Mitt barns skitstövel till "pappa"!

När jag var 19 år fick jag en son med en man som betedde sig ungefär sådär. Han har haft min nuvarande man  som   pappa sen han var 2,5 år och han adopterade sonen 2001.

Idag är sonen 18 år och träffar sin biologiske far ibland, men han är som en avlägsen släkting bara till sonen, inget annat. Sonen älskar honom inte och han sörjer inte. Han bryr sig liksom inte. Han har haft ett fullgott alternativ.

Jag minns hur det sved när han var liten, men nu är det sonen som ratar pappan. Håll ut.       

Tycker synd om pojken din, men barnpsyk kan säkert hjälpa.
Nu är det många mammor som svarar här o kanske fa jag många elaka svar nu.
Min sambo försvann med våran bebis föra året, vi hade några månader ett trafikljus förhållandet tills jag inte orkade nå mer ( bodde 22 mil ifrån varandra).
Efter det träffade jag en ny kvinna, då började eländet. För att skydda barnet valde jag att inte ha kontakt med henne lr sonen. Så han behöver inte växa upp med 2 föräldrar som bara bråkar o inte visa respekt för varan. Jag har inte sett grabben sen dec 2011 o blir tokig av längtan. Men vi har kommit överens att jag håller mig borta, hon har hel vårdnad o jag betalar inget underhåll.
Jag skickar födelsedagspresenter o julklappar, sparar även pengar till honom på ett konto.
Där jag vill komma till att det är hemskt att sakna sitt barn, mår själv dålig av det. Försöker att fa ett bra kontakt med mamman igen o har sagt att så fort det är nåt hon / han behöver att hon måste ringa.
Vill oxå betala underhåll men inget verkar fungera, det som jag verkligen vill är att träffa sonen men det vägrar hon ;-(

Så snälla, ring till barnpsyk o gör allt för att hjälpa pojken din. Han kommer att vara dig super tacksam senare i livet.

Skulle säga en modifierad sanning: Att pappa inte kan ringa eller inte hör av sig för att han inte ¨mår bra, att det inte är nåt han kan rå för, och att han egentligen älskar barnet jättemycket. Nånstans är det ju sant att man är sjuk på nåt vis om man förmår bryta kontakten med sitt barn på det viset. För en 4 åring är det jätteviktigt att känna sig älskad. Det är inte lätt att hitta rätt strategi, och hur man än gör så finns det risk att man gör fel. Mycket handlar ju om hur pass moget barnet är. Man ska ge åldersadekvat information, som barnet har möjlighet att ta till sig och bearbeta. Mitt barns pappa valde att flytta utomlands när vi separerade, har dock hört av sig per telefon mer frekvent och kommer och hälsar på ca en gång om året. Jag försöker lägga fokus på det positiva istället för det negativa även om jag skulle kunna strypa karln med mina bara händer och skulle kunna dansa på fanskapets grav. Pratar om att pappa längtar efter barnet, berättar hur glad pappa var när barnet föddes. Påminner om roliga saker de gjort och om saker han fått av pappa. Man gör så gott man kan. Barnen blir äldre och förstår ju mer och mer, och får så småningom egna funderingar som man då får bemöta på ett åldersadekvat sätt. Men en 4 åring är ju fortfarande så liten.

Jag skulle säga som det är fast lite modifierat: 

"Jag skulle gärna ringa pappa, men jag vet inte var han är, och jag vet inte varför han inte kan träffa dig.
Men det är hans förlust att han inte träffar dig, för du är världens finaste kille och både jag och (bonuspappan) älskar dig mest i hela världen. Jag lovar att om jag pratar med pappa så ska jag säga till honom att du gärna vill träffa honom, men jag kan tyvärr inte lova något"  

Sen kontaktar du BUP samtidigt som du fortsätter att vara världens bästa mamma.
Du kan tyvärr inte göra mer än så, men det är inte så illa det. Att ha världens bästa mamma menar jag :)
Tyvärr kommer det att vara jobbigt för pojken, men det du behöver komma till insikt om är att du inte kan ta ansvar för pappans handlingar, eller kompensera för bristen på närvaro.
Man kommer långt med att ha "Bara"  världens bästa mamma, tro mig det har jag erfarenhet av :) 

Sen kan jag tycka att det är fel att pappan ska kunna dyka upp som gubben i lådan för pojken, och sen bara försvinna igen. Det är ju nästan värre än att han inte finns alls. Ta upp det med BUP.

Lycka till!
Det kommer att bli bra!  

Hej anonym (samma), skriv gärna nått i mitt logg. Kanske du kan hjälpa mig med min sons situation. Måste finnas flera vägar att fa kontakt med honom

Min dotter är 6 år nu och jag följer det råd jag fått; ljug inte, men säg inte hela sanningen. Dvs. "Jag vet inte varför pappa Xxxx inte skickat någon present" osv.

Jag har ett liknande problem. Kan man man bara ringa direkt till bup eller måste man få en remiss?

Blir nyfiken på vad ni tror att bup kan hjälpa till med?

Tänker också på att de har jättelånga köer samt att det kanske trots allt finns de som behöver deras hjälp mer.
Märker man att ens barn mår riktigt dåligt av att ha en frånvarande pappa kan/bör man söka akut och inte ställa sig i en bup-kö.  Men det finns ju också privata psykologer man kan gå till.

 

Alltså jag blir liga jävla arg varje gång jag läser sådana här trådar. HUR KAN MAN?!?! Hur kan man skita i sitt eget barn?!?
Det är för mig fullständigt obegripligt och det skär i hjärtat.

Jag har flera barn tillsammans med en man som valde att inte träffa dom mer än sporadiskt när vi separerade. (5 år sen). Säger som övriga att ljug inte men säg inte heller hela sanningen. Inte heller prata skit om pappan för de gynnar ingen. Nu är ditt barn så litet fortfarande men jag kan säga att dom ser och fattar med åren. Mina äldsta barn är nu 17 och 15 år och tycker inte ens de känns som om han är deras pappa. Det är så jävla tragiskt men som övriga säger här får man också tänka att det är hans förlust! Det är tråkigt bara att barnen drabbad och jag har vart så jävla förbannad många gånger. Sen finns det ju inte bara BUP. Mina yngre barn gick hos ett kurator team där dom fick pratat av sig och bearbetat sina känslor och sin ilska. Finns även på "soc", familje samordnare. Man kan alltid be om hjälp, få stödsamtal själv som förälder osv.