Ni med tvåspråkiga barn, hur gjorde ni från början?

Jag har inga tvåspråkiga barn men har själv varit ett. Min mamma och pappa gjorde så att dom pratade med oss på "sitt språk". Med varandra pratade dom på pappas språk eftersom hon kunde hans språk bättre än vad han kunde hennes. Men ibland blandade dom.

När vi fyllde år fick vi alltid filmer på det språk vars land vi inte bodde i, för att liksom väga upp lite eftersom vi tittade på en del på teve osv.

Jag är svensk, min man är är irländsk. Vi pratar engelska med varandra, min man pratar engelska med sonen och jag pratar svenska med sonen. Vi talar alltså våra egna modermål. Sonen går på en svensk förskola.

Vår son är 2,5 år och pratar mest svenska. Det kommer dock mer och mer engelska och han skiljer på vilken förälder han pratar vilket språk med. Svenska med mig, mer engelska med maken. Enbart svenska på förskolan.

Jag har 3 barn, en på 3.5 år, en på 2 år och en på 8 månader. Maken är född i England och jag är född i Sverige med föräldrar från England. Hemma pratar vi mestadels Engelska även om både jag och maken försöker prata Svenska då och då. Jag har märkt att den äldsta inte har några som helst problem att skilja mellan de båda språken, på förskolan gäller svenska och hemma engelska (för det mesta). 2 åringen (som precis har börjat förskolan) verkar dock ha det lite tuffare och pratar gärna endast engelska. Hoppas på att detta kommer ordna upp sig när hon blir omgiven av mer regelbundet svensktalande.  

Jag ar Svensk, men bor i Kanada och jag har pratat enbart Svenska med sonen och maken enbart Engelska.
Jag pratar engelska med min man, aven om han forstar svenska utan problem, men alltid och bara Svenska med sonen. Han pratar Engelska pa dagis.

Precis som andra sager, var bara konsekvent  och spela musik och las bocker pa bada spraken sa ar det inga problem alls. :)

Sambon var ett tvåspråkigt barn, mamma svensk och pappa dansk. Hans föräldrar har alltid pratat på sitt språk både med barnen och till varandra. Funkar jätte bra däremot är sambon lite sämre på den danska i skrift men de är både för att han är uppvuxen i Sverige och svensk skola och för att han se dyslexi. Jag har en önskan om att han ska prata danska med dottern så hon lättare förstår farfar men han är inte så jätte inne i det. Däremot sätter han gärna på filmer på danska så hon hör det även hemma.

Min man är svensktalande och jag har ett annat europeiskt språk som modersmål.

Min man pratar svenska med barnen med enstaka ord på mitt modersmål (ungefär de ord han kan) Morföräldrarna mitt modersmål med viss inslag av svenska ord (de pratar svenska utan problem men det är lättare på hemspråket). Jag blandar de båda språken hej vilt.

Så man kan säga att vi är helt okonsekventa.

Den äldsta pojken var mycket tidigt i sitt tal på båda språken. Skiftar hej vilt mellan dom. Han har grym koll på när man pratar vilket språk. Tex har han bara pratat svenska på förskolan. Aldrig blandat in ord som ingen förstår.

Mellanpojken är lite senare i talet men han förstår allt man säger till honom oberoende av vilket språk man säger det på.

Så vi har blandat hej vilt och det verkar bli bra ändå. Tror inte man behöver bekymra sig så mycket. Barn är väldigt duktiga på att lära sig språk.

Så underbart för våra barn att lära sig så många språk!

Min min är från Australien och jag från Sverige, vår dotter är född i Dubai där vi bor, hon blir 3 nu i oktober. Vi pratar svenska och engelska med vår dotter, jag mest svenska och min man mest engelska såklart. Men när vi är med andra som inte förstår svenska blandar jag in lite engelska, och när vår dotter var bebis trodde min man att hon förstod bättre svenska så han pratade nån slags bebis svenska med henne!

Nu pratar hon på som ett rinnande vatten, mest engelska men med lite svenska ord blandat in. Hon förstår dock allt jag säger på svenska. Jag brukar ofta köra "mamma säger röd, daddy säger red, vad säger Matilda?" för att visa att vi har olika språk och att hon får välja själv vad hon vill använda och när.

På vårt engelsktalande dagis lär barnen sig även franska och arabiska (!) vilket är fascinerande. Särskilt när Matilda kommer hem och räknar till 5 på franska...

Tror att lite längre semestrar i Sverige de närmaste åren kommer bättra på hennes svenska ordförråd, det är jag inte orolig för. Vi läser, sjunger och ser svenska filmer.

Det är verkligen underbart med språk!

Mina barn är tvåspråkiga. Vi har varit genomkonsekventa och bara pratat vårt eget modersmål med barnen. Det har gått jättebra. De har varit tidigt utvecklade språkligt trots de dubbla språken.

Jag har pratat svenska med barnen sedan de föddes. Bor i Skottland och jag är den enda som regelbundet pratar svenska med dem. Båda barnen förstår svenska hur bra som helst, men dottern (5 år) pratar i stort sett bara engelska - det kommer med några svenska ord ibland när hon pratar med mej och inte kommer ihåg vad det heter på engelska. 

 Sonen är 2 år och har precis börjat prata i meningar. Jag tycker att han kom av sig lite när han vid 1 års ålder började hos en engelsktalande dagmamma, innan dess hade han börjat prata lite smått, men sedan blev det stopp och det först efter sommaren som han kommit igång att prata igen (ett helt år senare!). Emellan pratade han visserligen på en massa, men det var sitt eget lilla språk som ingen annan förstod. Han pratar fortfarande en hel del på det, men nu är det mycket på både svenska och engelska med.

Har en del böcker och filmer osv på svenska, men mycket mer på engelska så det blir att jag läser på engelska för dem trots att jag egentligen känner att jag inte borde göra det. 

Förlåt att jag kapar tråden liiiite....

Det där med norska och svenska är jag lite nyfiken på. Vi flyttar till Oslo till årsskiftet och jag börjar inse att vårt (våra?!) barn kommer födas och växa upp i Norge. Hur funkar det med två språk som är så lika varandra? Du skriver att det ordnar sig. Men tror du det kan uppstå problem med att hålla isär språken och har du några tips?

Vi har massa svenska kompisar med barn och de flesta barnen pratar mest norska.... I vårt fall har vi nog gjort sonen medveten om skillnaderna genom att han även har andra språk att skilja på. Han pratar mest svenska med mig men ordförrådet är ju inte enormt än så har han ett bättre ord på något av de andra språken så använder han det.....
Men oroa dig inte om detta, det går ju alldeles utmärkt att göra sig förstådd mellan språken. I skolåldern kommer nog fokuset på ett korrekt språk göra att språken blir helt separerade. 

Hur gör man när det blir tre språk då? Jag kommer prata svenska med vårt barn och min partner kommer prata franska. Vi vill ju att barnet ska lära sig båda språken. Men vi (jag och min partner) pratar engelska med varandra eftersom ingen av oss pratar den andras språk. Hur blir det då för barnet?

Hm.. Jadu.
Kanske din partnet pratar franska med barnet, du svenska och när ni är hela familjen engelska?
Kandske blir lite mycket, eller så går det galant? =)

Vem kan man rådfråga sånt här? Gör man det på MVC?     

Det viktiga är att man är konsekvent med språket närman talar direkt till barnet. Vilket språk föräldern talar med andra spelar inte så stor roll. Här hemma talar vi var sitt språk med barnen och när vi talat allihop tillsammans beror det på vem man vänder sig till. Vill jag säga något till min man och barnen samtidigt blir det det språk som alla har gemensamt. Barn kan lära sig fler än två språk också, och i de fall när föräldrarna talar ett tredje språk med varandra blir det ofta så att det blir ett passivt språk för barnen (dvs de förstår men kan inte själva tala det). Det finns många historier om familjer där föräldrarna använde ett språk som "hemligt" språk som de trodde att barnet inte kunde förstå...tills den dag det uppdagades att barnet förstod språket utan problem. Uppfattas språket som "hemligt" blir det naturligtvis lite extra intressant för barnet...Men det är bara en liten anekdot.