Anonym (funderande mamma)

Äldre 30 Aug 13:48

48 svar

Min flicka kommer nog inte kunna få biologiska barn

Min dotter har genomgått cellgiftsbehandlingar så starka att läkarna har dömt ut hennes reproduktionsförmåga längre fram i livet. Vi har dock inte gjort några undersökningar, utan detta var info vi fick i samband med att behandlingarna skulle starta. Där och då struntade vi såklart i detta, vi ville bara ha kvar henne i livet!

Nu börjar jag dock fundera. Snälla hjälp mig att resonera kring några av mina frågeställningar. Jag föredrar svar från personer som varit i denna sits själva, men är tacksam för alla kloka tips och råd.

- När/hur berättar man för sitt barn om detta?
- Hur kan man redan nu linda in öppenheten för olika sätt att bli förälder på?
- När gör man en undersökning för att få detta bekräftat? (barnet är idag mellan 3-5 år)

Troligen kommer det falla sig naturligt hur jag ska ställa mig till allt när vi vet, och ju äldre mitt barn blir och desto mer hon förstår själv.
Jag försöker mest förbereda mig själv. Även om det på sikt kommer vara jobbigast för henne, så lever jag med vetskapen redan nu. Jag försöker bearbeta det lilla stygn av sorg jag faktiskt känner över hela situationen för att jag längre fram ska kunna vara en trygg och stöttande mamma.
Jag vill bara tillägga att jag är jättetacksam över att jag ens har min flicka vid liv, det har inte alltid varit självklart under resans gång. Detta är en serös och viktig frågeställning för mig och jag uppskattar om vi i tråden kan hålla oss till ämnet så gott det går.

Anonym (funderande mamma) Trådstartaren

Äldre 31 Aug 10:18

#31

Anonym (men vafan) skrev 2012-08-31 10:12:20 följande:

har ingen av er klurat ut att de finns andra alternativ ist f. cellgifter???!?! herregud. GOOGLE!!!

Det går inte att vrida tiden tillbaka tyvärr. Oavsett vilka möjligheter det finns så har min dotter redan fått alla cellgifterna.

Anonym (Hoppsanmamman)

Äldre 31 Aug 10:33

#32

Anonym skrev 2012-08-31 07:51:56 följande:

Jag hör till dom som är frivilligt barnlös och jag har kompisar som också är det. Vi är 35+ så det är ingen tonårsidé direkt ;) Jag vill bara säga att du inte borde stressa över detta nu och att läkare kan ha fel. Det finns ju många sätt att få barn på, och vi är många som inte vill ha barn alls. Så, det behöver inte bli en stor grej alls. Om 20-40 år när det är dags för henne att tänka på saken finns det säkerligen dessutom ännu fler alternativ och bätre hjälp än det gör i dag. Jag tycker inte du behöver prata med henne om detta på många år, för du vet ju ändå inte hur oddsen ser ut om så många år. Ingen kvinna är garanterad att kunna föda biologiska barn. Låt henne leva som ett vanligt barn/ungdom och slippa grubbla över sånt! Att börja prata om detta tidigt ser jag som ett sätt att göra detta till ett stort problem för henne. För mig känns det som att man då lär henne tänket att detta med att skaffa barn är livsviktigt för en vuxen kvinna och att det som hänt henne är en stor katastrof. I hennes fall tycker jag att det är bättre att gå in för att lära henne se andra värden i livet som ger henne styrkan att leva ett fullgott liv även utan barn.

När man själv väl blivit förälder infinner sig spontant en önskan om att ens egna barn ska få uppleva detsamma. Man vill att se också ska få hålla i det dyrbaraste i världen (för dom). Jag håller dock med om att man inte ska pressa eller stressa men ÖNSKAN finns där så man funderar givetvis om man står i ts situation. Jag var förövrigt precis som du för ett par år sen, ville inte ha barn och umgicks med andra som inte ville ha. Nu är jag såååå tacksam att det blev ett barn iaf men jag hade nog varit lyckligt ovetande annars. Ville nog mest ha sagt att alla tycker att ens egna livsval är de lämpligaste men att man lätt omvärderar när man ställs inför nya upplevelser.

Anonym

Äldre 31 Aug 10:47

#33

Anonym (funderande mamma) skrev 2012-08-31 10:11:19 följande:

Ja, du har nog rätt i att samtalet bör tas senare. Kanske när hon är på randen till vuxenlivet.
Jag och maken har pratat om saken endel det senaste året och vi är någorlunda överens om att undersökningen som svarar på frågan bör göras om hon vill det själv. Och det beslutet kanske inte en 12-14 åring kan ta. Men kanske en 18-19 åring...

De närmaste åren fokuserar vi nog mest på att hon ska få en god bild av livet. Ge henne en normal uppväxt och lära henne allt hon behöver lära sig - bland annat om olika familjeförhållanden.

Men jag undrar, är det fel av mig att ens fundera? Är det inte bra om iaf mina känslor och tankar har fått bearbeta klart så att jag kan hjälpa henne med sina?

Det är klart att du kan fundera, det är lätt att man gör det, men frågan är om det på något vis hjälper? Lite är det nog som att sitta och grubbla över om man ska få plats på ålderdomshemmet eller inte. Det är en sak som är omöjlig att planera för nu. Om 35 år kanske din dotter träffat en man och vill ha barn, men ingen kan planera så långt fram. Att göra undersökningar låter inte heller så nödvändigt så länge hon inte planerar barn eller ens har en partner. Det enda hon kan göra med den informationen är väl att "varna" sina dejter, och det är nog inte heller så kul. Men det är ju inget du behöver bestämma nu ändå.

Anonym

Äldre 31 Aug 10:52

#34

När du berättar för henne så kan ju reaktionen bli bra, att det gör inget, ni valde rätt. Men sen när hon blir äldre, 18+ så kan det vända med, att hon blir anklagande och säger att ni kunde låtit henne dö ist. Våga be sjukvården om hjälp, rådfråga dom och var beredda på att låta henne gå till psykolog eller annan kunnig. Och kolla även upp senare om hon verkligen inte kan få barn.

Anonym (X)

Äldre 31 Aug 10:59

#35

Anonym skrev 2012-08-31 10:52:37 följande:

När du berättar för henne så kan ju reaktionen bli bra, att det gör inget, ni valde rätt. Men sen när hon blir äldre, 18+ så kan det vända med, att hon blir anklagande och säger att ni kunde låtit henne dö ist. Våga be sjukvården om hjälp, rådfråga dom och var beredda på att låta henne gå till psykolog eller annan kunnig. Och kolla även upp senare om hon verkligen inte kan få barn.

Jag tror det är få som gör valet att dö istället för att bli infertil...

Anonym

Äldre 31 Aug 11:02

#36

Anonym (X) skrev 2012-08-31 10:59:39 följande:

Jag tror det är få som gör valet att dö istället för att bli infertil...

Hon kan säga det i ilska, sorg och förtvivlan med.

Anonym

Äldre 31 Aug 11:12

#37

Anonym (Hoppsanmamman) skrev 2012-08-31 10:33:58 följande:

När man själv väl blivit förälder infinner sig spontant en önskan om att ens egna barn ska få uppleva detsamma. Man vill att se också ska få hålla i det dyrbaraste i världen (för dom). Jag håller dock med om att man inte ska pressa eller stressa men ÖNSKAN finns där så man funderar givetvis om man står i ts situation. Jag var förövrigt precis som du för ett par år sen, ville inte ha barn och umgicks med andra som inte ville ha. Nu är jag såååå tacksam att det blev ett barn iaf men jag hade nog varit lyckligt ovetande annars. Ville nog mest ha sagt att alla tycker att ens egna livsval är de lämpligaste men att man lätt omvärderar när man ställs inför nya upplevelser.

Mitt resonemang var enbart ur synvinkeln att just den här flickan kanske inte kommer att kunna få barn. Då vore det jättesynd om hon blir en av de som ser födande av barn som livets stora mening och går under av sorg om det inte fungerar som det ska. Jag vet inte, men jag gissar att det till viss del är en uppfostringsfråga och inte enbart biologi. Som förälder kan man önska något, men om barnet inte har fysiska förutsättningar att föda barn eller bli en ny Zlatan (eller vad man nu önskar) så är det nog inte alls positivt för barnet att man för fram de önskemålen.

Anonym

Äldre 31 Aug 11:18

#38

Anonym skrev 2012-08-31 11:02:50 följande:

Hon kan säga det i ilska, sorg och förtvivlan med.

Vad menar du egentligen? Det är väl självklart att hon fick behandling. Så vitt jag minns är lagen ändrad så att läkare har skyldighet att behandla minderåriga med livräddande insatser även mot föräldrarnas vilja.

Anonym

Äldre 31 Aug 11:25

#39

Anonym skrev 2012-08-31 11:18:30 följande:

Vad menar du egentligen? Det är väl självklart att hon fick behandling. Så vitt jag minns är lagen ändrad så att läkare har skyldighet att behandla minderåriga med livräddande insatser även mot föräldrarnas vilja.

Dottern kan ju först reagera positivt, men när hon blir äldre och barnlängtan kommer så kan hon även bli negativ och önska att de låtit henne dö. Inte för att hon verkligen vill det utan för att hon är arg, ledsen och besviken över att inte kunna på egna barn. Förstår du nu?

Anonym (Hoppsanmamman)

Äldre 31 Aug 13:51

#40

Anonym skrev 2012-08-31 11:12:40 följande:

Mitt resonemang var enbart ur synvinkeln att just den här flickan kanske inte kommer att kunna få barn. Då vore det jättesynd om hon blir en av de som ser födande av barn som livets stora mening och går under av sorg om det inte fungerar som det ska. Jag vet inte, men jag gissar att det till viss del är en uppfostringsfråga och inte enbart biologi. Som förälder kan man önska något, men om barnet inte har fysiska förutsättningar att föda barn eller bli en ny Zlatan (eller vad man nu önskar) så är det nog inte alls positivt för barnet att man för fram de önskemålen.

Du har nog rätt i det att man kanske inte bör visa att man önskar sig barnbarn av någon som troligt ej kan producera några, om den inte själv i mogen ålder säger att den vill ha och då "tål" att diskutera lösningar på ett avslappnat sätt. Tror faktisk inte man ska visa det alls innan barnet tar upp det eftersom det var en av anledningarna till att jag hade tänkt avstå barn. TS- du är en fin mamma som bryr dig om din dotter, det är det vesentliga, i och med att hon blir äldre och formar sin personlighet tror jag du kommer känna hur det bäst passar att ta upp det med henne, för det tycker jag du ska göra innan hon blir vuxen.

Anonym (X)

Äldre 31 Aug 14:01

#41

Anonym skrev 2012-08-31 11:25:39 följande:

Dottern kan ju först reagera positivt, men när hon blir äldre och barnlängtan kommer så kan hon även bli negativ och önska att de låtit henne dö. Inte för att hon verkligen vill det utan för att hon är arg, ledsen och besviken över att inte kunna på egna barn. Förstår du nu?

Ska vi verkligen utgå från att TS dotter blir en rabiat tjej som tycker att den enda meningen med livet är att kläcka helt egna biologiska barn utan "fusk" och att hennes mamma är ondskefull som valde att låta henne leva?

Jag tror nog att det är vanligt att människor uppskattar livet lite mer än så.

Och det blir ju mer och mer så att fler och fler människor väljer att bli barnfria, TS dotter kanske är en av dem som inte tycker barn är så stor grej. Jag tror också att det delvis är en uppfostringsfråga.

Anonym (funderande mamma) Trådstartaren

Äldre 31 Aug 14:34

#42

Anonym skrev 2012-08-31 11:12:40 följande:

Mitt resonemang var enbart ur synvinkeln att just den här flickan kanske inte kommer att kunna få barn. Då vore det jättesynd om hon blir en av de som ser födande av barn som livets stora mening och går under av sorg om det inte fungerar som det ska. Jag vet inte, men jag gissar att det till viss del är en uppfostringsfråga och inte enbart biologi. Som förälder kan man önska något, men om barnet inte har fysiska förutsättningar att föda barn eller bli en ny Zlatan (eller vad man nu önskar) så är det nog inte alls positivt för barnet att man för fram de önskemålen.

Vi ska såklart belysa under hela dotterns uppväxt att hon får vara/bli precis som hon vill :)

Anonym (funderande mamma) Trådstartaren

Äldre 31 Aug 14:44

#43

Anonym skrev 2012-08-31 11:25:39 följande:

Dottern kan ju först reagera positivt, men när hon blir äldre och barnlängtan kommer så kan hon även bli negativ och önska att de låtit henne dö. Inte för att hon verkligen vill det utan för att hon är arg, ledsen och besviken över att inte kunna på egna barn. Förstår du nu?

Oj, de här banorna har jag aldrig ens varit inne och sniffat på. Och då är jag en ganska tänkande person som ni kanske redan märkt.
Önskan och viljan att dö för att man inte kan få biologiska barn. Ja - det var väl ungefär precis där jag ville att min dotter INTE skulle hamna. Det var därför jag bad att få tips på vad jag kan göra under hennes uppväxt så att biologiska barn inte är vad livet går ut på för henne.

Tex. introducera böcker som beskriver olika sortes familjer, olika sätt att skaffa barn på. Eller att konsekvent alltid förklara att alla människor är olika, och det är det som gör världen spännande och vacker. Eller att under uppväxten lära henne att människor inte stöps i en form, utan att hon alltid har möjlighet att göra sina egna val - oavsett vilka de är.
Ja, sådana saker :)

Har du fler tips på vad jag kan göra för att min dotter kanske kan besparas från önskningar om att dö? (ursäkta uttrycket, men det var så huvudet på spiken)

Anonym (funderande mamma) Trådstartaren

Äldre 31 Aug 14:45

#44

Anonym (Hoppsanmamman) skrev 2012-08-31 13:51:12 följande:

Du har nog rätt i det att man kanske inte bör visa att man önskar sig barnbarn av någon som troligt ej kan producera några, om den inte själv i mogen ålder säger att den vill ha och då "tål" att diskutera lösningar på ett avslappnat sätt. Tror faktisk inte man ska visa det alls innan barnet tar upp det eftersom det var en av anledningarna till att jag hade tänkt avstå barn. TS- du är en fin mamma som bryr dig om din dotter, det är det vesentliga, i och med att hon blir äldre och formar sin personlighet tror jag du kommer känna hur det bäst passar att ta upp det med henne, för det tycker jag du ska göra innan hon blir vuxen.

Tack ${#emotions_dlg.flower}$

Anonym (funderande mamma) Trådstartaren

Äldre 31 Aug 14:50

#45

Anonym (X) skrev 2012-08-31 14:01:54 följande:

Ska vi verkligen utgå från att TS dotter blir en rabiat tjej som tycker att den enda meningen med livet är att kläcka helt egna biologiska barn utan "fusk" och att hennes mamma är ondskefull som valde att låta henne leva?

Jag tror nog att det är vanligt att människor uppskattar livet lite mer än så.

Och det blir ju mer och mer så att fler och fler människor väljer att bli barnfria, TS dotter kanske är en av dem som inte tycker barn är så stor grej. Jag tror också att det delvis är en uppfostringsfråga.

Utgå från det. Allt annat vore så..... oFamiljelivigt

Vi är inne och nosar på det jag själv kom fram till. Jag och min man har möjligheten att ge vår dotter en uppfpstran där öppenhet för olika lösningar är en självklarhet. Vi är själva ganska fördomsfria och anser inte att den förmodade fertiliteten blir ett problem. Det kommer snarare vara samhället som anser det.
Det gäller bara att vi lyckas få henne att förstå att hon själv sätter ramarna för sitt liv. Barnfri eller ej :)

Anonym (hm)

Äldre 31 Aug 15:09

#46

Måste säga att en del verkar ganska naiva i sitt tänk. Jag kan inte annat än hålla med inlägg #39 men det är på grund av egna erfarenheter.

När jag växte upp hade vi en granne med 2 barn, 2 flickor. Den äldsta fick nån sorts bencancer, genomgick väldigt mycket turer med cellgift mm. Hon blev frisk men förlorade ett ben och fick domen att hon troligen aldrig skulle få barn. Mamman berättade om detta för flickan under uppväxten, mycket för att förbereda henne. Hon tog det bra innan och under tonåren, hon ville inte ha några äckliga ungar ändå. Sen vid 22 år så träffade hon en kille och de flyttade ihop. När hon var runt 25 föddes en längtan efter barn och de försökte och försökte. Det tog sig inte. Under denna process blev hon arg och bitter, var vansinnig på sin mamma, önskade att hon dog eller fick cancer med, önskade livet ur sin lillasyster som fått barn och i slutändan önskade hon att hon hade fått dö i sin cancer. Att adoptera var inget alternativ. Det slutade med självmordsförsök och psykkontakt. Efter ett tag började hon prata med sin mamma igen, bad om ursäkt men kunde inte riktigt förlåta iaf. Dottern och killen fick till slut hjälp med sin barnlöshet och har idag 2 barn via ivf, men det tog tid och det fanns aldrig nån garanti.

Så räknar inte med enbart positiva reaktioner eller hoppas på att hon inte vill ha barn, oavsett uppfostran så kan folk ändra sig under uppväxt och vuxenliv.

Anonym

Äldre 31 Aug 16:12

#47

jag hade leukemi när jag var 15år fick behandling i 3år, är frisk nu och är 33år och har fått barn via ägg donation. Har aldrig känt som inlägg 46 bekant gjorde. Har varit ledsen över det ibland men inte mer än att det gått över ganska snabbt. Var ledsen över att jag trodde att jag inte skulle få vara gravid Var aldrig rädd att jag inte skulle få vara mamma. Men ägg donation och IVF så har jag fått uppleva graviditer.

Är nog olika från person till person min poäng är att alla kan känna olika det handlar väl om hur man är som person. Jag hade många adopterad barn i min omkrets när jag växte upp så det faktum att mina barn inte är biologiskt från mig stör mig inte dom är MINA barn. Se till att du genom hennes uppväxt förmedlar ett budskap att biologiskt inte är allt. Familj är något annat, barn behöver inte dela ditt dna.
Du kan ju oxå frysa ned några av dina ägg ifall hon vill ha barn och skulle vilja ha det biologiska bandet endå.

kram

Anonym (X)

Äldre 31 Aug 16:22

#48

Anonym (hm) skrev 2012-08-31 15:09:18 följande:

Måste säga att en del verkar ganska naiva i sitt tänk. Jag kan inte annat än hålla med inlägg #39 men det är på grund av egna erfarenheter.

När jag växte upp hade vi en granne med 2 barn, 2 flickor. Den äldsta fick nån sorts bencancer, genomgick väldigt mycket turer med cellgift mm. Hon blev frisk men förlorade ett ben och fick domen att hon troligen aldrig skulle få barn. Mamman berättade om detta för flickan under uppväxten, mycket för att förbereda henne. Hon tog det bra innan och under tonåren, hon ville inte ha några äckliga ungar ändå. Sen vid 22 år så träffade hon en kille och de flyttade ihop. När hon var runt 25 föddes en längtan efter barn och de försökte och försökte. Det tog sig inte. Under denna process blev hon arg och bitter, var vansinnig på sin mamma, önskade att hon dog eller fick cancer med, önskade livet ur sin lillasyster som fått barn och i slutändan önskade hon att hon hade fått dö i sin cancer. Att adoptera var inget alternativ. Det slutade med självmordsförsök och psykkontakt. Efter ett tag började hon prata med sin mamma igen, bad om ursäkt men kunde inte riktigt förlåta iaf. Dottern och killen fick till slut hjälp med sin barnlöshet och har idag 2 barn via ivf, men det tog tid och det fanns aldrig nån garanti.

Så räknar inte med enbart positiva reaktioner eller hoppas på att hon inte vill ha barn, oavsett uppfostran så kan folk ändra sig under uppväxt och vuxenliv.

Försöker man ta livet av sig och önskar andra döden finns det något mer grundläggande problem än barnlöshet: en oförmåga att hantera livet som det är. Den "psykiska ohälsan" hade lika gärna kunnat bryta ut av annan anledning.

Min flicka kommer nog inte kunna få biologiska barn

INNEHÅLL