Ensamstående på heltid - orkar ni dejta?

Har inga goda råd då jag är i samma situation och undrar över det samma! Jag är visserligen "ledig" varannan helg men även då är jag precis som du beskriver så trött och behöver även vara ensam efter ett annars högt tempo i vardagen..

Har också dejtat ett par män utan barn men det slutar oftast med att det blir så krävande och tar för mycket energi att underhålla en relation samtidigt som man har allt annat..Och de som har varannan vecka eller mindre, de förstår inte heller helt hur är det är att behöva planera precis allt osv..

Ja jag jag vet inte..men man ser ju titt som tätt andra i samma situation som hittar nya så det borde ju inte vara helt omöjligt.

Du är inte ensam om detta..Lycka till och hoppas du hittar någon som kan passa in i din hektiska vardag :)

Se inte problematiken som den enbart vore hos honom. Din planering som är så viktig kan ju därmed också planeras för utrymme till andra aktiviteter också. Hans önskningar kanske därför inte är helt för orealistiska. Möjligheten till barnvakt och liknande saker som möjliggör hans intressen, har du kollat upp detta TS?

Att kompromissa brukar sällan va svårt. Det kanske och andra hållet handlar om en bättre planering från din sida. Om det fanns erfarenhet från bådas sidor hade ni förstått varandra bättre. Det är inte så svårt egentligen.

Allt är som sagt relativt och i sig handlar det om hur man prioriterar olika saker.  

Jag känner igen mig sååå i det du skriver. Är nyligen singel igen för att exet fattade ingenting och det kändes inte som jag räckte till. Han ville ha mer tid med mig och jag kände mig bara värdelös o frustrerad så nu ska jag aldrig dejta igen lol. Innan jag träffade honom tränade jag i solade o sov på nätterna. Mår mkt bättre nu när jag återgår till det.

Var skriver jag att problemet ligger hos honom? Jag skrev ju tvärtom att jag förstår honom.

Är du själv ensamstående? De flesta som är det blir mästare på att planera och ha framförhållning så det är inte där problemet ligger. Dygnet har bara 24 timmar, det är problemet. Jag planerar allt minutiöst för att frigöra tid och ändå finns det alltid en gräns för hur mycket tid som blir över. Och en del av den tiden är jag helt slut.

Jag skrev ju att jag har ordnat barnvakt men det finns en gräns för hur mycket man kan använda det nätverk man har och utöver det måste man betala en barnvakt och det kan bli väldigt dyrt i längden. Det är inte så enkelt som du framställer det.

Jag gjorde klart från början hur min tillvaro ser ut för att undvika besvikelser från hans sida. Men det är som sagt svårt att förstå om man inte har egen erfarenhet.Ja, det är ju just det. Jag tror inte man förstår hur det är att ta precis allt ansvar om man inte har upplevt det själv.

Förra veckan var t.ex. helt fullmatad med möten, konferenser, föräldramöte, besök på akuten för att sy barnet som skadat sig i skolan (inget allvarligt men då känner jag mig alltid som mest ensam med oron när jag måste vara stark inför barnet), allt gick i ett och samtidigt måste jag komma ihåg alla tider som ska bokas, gympakläder, matsäck, simkläder, träning efter skolan, kompisens kalas, köpa present, tvätta etc etc.
Om jag glömmer något är det förstås jag som får fixa det också. Det finns ingen att ringa som kan ordna något på vägen hem eller som kan ta en del av allt som måste göras.

På fredagen var jag så trött att jag höll på att somna över köksbordet. Jag vet inte hur jag skulle ha orkat snygga till mig och träffa en man efter den veckan fast jag ibland känner längtan efter det.

Jag tänker att det är bättre att acceptera läget. Jag tror att jag får leva utan man helt enkelt, det är varken rätt mot honom eller mig. Man kan önska att allt vore annorlunda men nu är det så här.

Det vore intressant att vet hur de ensamstående som faktiskt tycker att det funkar gör. Har de stort nätverk? Jobbar deltid? Ja, man undrar hur det går till.

 

Jag förstår hur du menar med att det krävs MYCKET planering! Men, då var han nog inte den rätte för dig om han inte kunde hänga med din vardag. En man ska acceptera dig och ditt bagage, det är liksom allt eller inget.

Jag träffade min nuvarande genom nätet, första dejten tog han med sig sina barn för att det var viktigt för honom, nu flera år senare är vi fortfarande tillsammans.

Det är ju bra om killen får en chans att träffa dina barn, för övrigt: vart bor du någonstans? Jag skulle kunna hjälpa dig med barnvakt om du nu skulle behöva :) 

Jag tror att om man är singel med barn och vill träffa någon annan / Ny så tror jag även denna bör ha barn . Har man inte barn själv så kommer man inte förstå hur det är att ha barn tror jag och partnern kommer känna sig utanför .

Jag märker ju bara hur svårt det är att ha kompisar som inte har barn . Dom förstår inte .
En klagade surt på varför jag inte kom och hälsade på istället för att bara ringa ......

Ja vad säger man .. De förstår ju inte att man inte har tid !

Man med 3 barn och sambo .

Njae..det går ju typ inte. Hade barn heltid i 2år och då menar jag HELTID..(ingen som hade vh eller ngn mormor som kom ibland) utan heltid,hela tiden. Och då går det ju verkligen inte?
Men har man en annan förälder som har barnet vh,får man ta det då och maila/prata i telen på kvällarna(när barnen sover) webcam etc.

Det krävs en grym kille/tjej för att få det går runt i början..och en enorm kärlek. Då funkar ju allt. Men är det ngn som satsar halvdant,så går det ju inte.    

Nej, jag vet verkligen inte hur man gör. Är ensam med 3 barn på heltid. Exet är tyvärr bara en belastning. Dejtar via app och går på första dejten utan barn, har barnvakt eller ses på lunchen. Prata mycket på telefon så man skaffar sig förståelse för om det verkligen är en pålitlig  och extremt  flexibel person. Sedan kommer problem om man vill mer. Bjuda hem efter läggdags kan funka, råka ses i park eller bad, få till dejt på barnens träning typ sim eller tennis där man bara väntar... Vara kreativ. Hittills några kortare relationer men de flesta vill bli sambos och jag känner att det tar för mycket tid från barnen. Vet inte heller. Skulle bara vilja ha någon för lite vänskap, vuxenaktiviteter... 

Jag tog mig ur ett väldigt destruktivt förhållande med mina barns far när barnen var 8, 10, 11 och 13. Sen dess har pappan inte öht funnits med i bilden utan jag har varit ensamstående heltidsmamma. Min lösning under de påföljande åren, när alla ungarna ff gick i skolan och bodde hemma, var att ha en kk. På det viset kunde jag få sex och emellanåt nån "dejt" utan några som helst krav eller intentioner från nån av oss att det skulle vara nåt mer än så. Superbra lösning som jag verkligen rekommenderar! Idag är barnen vuxna, och jag är sedan några år tillbaka tillsammans med mitt livs kärlek 😊 Så det går att hitta kärleken även senare i livet ❤️

Du kan ju testa dina förväntningar på en relation

skulle du acceptera en partner med liknade situation som din? 

 

Misstänker att det här är min gamla tråd. I så fall är den 13 år gammal. 

Nu är mitt barn 20 och jag gjort något försök till med en relation, sedan gav jag upp. 

Jag kommer med största sannolikhet att leva ensam resten av livet även om jag kommer att ha all tid i världen när barnet flyttar hemifrån snart. Det är för sent nu. 

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. 

Det är klart att jag hade gjort och jag var alltid öppen med hur min tillvaro såg ut. 

Varför skulle inte hon göra det

Hitta en man som vill skapa ett liv tillsammans med dej, o göra det bättre för er båda.

Verkar som om dom män som diskuteras inte riktigt förstått det här med att skapa något bättre tillsammans.

Egoism, dålig förståelse o kanske lite bristande kommunikation?

Hitta en man som vill skapa ett liv tillsammans med dej, o göra det bättre för er båda.

Verkar som om dom män som diskuteras inte riktigt förstått det här med att skapa något bättre tillsammans.

Egoism, dålig förståelse o kanske lite bristande kommunikation?