Daska till på fingrarna?

Nej min reaktion blir att snabbt ta tag i handen och/eller säga till barnet. Jag har hitils under mina dryga 9 år som mamma aldrig hamnat i ett läge där jag behövt slå mina barn.

Och det är alltså automatiskt fel i huvudet på dem som inte gör som du?

Jupps, fungerade utmärkt.
Det är däremot en taktik man inte kan överanvända.
 

Ett ljus? Ärligt talat, jag låter honom (om det är mitt barn) känna. Han hinner inte skada sig innan han känner att det är varmt, och han lär sig att ljus är varma.

Jag fattar inte vad som är skillnaden mellan att ta tag i handen (om det är ett nödläge och det måste ske snabbt är det väldigt stor risk att man tar i hårt) eller att "daska bort" handen. Det kan bli exakt samma smärta, det lilla barnet förstår antagligen inte skillnaden utan förstår bara att något drastiskt hände. Så länge det inte gör ont spelar det väl ingen roll? Det ska idag vara okej att "ta hårt i armen" men inte daska till lite lätt i ett nödläge. Som om det inte gör ont när en 20-30 år äldre person "tar en hårt" i armen?

Det är en väldigt skillnad. I ett nödläge då vi är rädda agerar vi impulsivt och vårt rörelsemönster är då rätt grovt. Vi kan alltså knuffa en person rätt hårt för att personen i fråga inte ska bli påkörd exempelvis, för att vi fruktar för personens liv. Att knäppa på fingrarna är ett finlir som vi inte tar till på impuls pga rädsla. Det kräver tid till ertertanke och är något vi tar till medvetet på ett helt annat sätt.

Och ja, det kan göra fysiskt ondare om min sambo sliter mig i armen för att jag håller på att ramla ut för ett stup än om han ger mig en lättare örfil för att jag inte plockat ur diskmaskinen. I den första situationen hade jag varit tacksam (även om det gjort ont), i det andra hade jag känt mig kränkt. Och ja, jag hade känt mig lika kränkt om han örfilat mig för att jag gått för nära en brant, och nej hade han verkligen varit orolig för att jag skulle ramla ner för ett brant stup så hade han inte örfilat mig eller knäppt eller daskat mig på fingrarna.

Att ta hårt i armen medvetet för att fostra är lika mycket aga som att knäppa på fingrarna. Det är skillnad att agera impulsivt av rädsla och att medvetet utdela fysisk bestraffning i fostringssyfte.

What? Så om en treåring står och skriker och gormar och vägrar lyssna och kastar sig hit och dit (till exempel) så tycker du att det är AGA att ta tag i armen/armarna för att han ska hålla sig stilla och lyssna medan du tillrättavisar honom genom att säga till?

Jag förstår faktiskt inte riktigt vad det är du inte förstår?

Aga = fysisk bestraffning med syfte att fostra. Om jag rycker tag i en arm, eller drar/håller hårt med syfte att det ska göra ont för att barnet ska lära sig något är att aga. Att hålla ett barn så att det inte springer ut i gatan eller skadar sig själv eller någon annan är självklart inte att aga, inte heller att bära med sig ett protesterande barn eller att se till att barnet stannar kvar när man behöver prata om något viktigt. Att däremot rycka eller dra hårt i armen med syfte att det ska göra ont för att barnet ska förstå att det han/hon gör är fel är aga.

Dra tag i armen på ett barn som springer ut i gatan - nödvändigt för att rädda liv = Inte aga
Dra tag i armen på ett barn för att den ska sluta skrika - bestraffning = aga. 

 Håller både med trådskrivaren och andra.
Har själv en dotter på 9månader, och häromdagen så sträckte hon sig efter ett ljus och min "reflex" blev ju då ( stod på andra sidan bordet) att jag puttade/daskade bort hennes hand då jag varken kunde nå själva ljuset eller henne. Hon blev inte rädd eller skadad utan fortsatte att titta intensivt på det roliga ljuset.

Finns alltid någon som kan ge svar på tal på sådana här trådar så jag lägger  till mitt eget försvar ett bra komihåg*

Det dom inte kunde igår, det kan dom kanske idag.
För hon hade dragit sig till ljuset för att det stod på en duk på bordet.

Mvh första gångs mor. 

Nej absolut inte, att daska är väll fel uttryck, att slå,daska är fegt och ger ingen respekt för föräldern senare i livet.

Jag vill bara fñrtydliga än en gång - för den här tråden kommer upp igen och igen - jag, TS, tycker INTE att det är okej att slå sina barn nånsin. Jag var nyfiken på andras reaktioner, därför startade jag tråden, som förövrigt var menat att handla om scenariot: rycka bort barnet OCH slå till på fingrarna.

Jag tycker INTE att det är ett bra sätt att uppfostra barn på och har aldrig gjort, och kommer aldrig göra, nåt liknande. 

Det där var väl ändå ett skapligt överanalyserande av ett inlägg?

Som förälder säger jag att jag tar tag i mina barn om det är "på allvar" men det skulle aldrig falla mig in att slå dem.

(Om någon vet hur jag gör för att se vilka trådar jag postar i och när det kommer nya inlägg är jag tacksam om ni skickar ett meddelande till mig)