Han vill inte ha mig

Utan att veta något mer än TS om dig, din man eller er historia så tycker jag spontant att det ligger helt andra orsaker/anledningar bakom. Ok att avhållsamheten kan ha påverakt hans lust, men då är det troligtvis inte bara p.g.a avhållsamheten. Sen kan givetvis hans skuldkänslor, om det nu är skuldkänslor och inte mindre bra självkänsla/självförtroende, även de ha en viss påverkan, men ni har ändå levt tillsammans ett tag och innan hjälrfel antar/uppfattar jag att det funkade ganska bra? Kan det vara så att din man är lite deprimerad p.g.a det som hänt med hjärtat o så? Trivs han med sitt jobb? 

Du får väl sätta honom på prov. Klä dig utmanande. Smek i vardagen. Tala om att du saknar honom. Ge honom komplimanger. Börja träna om du inte redan gör det. Skaka om er vardag lite. Tänk utanför lådan och försök få igång en positiv atmosfär i er relation.

Jag alltså innan så hade vi det bra. Men eftersom det gått så lång tid som vi levt mer eller mindre som vänner så har hela grejen blivit så..ångestladdad, för honom. I börajan gjorde jag såklart närmanden och när jag velat prata om det har han fått halvt panik för han önskar att han bara kunde trycka på "på"-knappen. I början var det mer fysiskt att det inte gick, men nu är det bara psykiskt.
Vi gar har bara varit särbos, och nu har vi bestämt att inte vara ett "par" i den bemärkelsen längre. Typ släppa alla måsten som man har som par (sex) och försöka lätta upp allt istället, göra roliga saker tillsammans och se omd et kommer av sig självt. Han hävdar att övningar och terapi skulle kännas som man tvingade sig själv till sex, vilket är direkt avtändand för honom..

Jo, övningar och terapi kan lätt kännas lite "krystat" eller tvingande om man själv inte kan tänka sig det. Lätt att känna att "borde inte vi kunna fixa det själva", "behöver vi verkligen hjälp utifrån". Jag föreslog själv terapi, men det ville min partner absolut inte veta av. 

Hur som helst så är det inte lätt att som partner få fart på något om den andre inte är med på det eller förstår situationen fullt ut. Dina behov och hur gärna du vill få dem tillfredsställda. Han förstår säkert, men vet inte hur han själv skall göra och hantera det/släppa sina "hjärnspöken". Ibland tror jag tyvärr att man gör det mer komplicerat än vad det eg är eller skulle behöva vara i sin frustration/desperation att få rätsida på det som fungerar mindre bra.  

Jag förstår, och håller med... Frågan är ju bara om det enda alternativet är att bryta. Han kanske skulle släappna av mer med någon annan, som inte varit med och sett alla hans sidor genom den här jobbiga processen (inte så heta processen). Om han helt enkelt tappat dom rätta känslorna för mig. Tyvärr känns det ju inte som det är så heller.. Eftersom vi hela tiden har en flirtig ton mellan oss,alltid trevligt tillsammans och bara tanken att leva utan honom känns för tung att ens tänka på. Dock verkar han ganska lycklig ändå, utan mig, eller så visar han det bara inte..

Funderar kring hur jag ska agera. Vara avslappninad, lättsam och ha tankesättet att händer-det-så-händer-det. Bjuda in honom på middag i helgen, ha trevligt osv. Eller om jag bara ska lägga locket på och låta honom komma fram till hur han vill ha det. Han vet ju att jag finns här och "väntar" på honom vilket kan vara lite.. osexigt, om du förstår vad jag menar? Det man inte är helt säker på att man har, är mer lockande? Att ställa ultimatum funkar sällan enligt mig (tänkte om ja skulle lägga alla kort på bordet och be honom välja, ja eller nej, rakt upp och ner, men tror inte det leder nån vart, förutom till ett definitivt slut..)

Ja, är ni särbos blir det ju givetvis lite lättare rent praktiskt att prova att bryta en period och vill han verkligen göra det så känns det ju nästan redan avgjort hur jobbigt det är för dig...skulle tro att även han tycker det är jobbigt, men på ett annat sätt kanske!? 

Det är väl det ni/han måste komma fram till. Hur ni vill göra. Att leva i mellan landet är ju inte helt optimalt det heller. Jag tror väl inte att gräset är grönare på andra sidan precis när vardagen kommer i kapp även om jag inte har några erfarenheter av det, men samtidigt så bär ni givetvis på en ryggsäck av erfarenheter tillsammans. Både glada/fina och mindre glada/fina. Men om de kan hjälpa er att hitta tillbaka till varandra eller ej får ni klura ut. Din särbo behöver inse att han kanske behöver hjälp med det han har gått igenom. Är han helt anti när det gäller terapi eller förstår han, om det nu är så, att detta ni har gått igenom påverkar han mer än han själv tror!?

Verkar inte finnas mycket att göra åt det

Ha sex ändå...sex föder sex! Jag och min sambo hade inte sex på ca 1 år pga av graviditet och efterföljder...min sexlust dog ut TOTALT...fick rådet att börja ha sex ändå, trots att jag inte var sugen för 5 öre...sagt och gjort, det hjälpte faktiskt! :)

Har lagt upp det förslaget men får bara svaret att "Men jag tror inte du vill att vi ska ha sex om du vet att jag känner mig obekväm med det".. Nee såklart jag inte vill lixom...

Vi har nu kommit överens om att vi ska sova med varandra på helgerna.. Med regeln att vi ska INTE ligga (dvs släppa pressen på att vi borde det).. Kanske det kommer av sig självt..

Men det känns som att ju mer jag visar att jag vill, vill satsa på oss, ju "enklare" jag gör det för honom, ju mer "avtändanade" blir det för honom hela grejjen. Han behöver inte kämpa nånting... Män vill ju ofta jaga.. Eller är det ett barnsligt sätt att tänka??