jag tycker inte att jag som är fjorton år gammal borde vara klippan i våran relation och vara den som alltid tar upp telefonen och ringer. Frågar hur han mår och bjuder in mig själv på middag. Visst, att jag hör av mig någon gång då och då förstår jag men det faktum att han aldrig hör av sig gör inte mig så intresserad av att ringa.

Hela vintern och våren var helt hemsk, enbart tårar och bråk. Jag gled ifrån nästan alla mina vänner, jag har alltid haft många vänner. Nästan aldrig varit hemma och otroligt utåt men när allt detta hände blev jag tillbaka dragen och arg. Jag blev bara arg, på allt och alla som försökte prata med mig. En halv sarkastisk kommentar kunde få mig att flyga i taket. Allting gjorde mig arg. I början av sommaren for jag iväg på ett konfirmationsläge i tre veckor. De tre bästa veckorna i mitt liv. Jag orkar inte gå in på vad som hände exakt men jag kan säga att det var det bästa jag gjort.

När jag kommer hem var jag tillbaka på ruta ett, ledsen och arg på allt. Jag vet inte var allt detta kommer ifrån. Min pappa har alltid varit min klippa fram tills för drygt två år sedan då han knappt hör av sig. Han ringer ungefär var tredje månad, om ens det. Missade min födelsedag detta år och en massa sådant. Jag vet att min mamma verkligen försöker men efter det att min moster dog för drygt tre år sedan och min mormor för två vet jag att hon har det svårt. Hon kämpar verkligen men jag vill känna mig behövd. Jag vill känna att jag kom till denna värld för att jag var önskad. Inte bara för att jag råkade skapas.

Jag kan ju tillägga att allt detta jag skrivit är för att jag aldrig får höra något positivt av varken min mamma eller pappa. Vi pratar knappt och då vi väl pratar bråkar vi eller så är det något negativt.

Snälla den som läser det här, jag är less på att gråta mig själv till sömns, jag är less på att vara ledsen, jag är less på att alltid behöva ljuga ihop något för att jag inte orkar träffa någon, jag är less på att hålla fasaden uppe och jag är less på att vara mig själv.