Gravid och skriker och vrålar på mitt barn :-(
Hej,
Jag har en son som snart är 3 år. Min lilla goa kille har blivit som förbytt på sistone. Oj, vad det trotsas. Det känns som om alla moment är en kamp. Några exempel:
- Han kastar leksaker, hårt. Siktar på oss.
- Kastar bort tandborsten så långt han kan när vi hjälps åt med tandborstningen. Denna är ett kapitel för sig, med otroligt motstånd, skrik och gråt varje gång trots att vi har försökt alla möjliga knep för att få den roligare.
- Vid matbordet äter han BARA med händerna. Kan ta en nypa ris eller cous cous eller vad det kan vara och kasta rakt mot oss eller bara ner på golvet.
- Vid blöjbyte sparkar han ofta med benen, hårt, på oss.
- Han säger DUMMA MAMMA, DUMMA MAMMA minst fem gånger om dagen.
- Är det något han inte får ha så blir han GALEN. Kastar sig på golvet och skriker, högt. Ofta i affärer.
- Häromdagen gjorde han ett utfall med en penna mot mitt bröst, så att jag fick ett jack i bröstet. Detta då jag stängde av tvn (trots goda förberedelser).
Jag inser att detta kanske är en normal fas som han måste igenom. Har pratat med BVC som är inne på samma spår och säger att det bara är att vara bestämd och säga NEJ samt att ha tålamod och vänta ut det. Jag tror att såväl jag och min man är ganska pedagogiska av oss så det är inte vårt "fel" att han agerar såhär.
Men, till saken hör att det ska bli syskon om en månad. Mitt tålamod och mitt humör nere är i skorna. Flera gånger - speciellt när han sparkat mig i magen vid blöjbyte - har jag blivit RASANDE. Knappt så jag känner igen mig själv. "LÄGG AV MED DET DÄR", vrålar jag ned demonröst och tar hårt tag i hans ben. Vid matkastningen kan jag också bli helt vansinnig och skriker högt. Detta trots att jag är en ytterst sansad person i valiga fall och inte kommer från en uppväxt eller lever i en relation där vi höjer rösten.
Puh, vad jobbigt det är. Samvetet är ständigt skitdåligt.
Jag vet egentligen inte vad jag vill med tråden, mer än att kanske få lite råd, tips och höra att andra känner igen sig också.
