Extremt krävande 16 månaders utmattar hela familjen..

Men vad händer om ni slutar bära på honom? Hur länge kan har skrika då? Jag hade helt enkelt slutat och sen gått med hörselkåpor till han insåg att det inte hjälper att vråla. En 16 mån är inte dum och vet exakt hur han ska göra för att få sin vilja igenom. 

Usch, vad jobbigt det låter - lider med er...Har en tjej på 22 månader som också alltid velat bli runtburen men det har faktiskt blivit lite bättre på senare tid. Nu kan man få gå och hålla i handen ibland, trösta med kramar sittandes på golvet och kramas i soffan mer och mer. Men så fort hon är riktigt ledsen är det bara bära runt som hjälper, jag har köpt ett avlastningsbälte ("HippyChick") eftersom jag också fick ryggproblem.

Hon har precis börjat förskolan med det går inte alls bra, alla de nya barnen gråter men hon är helt hysterisk och vill bara bli buren av personalen. Vi har avbrutit inskolningen just nu eftersom det verkligen inte funkar (finns flera skäl till det), men de har inte heller resurser för att gå runt och bära på ett stort barn hela tiden. 

Vill er son också vara framåtvänd hela tiden? Redan från jättetidig ålder så vred och vände sig vår dotter så att hon blev framåtvänd, vilket gjorde att vi inte kunde använda vår ergonomiska sele särskilt mycket heller. Hon vill liksom ta in hela världen men från vår famn.

Kan inte erbjuda så mycket goda råd, bara säga att jag förstår hur jobbigt det måste vara. Skriv gärna och berätta hur det går på förskolan, skulle vara intressant att höra vad de säger. 

Er son påminner om hur vår äldsta dotter var/är...med skillnad att vår dotter aldrig sov mer än ca 5-10 min i sträck så bärandet var dygnet runt. Det höll i sig tills hon var ca 1½ år då lättade det något, sedan behövde hon "bara" bäras mycket och ha konstant uppmärksamhet tills hon var ca 3 år. Det var ett helvete rent ut sagt, jag hann få en utmattningsdepression och maken diskbråck av allt bärande och aldrig någon vila innan det äntligen lugnade ner sig.

BVC borde ha reagerat kan man tycka men de trodde nog att vi överdrev. Dagis hade jätteproblem med henne bla tog inskolningen nästan 1 år. Krävande och annorlunda är hon än idag (nu 9 år). Nyss har hon fått diagnosen Aspergers, fortsatt utredning för ytterligare ev diagnos inom autismspektrumet pågår.

Du skriver att ni har annat barn med autismdiagnos. Ärftligheten vad gäller sådant är som jag förstått det stor. Kan det inte vara så att er son också har någon sådan problematik som ligger bakom?

Hur ser ert nätverk ut? Har ni några vänner el släktingar som kan hjälpa till med barnen eller annat som ni inte hinner med? Kan ni inte få vårdbidrag så ni kan köpa tjänster som matlagning, städning eller barnpassning så ni orkar med? Eller kanske få avlösarhjälp i hemmet via LSS?

jag undra också vad som händer om ni helt enkelt slutar gå omkring? Trösta honom i famnen såklart men vägra att dra runt på honom mer...
 

Hur sover han på natten?  Han kanske behöver "tanka närhet" och då kan det vara idé att prova att ha honom mellan er i er säng nattetid så han får "klänga på er i sömnen" eller känna att ni är nära iaf.

Undrar oxå om han är för tung för sådan där bärstol man har på ryggen? Det finns ju bärstolar man kan ha för fjällvandring och så som avlastar ryggen (om man inte vill bära ett stort barn i bärsjal, vilket jag personligen tycker verkar halvbökigt). Även om han måste välja sig vid att inte bli buren på dagis, kanske ni kan ha honom på ryggen hemma?

Jag har ju svårt att tro att detta inte är en övergående fas. Större barn brukar inte vilja bäras hela tiden, så det lär vara övergående.

Bär inte utöver den gräns du orkar. Avvisa inte heller barnets behov av närhet, det gör honom bara än mer "behövande" ... vistas med honom på hans nivå dvs golvet tex. Man kan utföra många vardagsgöromål där, med barnet invid sig .... att finnas där invid och låta honom tanka obegränsat med trygghet kommer säkert också att uppmuntra honom till egna små utflykter utanför mammas trygga "sfär" ... han vet ju att du finns kvar om han behöver återvända o "tanka" lite till .. och så växer hans egen upptäckarglädje och självförtroende!

Tack för svar, läser och funderar..

Tänkte på en sak. Ryggen har ju tagit stryk säger du. Har du varit hos naprapat eller kiropraktor för att få hjälp?
Min rygg var sned, med olika långa ben som en kiropraktor lyckades rätta till! Hoppas det löser sig för er.
Skulle nog också sluta med att bära, det är inte värt att bli helt förstörd. Verkar det som er lille kille styr hela familjen? 
Min dotter har varit tvärt om, ALDRIG suttit i famnen. Men superaktiv och nästan haft ihjäl oss som familj. Hade hon fått sin vilja igenom hade hon kunnat styra hela vår familj. Vi har fått sätta ner foten fast vi har haft ett helvete, min man är väldigt duktig på pedagogik men fy hel**** vad jobbigt det varit. 

Hur ser barnets lek ut (den lilla tid han faktiskt leker)? Kan han imitera er när ni leker med honom? Är det ett samspel? Finns det någonting han gillar att göra på golvet? Jag skulle sluta bära rakt av, låta barnet bli arg, bekräfta och ge närhet men inte bära. Han kommer givetvis att bli jättearg och då får han bli det "helt enkelt". Det är säkert jättetufft att stå emot i början, men nödvändigt.

Låter märkligt att man hela tiden måste vara i rörelse, om jag tolkar dig rätt? Jag tänker som flera övriga att ja, han måste få sitt närhetsbehov uppfyllt, men det där låter helt ohållbart.

Om du sitter eller ligger på golvet med honom, kan han vara lugn längre stund då? Är det bärandet i sig eller närheten som är viktigast?

Om du är ute i skogen eller på lekplatsen vill han bli buren då med?

Har ni utrett eventuella bakomliggande fysiska orsaker till det? Hur är han i övrigt, på nätterna tex?

Vår äldsta dotter var också oerhört krävande när hon var mindre, och man försöker såklart så långt det är möjligt men det är fysiskt omöjligt att bära runt på så här stora barn dygnet runt. När jag lagade mat fick hon tex sitta i sin stol intill mig, tätt tätt intill och kan kunde ha fysisk kontakt med henne men jag vägrade bära runt på henne. Ibland måste man sätta gränser för sig själv och för sin egen överlevnad. Man kan ge bekräftelse och närhet på andra sätt, men jag tror det är viktigt att man tydligt visar det också, att det finns andra sätt att vara tillsammans och att det faktiskt är helt ok.

Undrar också hur han reagerar när du ger närhet på tex golvet, är det själva bärandet i sig han vill ha eller räcker det med närhet på andra sätt?