Hur ska jag möta min vän i sin sorg?

Har ni pratat något om det alls, vet du att hon känner det som sorg överhuvudtaget? Alltså, visst kan det vara tråkigt, jobbigt, frustrerande osv att inte bli gravid och att gå igenom utredning, men någon sorg kände jag aldrig och hade någon försökt "bekräfta min sorg" hade jag mest blivit sur. Jag ville verkligen inte ha något daltande eller medlidande, däremot hade jag inget emot att prata om vår situation och berätta om utredning/behandling. Om den som undrade var uppriktigt intresserad, ska tilläggas. Snokare och slentrianfrågare fick nog en kortare ton.

Det enda du kan göra är att fråga henne hur hon känner i det hela, om hon upplever det som jobbigt att du är gravid igen, fråga om hon vill prata om utredningen och framtida behandlingar osv. Vill hon det får hon styra åt vilket håll samtalet ska gå. Vill hon inte det så är det vad som gäller.

Oj, så dumt. Jag trodde verkligen att det var en sorg för alla som kämpar i flera år för att bli gravida.
Bra att jag fick din vinkel.
Jag vill vara en bra vän åt henne, hon har varit så bra för mig.
Jag är verkligen uppriktigt intresserad.
Jag vet inte om jag vågar fråga hur hon upplever att jag är gravid. Hon visar bara glädje och intresse.
Tack för dina synpunkter.

För mig var det olika faser. När jag var i utredningsstadiet så hade jag fortfarande stort hopp! Jag tänkte att bara jag får ett hormonpiller så fixar det sig! Eller om vi bara får göra en Ivf då minsann blir det barn!

Men sen när det inte har fungerat trots IVf så kom sorgen, det var då jag började förstå att det faktiskt kanske aldrig blir några barn för oss..

Alltså, de har verkligen inte kommit så långt i sitt "barnlöshetsstadium". Min syster var där er vän var för typ 10 år sedan. Då kunde hon fortfarande glädjas åt andras graviditeter, och sorg var det väl inte direkt hon kände då. Då fanns fortfarande hopp. Så än tror jag inte du behöver tänka på något särskilt bemötande. Kom tillbaka om tio år om de fortfarande inte lyckas, så kan vi snacka sorg.

Sorgen iträder inte för de flesta förr5än de börjar ge upp hoppet. Så länge de är inne i sina försök osv och tror att det ska gå vägen, så skjuter de upp sorgen på framtiden. Så jag tror inte du ska oroa dig för din vän. Statisktisk sett så kommer hon lyckas inom ett par år med hjälp av ivf eller liknande. Gör de inte det så kan du ju återkomma med din fråga

Och vilket bemötande fick du från dina nära och kära?
Vad ville du ha från de som fanns omkring dig?

Vilket trist bemötande från dig. Min vän är väl inte mindre sorgsen för att din syster varit barnlös längre än henne.
Dessutom så vet du inte hur gammal min vän och hennes man är och känner därför inte till hur lång tid "de har på sig".
Om vi lämnar ordet sorg, eftersom det verkar vara något att hänga upp sig på, vi kan kalla det vad som helst.
Hon har en negativ känsla inom sig och min fråga är hur jag ska möta henne i detta på bästa sätt.

Jag är ofrivilligt barnlös - 2,5 år, 9 försök och 100' kronor senare är jag inte i närheten av att vara gravid... Mina ägg mår lixom inte riktigt som de ska.

Det jag uppskattar är när människor försöker förstå min sorg - och faktiskt, min bitterhet. Alla reagerar naturligvis olika, men för mig är det skitjobbigt med andras plusbesked med tillhörande växande magar och så småningom bebisar. 

Jag bär inte min sorg på ytan så att alla ser, men mina vänner känner till den. Det som gör mest gott för mig är när de säger "jag vet inte hur du har det, men om du vill prata så lyssnar jag gärna". Goda råd á "slappna av" eller uppmuntrande solskenshistorier á "min granne skulle precis utredas och DÅ minsann........". För jag lovar, vi som är insatta i fertilitetscirkusen har garanterat mer koll.    

När sen plusbeskeden i omgivningen faktiskt kommer, uppskattar jag att inte få gravidsymptom/-snack upptryckt i ansiktet. Jag resonerar som så här "Jag frågar om jag vill veta, om jag inte frågar är det för att jag tycker informationen är jobbig. För jag vill umgås med dig och inte din graviditet. Eller kanske dig, _trots_ din graviditet. Och när jag tycker att din graviditet är för jobbig och drar mig undan, så uppskattar jag att du förstår utan att känna dig sårad/påhoppad/vad det nu kan vara." 

Jag blir väldigt glad när jag läser om vänner som du, som faktiskt vill förstå.  

Oj, det var nåt rätt så väsentligt som försvann ur den meningen - UNDVIK alla goda råd osv... Ooops...

Ska tillägga att jag är singel och reser till DK - varför jag pratar tid, antal _och_ pengar.    

Tack för ditt fina svar. Du bekräftar många av mina tankar.
Jag vill inte ta upp graviditeten med henne.
Och när det gäller hennes frånvaro av graviditet så är det just balansgången, att bekräfta henne men utan att "tjata".
Däremot när det gäller fertilitetscirkusen så tror jag att jag är mer insatt än hon. Det verkar som om hon skjuter det ifrån sig och väntar på att bli gravid på egen hand.
Det är också något som jag har svårt att förhålla mig till, borde jag inte peppa henne att ta det vidare?

Ja, förlåt - det är klart att även andra utanför vet "hur det funkar" :D Menade egentligen att välmenta råd/historier ofta är mer jobbiga än något annat.  

Där kan jag inte råda dig... om jag hade haft en vän som själv pratade om sin barnlängtan, så hade jag ställt frågan lite försiktigt hur man tänkt om utredning. Men om inte? Ja, tjena. Inte alldeles enkelt. 

Kanske hade jag lyft det typ "får jag fråga en sak som jag eg inte har att göra med - men har ni...?".  För du är säker på att de fortfarande försöker? De kanske har valt bort barn...?

Oj, jag menade inte att jag "vet mer än du tror" om barnlöshet, jag menade bara att min vän är väldigt oinsatt och jag undrar lite vad det beror på.
Jag vet att de försöker. Hon längtar ihjäl sig efter barn och de försöker non stop.
Jag har sagt till henne att de borde ta det vidare och hon säger "ja, jag vet" men sen händer det inget.
Ibland får jag känslan av att hon bara gett sig fan på att det ska gå.
De har förresten varit gravida två gånger men fått tidiga missfall, men detta var länge sedan.
Antagligen är det detta som spökar och gör så att hon väntar ut kroppen, att hon vet att hon kan.
Och det är ju faktiskt fantastiskt. Men nu har det gått så lång tid.

Äsch jag tog det inte så, ville bara klargöra eftersom det blir så svårt med det skrivna ordet... svårt tolka tonfall!

Huh... En skyddsmekanism kanske, rädd för tid? pengar? och framförallt eventuella jobbiga besked? 

Om man fått flera tidiga missfall tycker jag absolut de ska göra en ordentlig utredning... Får du nåt svar på varför de inte tar det vidare?     

För mig var det ett stort steg att lämna inseminationer för att gå över till IVF, jag hade ett enormt mentalt hinder eftersom det var att erkänna att min kropp inte funkar som den ska. Kanske har hon en liknande spärr? 
    

Hur ska du eller jag kunna veta om din vän har sorg. Det verkar inte så på ditt inlägg. För hade hon sörjt på riktigt, så hade hon inte kunnat ta till sig dina barn osv. Det kan jag nästan garantera. Du verkar nästan ta illa upp om någon säger att din vän kanske inte är så sorgsen som du tror. Vill du att hon ska vara ledsen eller?

Jag menar att din vän inte ens har gjort ett endaste ivf. Folk härinne på tråden har gjort flera i de flesta fall, många uppemot 8-10 stycken ivf utan att lyckas.

Sannolikheten för att din vän kan få barn med ivf är mycket mycket hög. Men har man gjort 3-4 st och misslyckats med alla är den mycket mycket låg. Hoppas du förstås skillnaden.

Vi som levt med detta i familjen i 10 års tid kan verkligen säga någonting om sorg. Det kanske din vän kan också, men du vet ju inte ens om hon sörjer ju, enligt ditt inlägg. Vill du att jag ska berätta hur det kan vara att vara anhörig till en som sörjer barnlöshet? Och då menar jag = noll chanser att någonsin få barn. Överhuvudtaget.

 Då kan det gå dagar innan personen svarar i telefonen, kanske veckor till och med. Personen isolerar sig och sin sambo fulständigt, har lockat bort sig på facebook för alla graviditetsbesked de får där. personen har gjort sig ovän ed alla väninnor och andra i fertil ålder på grund av att hon tar avstånd när de blir gravida, många isolerar sig så pass att de blir helt ensamma i sin sorg, knappt ens har varandra. Många separerar under denna tiden för de orkar inte bära den andres sorg utanpå sin egen. De tar på sig skulden för barnlösheten även fast läkaren i många fall inte ens kan säga hos vem felet ligger. De hatar sin kropp och avskyr allt som har med den att göra. Vid mensdags är det sjukskrivning som gäller för de orkar inte ens gå upp ur sängen. Vid gravidbesked likadant. På barndop ser de till att boka in en resa så de har naturliga förklaringar till varför de ej kan närvara vid dopet. Till och med kan det gå så långt att den ena ber den andre träffa någon annan för den vill inte förstöra den andres chans att få barn.

Som anhörig ligger man vaken om nätterna och undrar om hon fortfarande lever, särskilt efter perioder med många bebis besked. Eller när hon kommer hem från jobbet alldeles ursinnig efter att ha hamnat i krig med en som råkat säga att de ska bara slapna av så löser sig allt. Om blickar kunde döda som hade många offer skördats då.

Eller när hennes mamma tar på sig skulden och beskyller sig själv för att ha gett henne farliga plastleksaker att leka med när hon var liten som störde hormonerna kanske.

Det är inte bara det barnlösa parets kris, det är alla runtomkring som lider med de drabbade om än inte i samma höga utsträckning så påverkar det allas vår livskvalite och vårt umgänge.

Det västa av allt är att det inte är en jobbig period eller en temporär kris på vanligt sätt, utan det är en livslångt lidande. Som aldrig har något slut. Det är när hoppet har släckts eller håller på att släckas som krisen går in i den mest akuta fasen, och en stor hopplöshet infinner sig.

Det är en maktlöshet som jag inte ens kan beskriva med ord. Som svar på din fråga om hur man ska bemöta folk med sorg kan jag bara säga att det finns inget du någonsin kan göra för att påvera den som är drabbad av detta. Det enda som hjälper dem är att de blir gravida, och det kan du inte hjälpa dem med. Kanske ekonomiskt kan du stötta för ivf är dyrt, jäkligt dyrt om man har förbrukat sina gratisförsök. Men återigen de flesta lyckas efter 2-3 försök.

Det verkar inte på din väns beteende som att hon sörjer, men om hon nu gör det, så tycker jag du har rätt taktik annars, att inte tala för mycket om dina barn eller graviditeter, och riv helst ner alla löpsedlar om nu som det ryktas kronprinsessan vore gravid igen. Det var en rejäl pärs den baby yran som var när estelle föddes. Annars kan du faktiskt tråkigt nog inte göra så mycket mer än att lyssna och vara en vän och acceptera att vännen kanske drar sig undan en tid och inte bli arg för det.

Men som sagt så hoppas jag verkligen inte att det ska bli så för din vän, för med ivf så får de flesta sina efterlängtade barn. Och hur det än blir, så verkar du ju ändå resonera förnuftigt och har rätt bra koll på vad man ska göra eller inte göra mot en barnlös. så det blir nog inga problem. Men det är inget bra att ta ut sorgen i förskott för då kanske man får sörja två gånger om det vill sig illa.

@anonym 23:35

Jag håller inte med dig där riktigt, det där med att inte sörja ordentligt om man orkar umgås med andras barn.

Själv har jag svårt för det. Fruktansvärt svårt.

Men i min omgivning finns flera långförsökare som bara blir trasigare och trasigare - och i den gruppen finns ett par kvinnor som glatt umgås med de små trots allt. Eftersom hon älskar barn tar hon alla chanser även om varje möte påminner henne om hennes egna tomma mage.

Jag brukar säga att man inte kan tävla i sorg, ingen har mer eller mindre rätt till sina känslor. Alla reagerar olika.

Bara en tanke.

Jag förstår mig inte på dig, vad vill du att jag ska säga? Du vinner?
Det finns ALLTID någon som har det värre, vad hjälper det den som har det svårt?
Självklart finns det möjligheter för min vän att bli gravid men det vet hon ju inte nu och det är ju nu jag behöver hjälp att möta henne.
Jag vet inte att hon känner sorg, nej, och ingen skulle vara mer lättad än jag om hon kände tillförsikt och kämparglöd men jag tror tyvärr att det handlar om förnekelse.
Jag förstår inte varför du har behov av att jämföra med din syster.
Jag tror faktiskt inte att din syster skulle bemöta mig som du gör. Hon skulle förmodligen visa förståelse och inte försöka mästra mig och säga att hon minsann vet vad sorg vill säga.

Hej!
Jag är 41 år o har försökt få barn i över 2 år nu med 3 missfall. (har träffat min man sent i livet)
Vi har inte gett upp hoppet. Men inser att tiden är knapp.
Jag hoppas att vi ska få barn, men det är inte säkert att vi lyckas.
Oavsett IVF eller inte så finns det tyvärr missfall.
Det är så jobbigt o deppigt i perioder, man tänker inte på annat än att bli gravid.
Men jag har alltid älskat barn o jag hoppas kunna fortsätta umgås med vänners o släktingars barn.
Det är mest jobbigt med gravidbesked, att se magen växa på andra....men när väl bebisen är född kan jag koncentrera mig på den lilla o njuta av det.
Visst är det en sorg, trots att vi lever på hoppet fortfarande.
Det bästa du kan göra är nog att bara finnas där om hon vill prata, att lyssna o stötta.

Tack. Och jag tror att du gör en väldigt viktig poäng här: man kan sörja och ha kvar hoppet. Sorg kommer inte först sedan man gett upp.
Jag ska finnas där allt jag kan.
Hoppas att du får uppleva det du längtar efter.
Kram