Jag vill inte att mina barn träffar deras pappa

Upprörande rubrik, jag vet.
Det kommer bli luddigt, jag ber om ursäkt för det, men min hjärna innehåller så koncentrerat med information att det är svårt att kontrollera vilket som ska komma ut först genom fingrarna. 

Men nu ska jag berätta en del av min historia.

Jag har två barn på sex respektive fem år.
Vi har levt med pappan från och till i 6,5 års tid. Vilket har präglat av otrohet, psykisk och fysisk misshandel, lögner, svek och mycket därtill.

Vi har blivit både förnedrade och utkastade från vårt hem flertalet gånger, och har fått bott tillfälligt hos mina föräldrar, tills jag en dag fick nog och skaffade en egen lägenhet, det dröjde inte dock länge försen pappan lyckades nästla in sig genom fina lovoord och charm.

Jag visste hela tiden att det var fel, men på samma gång var han allt jag hade, hade snart förlorat kontakt med alla mina vänner. Min familj och tillslut var det bara jag och barnen. Jag kände mig så ensam, och överallt fick man höra hur viktigt det var att barnen fick va med sin pappa.

Jag kunde inte gå ut och träffa folk, för jag hade blivit så osocial. Varje  gång jag försökte ge mig på att gå ut för att bada ha picknick eller bara ha trevligt med barnen fick jag så mycket skit att det tog tid att våga sig ut igen.

Pappan har psykiska problem, kort sagt, han fick diagnos ADHD, men jag tvivlade starkt på det, nu i efterhand har jag fått bekräftat att det var någon mer kraftig psykisk personlighetsstörning. Exakt vad, är oklart, men han beter sig precis som i symptomen på ex borderline och liknande.

Gått från och till på morfinbaserat, ex concerta. Slutat med det när han tycker det passar.

Det värsta han har hotat äldsta sonen med var med en matkniv, sonen var straxt över 1år och kastade sin barnmatkniv mot pappan i protest att nu vill man inte äta mer, varav pappan tar upp sin matkniv och visar framför näsan på sonen, och gapar argt, ska jag sprätta upp dig från pungen till halsen eller?!

Redan nu borde jag tagit min son och aldrig mer sett bakåt. Men jag valde att stanna eftersom pappan hade psykiska problem. Jag trodde jag kunde förändra det och rädda honom från det, så han kunde bli den där bra pappan som jag önskade mina barn kunde fått. Jag ångrar mig att jag inte tog mina saker och drog. För min, och mina söners skull.     

I tron ( pappan övertalade mig rejält att det var så det var) att jag inte kunde klara mig själv, och att pappan kunde få sin vilja igenom vad gäller allt som har med myndigheter och göra. Svalde jag mitt liv och lät det svarta ta över mig helt.

Jag fick åka på utredningshem pågrundav att min BVC tyckte att jag hade för mycket i mitt liv än vad jag kunde klara av, ringer socialen mot min vilja och skapar ett helvete för mig. Tre månader på ett hem, men jag får ändå bra resultat. Hur man nu kan få det av att bo på ett hem, deprimerad över sitt liv. Boendes med folk som ändå har psykiska problem, vad jag känner, bra så mycket värre än mig. Detta har jag ändå fått emot mig nu. Att vara på ett utredningshem ger inga bra resultat i slutändan hur det än varit. För de tycks bara leta efter problem. Och det tro jag det när dom får nästintill om inte mer än 2000kr per person och dygn. Det blir mycket pengr på tre månader, tre personer. Och maten vi fick var att jämföra med, ja det gick inte ens jämföra, folk klagar på skolmaten men skolmaten är kungligi jämförelse, brända korvar och överkokta makaroner.  Visserligen fick jag gratis blöjor. Så det var ju ett plus.

Anyway, den där journalen kommer finnas resten av mitt liv. Och ses som negativt, allt sånt hos soialen är negativt. Nu använder pappan det emot mig, säger att han är orolig för barnens hälsa osv pågrund av att jag varit på hemmet med barnen.  Då ska tilläggas att det var cirka 4,5 år sedan, och varför skulle han vara orolig just nu? Och inte då?

Då ville han inte veta av varken mig eller barn.

Yngsta sonen har han flertalet tryckt ner i golvet för att han har skvätt i byxorna. Det slutade med att han blev rädd för att kissa, men någon gång måste det ut, och självklart i byxorna, varav mer skäll och stryk väntar. Sonen börjar därmed gömma sina kläder under lådor,madrasser, sängar, längst ner i tvättkorgen. Ska tillägga att sonen är tre år och utövar detta beteende. Jag blev aldrig arg, och sa alltid att det gör inget, det händer. Kramade honom och hjälpte honom torka sig duscha och byta kläder. Tvätta det gamla.

Jag var tvungen att lämna barnen med pappan för att jobba kvällstid, min arbetsgivare beviljade inga dagspass, utan var bekväm och gav mig kvällar.

Vi hade en hyra på femsiffrigt belopp och det var inget annat jag kunde göra än jobba och hoppas på att barnen hade det någorlunda bra. Vilket var tveksamt. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig till.

Flera gånger när jag kom hem på kvällen hördes en svag röst i barnrumsdörrsöppningen, -mamma? Jag gick in till mina söner som uppenbarligen suttit i sitt rum en längre tid. Varav trampar på mattan som är dyngsur av kiss. Barnen har inte vågat säga till pappa att de är kissnödiga ens.

Flera gånger vistades pappa utomhus för att fixa med sina hobbyer, eller satt vid sin dator för att tycka synd om sig själv på olika sajter (Jag smusslade reda på ganska mycket) 
Medans barnen varken fick mat eller fick gå på toalettbesök. Hade de blivit satta i rummet vågade dom inte öppna dörren försen de hörde mamma sätta nyckeln i dörren.

Pappan har ett hett temperament, och allt detta skit under alla år fick tillslut mig att tappa ork och lust samt tålamodet tröt. Jag väste mest av pojkarnas pappa. Jag försökte se bra saker men kunde bara se dåliga. Trots allt som hänt, tycker barnen om sin pappa och åker gärna dit.

De "minns" inte allt som har hänt oss.
När pappan och jag separerade för sista gången, och denna gång på MIN begäran. Kom frågan om bouppdelning. Jag ville bo kvar eftersom vi flyttat en gång varje år senaste 6 åren. Barnen behövde en trygghet för en gångs skull. Men pappan ville också bo kvar. Men inte av någon bra anledning. Vilket ledde till bråk tjafs och oense. Tillslut hittar pappan en lägenhet, så pass nära att man kan stå i varsitt fönster och se över till varandra. Jag vägrade och han bodde kvar ett tag till. Sedan började han söka igen när han insåg att jag menade allvar.

Bor hos en vän senaste två månader, vill inte betala hyra, eftersom han inte är hemma, är jag med barnen själv, ingen tillsyn kvällar eller helger längre, vilket innebär förkortad arbetstid med cirka 60%. Jag fick inga mer dagspass för det. Vilket skapade ångest och oro. Pappan ville inte betala hyran eftersom han inte bodde där, men jag insisterade eftersom att han hade massa grejer där. Så länge han hade nyckel och sina saker i lägenheten, ska han åtminstonde betala halva hyran. Vilket han efter många om och men gjorde. Men också bara det, inget annat. Efter m¨nga om och men vem som skulle ha vilka möbler. Så när han drog, stod jag där med mina sängbottnar, en garderob och några bokhyllor. En trasig barnsäng som snart brakade ihop helt. Han sa att han hatar gå i affärer, så om han fick vissa grejer så skulle han ge mig pengar istället så jag kunde köpa något begagnat. Jag kan säga i efterhand att jag inte sett röken av en endaste krona. Det tog ett halvår innan jag ens fick underhåll. Pga att han ringde och hittade på historier till försäkringskassan att han betalat till mig vilket han inte gjort.
Men nu får jag höra att jag är dum i huvudet och det har han inte lovat alls att hjälpa mig med några pengar..
Han tog tv och stereo rubbet.
tvbänken hade jag köpt.den tog han, soffan som var delbar, tog han halva.
kvar i mitt vardagsrum var en schäslong och ett skrivbord.

i mitt sovrum en skänk och två madrasser,
barnens rum en bokhylla garderoboch en trasig barnsäng.

han lämnade så mycket skit kvar på förrådet, att min dåliga(som i ont i kroppen) pappa fick hjälpa mig, vi fyllde hans stora kombi totalt smockfullt samt två gallersläpor totalt överfulla två gånger med skräp.
vilket han skulle ta bort själv men inte gjorde.
detta fick min pappa hjälpa mig bekosta.
  
några pallar  fanns kvar.

han tog en av datorerna som jag köpt.

och mycket därtill. jag var för godtrogen.

jag fick iofs  en gräsklippare samt tvättmaskinen som han köpt billigt. till mig i present desssutom. så den var väl isåfall redan min.
Men tvättmaskinen hjälpte inte när barnen ville sova , staketet hjälpte inte när barnen ville se sina barnprogram, och gräsklipparen hjälpte definitivt inte när barnen ville äta.
vår måltid fick jag servera på ett naket golv. till råga på allt hade vi inte heller någon mikro kvar. så efter en lång kväll med utflytt. stod vi där med ingenting. och var tvunga vänta åtminstone en timme till innan vi kunde äta.

Äldsta sonen har jag aldrig sett olyckligare, att behöva sitta på golbvet i sitt eget hem och äta mat. Han åt inget den kvällen. Jag kände mig bara tom                  

Under alla år har han knappt köpt något till barnen. Någon billig tröja då och då, tagit hem leksaker som han hittat när han jobbat. Men allt annat som försäkringar och mat, kläder skor omvårdnad är det jag som sett till att barnen fått.

Han sa ofta till barnen att de var idioter, små kryp, noncholanta bortskämda snorungar.

Ibland när barnen satt i mitt knä kunde han dra dom ifrån mig för att de inte skulle bli bortskämda.

Han önskade att han var sina barn. Så folk kunde älska honom.

Kunde ge alla sina pengar för att slippa dom ett bra tag för dom var så jävla jobbiga tyckte han.

Det här, är bara en bråkdel av min berättelse. Det finns oerhört mycket.

Men poängen är nu att nu har pappan gått till tingsrätten. För att han anser att han ska ha barnen varannan vecka och att vi numer ska ha delad vårdnad.

Jag har en advokat. Men jag är så himla orolig. Jobbar deltid och barnen delar rum hos mig.                  
                                                
Jag har inte så mycket pengar, sitter med skuld hos kronofogden faktiskt. Var tvungen ta lån för att betala alla räkningar och hyra, vi behövde mat. Fick lön på max 5000:- och bara barnbidrag på det, hyran el och allt därpå tog livet av mig. Så behövdes ju möbler. Visserligen begagnat men det är pengar det också.
Och jag hade inget annat val än att låta det gå. Mot min vilja och jag har skämts så. Fick gå till ekjonomisk rådgivare som sa åt mig att bränna alla räkningar och leva ett bra liv med mina barn. Låt det gå till kronofogden och lösa det när allt annat löst sig. Jag grät som en unge blir bestulen på sitt godis.

Barnens pappa har haft barnen lite tillofrån sen separationen, många gånger har jag suttit med vid sidan om i ett annat rum eller lite längre bort. för att sedan i motvilja lämna kortare stunder.  pappan har alltid vart intresserad av vad jag gör mår osv. och spenderat mer tid att försöka luska ut det än att umgås med sina barn.

Men han köper massor av presenter, leksaker och så godis i massor förstås, käkar pizza fler dagar i rad och lever som dom vill.

lovat dem nya sängar, cyklar och resor.
Men han köper inga kläder eller betalar försäkringar eller intresserad av något av det nödvändiga alls.
han hade tillomed sagt till äldsta sonen senaste gången att han skulle ta med sig mer kläder från mamma så det fanns hos honom också. han får ut en riktigt fet lön ska tilläggas.       
  
Nu har jag fått reda på att barnens pappa ska flytta ihop med sin nya tjej (4e vad jag vet på senast året). De ska köpa ett stort hus så alla hans barn och hennes barn kan få plats. Hon skriver avskyvärt på facebook, detaljer så som hon vill att jag ska bli sur. det blir jag inte, det är sorgligt bara, vi har en gemensam vän så det är därför jag vet det här eftersom hon skrev så snyggt i vännens logg. uppenbart. 

Detta känns så miserabelt. Jag undrar, har ett delat rum betydelse, väger varsitt rum tyngre?
Någon som har erfarenhet av något liknande. Jag undrar, er historia, och hurslutade den.

I dagsläget ska vi snart till tingsrätten. Och min advokat sa att jag inte ska ge honom barnen mer utan att han ska bara träffa dem 2h var tredje vecka samt under uppsyn av myndighetsperson. Det har dock inte startat ännu och nu har inte barnen träffat sin pappa sen maj i år.

De frågar inte mycket om honom heller. utan anmärker när vi kanske åker förbi där han bor eller ser en bil som ser ut som hans. De kallar min nya pojkvän för pappa och de älskar honom jättemycket.
Och han säger att det är hans barn om barnen. jag har aldrig varit så lycklig som nu.

barnens pappa kom förbi på mitt jobb, av alla ställen det går att äta kom han till min restaurang. och sätter sig vid ett bord där han kan se mighela tiden.

vid ett tillfälle skulle jag hem från jobbet och cyklar uppförsbacke på trottoaren cyklar jag, därav han kommer i sin bil, snabb hastighet kör upp en bra bit på trottoarkanten för att sedan snävt svänga av framför mig.

Jag undrar vad nästa steg ska bli.

Jag är så orolig att han en dag ska få delad vårdnad. Man vet ju hur jävla sjukt svenska systemet är, där det tillomed finns mördare som fått vårdnad om sina barn.
Och min saga är väl inte ens jämförelsebar med det.

Det värsta av allt är att det enda jag kan göra är att bara sitta och vänta...