Hur håller ni humöret och hoppet uppe?

Ja, hur gör man?!
Jag gråter en stund o tycker allt är orättvist...sen försöker jag se framåt...o hoppet om att en dag få barn tänds..
jag "passar på" att ta ett glas vin o äta en god ost ... tänker att det kanske dröjer tills jag får göra det igen.
Men efter över 2 år o 3 missfall är det jobbigt.
Kanske vi faktiskt inte får barn...åldern är inte på vår sida..
Det är svårt att inte visa sina känslor när någon berättar att de är gravida ... men det går över...
Jag ser fram emot syskonbarnen o vänners barn...en ny bebis att gosa med o "låna"...
Men ibland vill jag också bara dra täcket över huvudet.
Jag pratar om allt med min sambo, alla rädslor o funderingar..
Hoppas du snart mår lite bättre!

Tack för ditt svar. Idag fick jag reda på varför vi inte blivit gravida. Jag har en cysta på en äggstocken. ca 5 cm stor. Men han sa bara att vi skulle avvakta i 3 månader.

Men sitter cystan i eller utanför äggstocken?
Den andra äggstocken kan väl också (ändå) ägglossa menar jag?
Jag har en cysta precis bredvid ena äggstocken, men den har suttit där i minst 3 år, så den ska inte spela roll i detta med graviditet o missfall säger läkarna.
En del kvinnor får cystor som sen försvinner snabbt...utan problem.
Kan de inte punktera den om den nu hindrar er från att bli gravida?

men du har ju två äggstockar?

Jag funderade med på det. Jag har ju två och den ena borde ju kunna ägglossa, men han sa att den här cystan hindrar min ägglossning från att fungera normalt. Jag var så ledsen så jag ville mest bara hem och ställde inte alltför många frågor. Jag frågade om den här cystan kommer hindra mig från att bli gravid så länge den sitter där. "Ja, den gör så att din ägglossning inte fungerar normalt och den måste försvinna innan du kan bli gravid"

skiiiiiiiiit!!!!

Ja, men det spelade tydligen ingen roll. Den här hindrar mig från att bli gravid sa han. Och jag blev ju så ledsen så jag började gråta. Sist jag satt i den där stolen fanns det ett foster på TV-skärmen, men det var dött. Så jag kan ju inte säga att det kändes så bra att sitta i den där förbannade stolen, Jag ville bara hem

usch jag känner med dig...det är så hemskt att se hjärtat slå o sen få missfall
Men du, då kanske det var en sk gulkroppscysta.
Jag fick jätteont i magen till höger en dag ca 4 veckor efter det senaste missfallet, det var en helt annorlunda smärta, knappt jag klarade att jobba. Men dagen efter skulle jag ändå på VUL kontroll i samband med missfallsutredning så då berättade jag det o hon tittade o såg vätska utanför höger äggstock o sa att det med största sannolikhet var en gulkroppscysta som spruckit o att det var bra för att då betydde det att missfallet liksom var avslutat o att det sen skulle gå bra att bli gravid?! Har aldrig haft ont på det sättet innan så vet inte varför det inte blev så de andra 2 ggr???
Men varför just 3 månader? Jag menar varför får ni inte ens försöka o hoppas att det fungerar?

Jo vi får ju försöka bli gravida men han sa att det inte kommer ske förrän den är borta. Han ville väl vänta i 3 månader för att se om kroppen fixar det själv, de vill ju inte gå in och operera i onödan.

Hej!
Jag känner likadant då alla runt omkring berättar att de är gravida. Man vill bara skrika rakt ut!
Vilket man inte gör, utan man grattar och ler. Men inombords gör det såå ont! Hjärtat går sönder!
Men jag bryter ihop hemma. Känner att jag blir mer mer o sur och ibland riktigt otrevlig mot min sambo, vilket resulterar att jag får sjukr dåligt samvete :S
Tur att jag har en sån förstående sambo!

Men det är inget kul.. Man vill ju ha turen på sin sida någon gång..

Det tog oss två år att bli gravida.

Under den tiden hade jag toppar och dalar. Ibland var jag så ledsen och uppgiven och tyckte det var så orättvist att det aldrig blev vår tur. Besviken varje gång mensen dök upp. 

Men jag tillät mig aldrig att gå för djupt ner och bli alltför deppig! självklart måste man få ha sina dåliga dagar men jag ville inte att den ofrivilliga barnlösheten skulle äta upp mig, så jag försökte helt enkelt slå bort tankarna, göra roliga saker, umgås med nära och kära, jag och min man såg till att vårda vår kärlek ordentligt mm. Jag var ledsen ibland och frustrerad men det tog aldrig över för jag vägrade helt enkelt!

Jag hade en tröst i att det faktiskt blir vår tur snart, snart får vi utredas, vi kommer få hjälp, vi kommer få en bebis, vi är inte särskilt gamla osv.

När vänner omkring blev gravida till höger och vänster blev jag förstås glada för deras skull, önskade bara att jag också skulle få bli gravid nångång och vara "en i gänget". Tyckte faktiskt att deras små bebisar gav mig massor av glädje :) Givetvis toklängtade jag ju efter en egen, men jag missunnade aldrig mina vänner den lyckan. Ville som sagt inte bli den bittra barnlösa!

Brukade tänka att snart blir det min tur, snart får jag vara med om första gången som gravid, då har alla andra redan varit med om det,men jag har mitt kvar :) Och så blev det. Nu är det jag som är gravid med hjälp av lite pergotime och alla mina vänner som redan har barn är så överförtjusta och avis (på ett bra sätt) på att jag får vara gravid nu och vara med om detta ♥ De som inga barn har än glädjs också massor och är förväntansfulla och längtar själva efter sin tur :)

Du får inte ge upp och låt inte barnlösheten äta upp dig!!! Det blir din tur :)

Jag är alltid glad för andras skull när jag får veta om de är gravida, det är inget jag har rätt att missgynna dom. Det vore bara egoistiskt. Men självklart får det mig att känna mig dålig och det sätter igång en jävla massa tankar.

Varje dag ser olika ut. Vissa dagar är svårare än andra precis som ts skriver. Men det här är något jag inte har kontroll över, så man får försöka släppa på det. Det får ta sin tid för det kommer vara värt det när det väl händer, men fan så dåligt man mår tills dess.    

Det har gått 5 veckor sen missfallet nu. Jag tycker det har känts som en evighet, mitt hopp på en graviditet är ganska låg. Men jag vill kunna ge min sambo vårt första barn till nästa sommar. Det finns inget jag hellre vill. Och mår så sjukt dåligt när jag tänker på att det finns en risk för att det inte blir så.

Hoppas det går vägen för er snart!     

Tråkigt att läsa om cystan! Hur går man tillväga för att få bort den? Och innebär den komplikationer efteråt?

Självklart så missunnar man ju inte andra som får barn. Inte alls!
Men jag tror att man måste tillåta sig själv att tycka att det är jobbigt, för visst är det det.
Men till slut så är det vår tur med! Det är jag säker på! :)