ivf/icsi på g

Jag och min man har försökt i 5.5 år att få barn, och efter lååång utredning visade det sig att han inte har några simmare. Så vi har gemensamt fattat beslutet att använda donator, vi vill båda verkligen ha barn och har ju längtat länge!! Nu är vi äntligen framme i kön för behandlingar och ska på möte med kurator, läkare & koordinator i början av okt. Så långt bra.
Tyvärr har vi båda upplevt detta något olika och inte kunnat prata om det så mycket med varandra. Min man var ju såklart förkrossad efter hans diagnos, och jag med. Efter en period när vi båda lät det sjunka in pratade vi ut kanske 2 ggr, och detta mest eftersom vi var tvungna att fatta ett beslut om hur och om vi skulle fortsätta. Mannen är nu helt på det "klara" med allt och helt med på donation (ingen av oss vill adoptera), men jag känner sån oerhörd sorg av inte få bära på HANS barn, dem kommer inte att likna honom, inte ärva hans vackra långa ögonfransar och söta fräknar (löjligt jag vet) etc. Naturligtvis vet jag att det är hur man uppfostrar ett barn som är det viktiga, och jag VET att han kommer att vara en fantastisk pappa...! Men han verkar inte förstå att jag fortfarande sörjer...?

Om vi nu får barn så tror jag säkert det kommer gå över, men samtidigt oroar jag mig för en massa andra saker. Min långa utbildning har inte fallit väl ut, det finns få jobb inom branschen, och jag har haft mycket svårt att få andra jobb också...ska söka en doktorand-tjänst nästa år plus ett antal jobb som är på G, men skulle jag ha turen att få någon av dem...ev kommer en graviditet att sätta stopp direkt, då det är säsongsberoende och tackar jag nej lär jag inte arbeta inom det igen... (yrket är mkt fysiskt också). Hur ska jag tänka? Få barn nu och helt glömma karriär el helt glömma barn (börjar bli bråttom)?

Vill verkligen ha barn men känns som att allt motarbetar oss. Har varit arbetslös länge och vill mer än gärna jobba nu!!! Hur ska jag tänka/göra??