Hej!
Försäkringskassa har fått i uppdrag av regeringen att undersöka hur begreppet stadigvarande
nedsatt arbetsförmåga har tolkats av domstolarna. Vid granskningen av domarna har ett antal kammarrättsdomar uppmärksammats som rör frågan om rätt till sjukersättning efter lång tids
sjukskrivning för olika former av svårvärderade sjukdomsbesvär och efter deltagande i
arbetsmarknadsåtgärd. Samtliga domar har meddelats i tiden efter Högsta förvaltningsdomstolens
domar. Kammarrätterna har i övervägande delen av de domar som uppmärksammats beviljat
sjukersättning, men det finns också domar i vilka sjukersättning inte beviljats.
Frågan i målen är om rätt till sjukersättning finns efter lång tids sjukskrivning för olika former av
svårvärderade sjukdomsbesvär och efter deltagande i arbetsmarknadsåtgärd.
För att beviljas sjukersättning tills vidare krävs numera dels att arbetsförmågan "kan anses"
stadigvarande nedsatt och dels att rehabiliteringsåtgärder, både medicinska och arbetslivsinriktade
"inte bedöms" kunna leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga.
I förarbetena till nu gällande regler anges att sjukersättning i fortsättningen endast kommer i fråga när
den försäkrades arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt. Det måste enligt uttalanden i förarbetena
således röra sig om "kroniska sjukdomar eller irreversibla skador" där ytterligare medicinsk eller
arbetslivsinriktad rehabilitering inte bedöms kunna leda till att den försäkrade återfår någon
arbetsförmåga eller att den arbetsförmåga som finns kan förbättras.
I kommentaren till HDF:s domar 2011 ref. 63 I-III, se Domsnytt 2011:73 har Försäkringskassan
funnit att tillämpningen av reglerna om sjukersättning innebär att det först måste avgöras vad det i
det individuella fallet är frågan om för typ av sjukdomsbesvär och hur den medicinska prognosen
ser ut för just sådana sjukdomsbesvär. Vidare ska bedömas om medicinsk rehabilitering förväntas
kunna förbättra tillståndet.
Därefter bedömer man sjukdomsbesvärens konsekvenser för arbetsförmågan, liksom om det är
möjligt att förbättra arbetsförmågan med arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder.
Åtgärder behöver dock inte rent faktiskt ha vidtagits. Det kan räcka med att sådan bedöms vara
utsiktslösa. En individuell bedömning måste dock alltid göras eftersom det kan finnas även andra
sjukdomsbesvär.
Eftersom ett flertal kammarrättsavgöranden visar att tidsaspekten har tillmätts en avgörande
betydelse vid bedömningen av om arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt har Försäkringskassan
stöd för en mer nyanserad rättstillämpning.
Det är i och med detta som det talats om i media att det kan göra det lättare att få sjukersättning.
Hälsningar
Ida, handläggare