Hade sex igår... nu en evighets väntan...

Tack för ditt svar. Det var mycket bra.
Ja, jag har frågat henne hur ofta hon skulle vilja ha lust till sex och svaret var ungefär 2 ggr i veckan. Låter helt fantastiskt. Men vi är som sagt inte där. Har aldrig varit. Frågan jag kan ställa mig är om hon ändrade sanningen för att det skulle låta bra eller för att verka "normal"? Det är ju mycket mer som jag saknar förutom sexet, som hennes närhet, nyfikenhet. Jag begär inte mycket - bara att det fanns. Jag har försökt att få henne att upptäcka att det är skönt och trevligt men misslyckas. Nu har jag inte så mycket kvar på lager.

Hon kan tidigt på dagen "sabba" möjligheterna på kvällen till närhet och sex. Medvetet.. ja kanske. Hon kan t.ex. säga att hon är extremt trött och hon måste sova tidigt ikväll. Ofta säger hon så. Kanske säkrar hon upp. Ibland tänker jag om jag inte höll lågan igång hos oss - att den skulle dö ut. Skulle hon då försöka tända den igen eller andas hon ut av lättnad.

Hon svarar inte direkt varför hon inte vill ha sex oftare. Inte mer än att lusten inte finns. Det kan mycket väl bero på mig - att jag inte får henne att tända. Jag kanske inte lockar fram det hos henne. Jag tror mycket kanske beror på mig - fast hon förnekar det (men vem skulle inte). Det är inte vardagen med dess aktiviteter och måsten då jag har tagit nästan hela den biten.

Njuter när vi har sex? Nja.. vill nog inte påstå det. Jag tar henne inte till 7:e himlen. Eftersom vi har det så sällan så blir det ibland för "fokuserat". Jag erkänner att jag är ingen bra älskare. Jag försöker verkligen att ge henne det bästa som går (och kan) men med så lite "övning" som vi har så når jag inte helt fram.

Tusen tack!!!     jag skall kolla in den kursen.

Länken är www.cirkuseros.nu/   och inte .se som var något helt annat fast inom samma områden kan man säga... 

Vad säger om hon att bara ligga nakna och kramas? Säger hon nej till det också?

Ja faktiskt. Trist men sant. Hade vi haft det - så hade jag nog aldrig skrivit tråden. Den typen av närhet saknar jag minst lika mycket som sex.

Vi ger varandra sällan massage (fast jag försöker då och då). Vi duschar inte ihop och det är sällan jag ser henne naken överhuvudtaget. Hon säger att hon inte har något problem med sin självbild.

Jag önskar jag hade skrivit annorlunda på din fråga - men tyvärr så är det såhär. Det är låst och bundet - vad det nu är.

Om man är i en jobbig situation och har varit där länge så är det lätt att man ser allting i grått. Glaset är halvtomt istället för halvfullt. Man kan också börja leta fel, orsaker. Läser in saker som inte finns där. Sen går man och grubblar på det och när det sedan kommer ut (vilket det alltid gör förr eller senare) så har det blivit sanning - trots att det kanske inte är så. Den andra får det över sig, eller känner att något är fel (ibland vill man ju inte säga det rakt ut för tänk om man har fel). Men följden kan bli att man faktisk själv skapar problemet man tror finns där. När den andre svarar så är man där igen - försöker personen förneka det, mörka, ljuger den eller har jag hjärnspöken? Man kan faktiskt förstå vad den andre kan känna om man själv har inbillat sig allt. Det lär ju inte bidra till att det blir bättre. Man förbannar sig också för att man går omkring och gnäller och är allmänt missnöjd. Man har ju det trots allt väldigt bra. Så går det nån dag så är man tillbaka i sörjan igen och allt börjar om. Man har blivit en person man inte tycker om att vara.

Vad är lösningen då? Ja, den som kunde bygga en tankeläsare skulle bli rik för mycket handlar om att man inte pratar på rätt sätt. Man kanske tycker att man kan prata om ALLT men när man sedan kollar upp det så är just sex och lust inte med på den listan. Det är så laddat fortfarande eftersom det är en sak som går från egna preferenser i sängen, dolda fantasier via kärlek, ömhet, närhet och bekräftelse över till egna personliga issues som hämningar, rädsla att förlora någon, värderingar man har fått lära sig osv. Sex är på pappret kuk möter fitta = orgasm, men i verkligheten så otroligt mycket större. Vi har alla olika förhållningssätt till sex och lust.

En del ser sex som en helt separat sak från kärlek. Där man menar att man borde kunna ha sex trots att man inte drar jämt och kanske är irriterad eller besviken på den andre. Man menar att det är en drift, en klåda, som man bör kunna stilla och det behöver inte vara mer komplicerat än så. Man har kanske inte heller någon större förståelse varför det skall handla så mycket om att finna lust. Man är kåt och då knullar man. Är man kåt men inte partnern så borde den kunna ge en hjälpande hand (eller mun). Punkt. De som inte gillar denna syn brukar ibland mena att en sådan person använder sin partner som onaniverktyg och aldrig kan få känna vad riktig kärlek och sexlust tillsamman kan ge. Men det är deras åsikt.

Jag tror att för det flesta så är sex inte bara en sak om att stilla klådan, att få riva av sig och lätta på kåtheten. Här handlar det minst lika mycket, kanske tom mer, om att få kvitto på att ens partner fortfarande älskar en. Att den känner att man är nr.1, att man är sexig och kan väcka lusten. Att den vill ha en. Genom att visa, säga och göra det. Det finns väl ingen som inte uppskattar att vara åtrådd av den man tycker om. Motsatsen blir att aldrig få bekräftelse, att känna sig ratad, att bli bortvald eller bortprioriterad, tagen för givet. Man försvinner sakta, tvivlar på sig själv och sitt egna värde, man kanske känner att man har förlorat sin attraktion, har blivit en grå figur. Därefter är det inte långt till tankar om att partnern kanske tvekar på kärleken, kanske har tröttnat, väntar på ett tillfälle att lämna, kanske försöker straffa sig ur förhållandet osv. Man har blivit en underdog som förgäves kämpar för att bli älskad. Ju mer man försöker desto mer drar sig den andre tillbaka och gräl som bottnar i förtvivlan blossar upp då och då. Om partnern inte hör vad man säger eller försöker föra fram så är eländet fullbordat. Man sitter fast i någon man varken kan lämna eller vill stanna kvar i.

Är det då så konstigt egentligen att "för lite sex" gör så mycket med oss? Att det inte bara handlar om att få utlopp för kåtheten och knulla av sig utan det kanske mer handlar om kärleken och relationen i sig själv där det sköna med sexet kommer med på köpet?

Jag tror att ni säkert kan lösa det här. Hon har sagt 2ggr i veckan. Lek med tanken att hon tog i snarare menar 1gång i veckan så är det väl ok eller hur? Vem vet, det kan över tiden bli färre men även oftare. Det viktigaste är att det blir av och att du känner att hon verkligen vill. För om du skulle välja mellan 3ggr i veckan där det känns helt oinspirerat från hennes sida jämf med 3 ggr i månaden då hon släpper lös och lever med och visar sin lust - vilken skulle du välja? Kvantitét kontra kvalitét? Jag lägger inga värderingar i ditt val men det är en ganska viktig fråga.

Att hon redan på morgonen hintar om att det inte är någon idé kan vara hennes sätt att slippa känna din förväntan på kvällen. Ta en funderare på detta och de signaler du kanske omedvetet sänder ut. En stark lustdödare är krav oavsett om det sker med det bästa av alla uppsåt.

När det gäller din förmåga i sängen så tror jag inte att den är så dålig i sig. Tror snarare att de avvisningar du har fått har gjort dig osäker och tveksam. Att du blir försiktig och läser in hur hon hela tiden reagerar. Det känner man av och det är osexigt med en osäker älskare. Det kanske tom är så att hon tror att du själv tvekar på henne. När man hela tiden pejlar så kan man inte vara närvarande och njuta på samma sätt. Det blir som ett självpåtaget handikapp.

Det känns som ni sklle behöva ta ett riktigt samtal om hur det egentligen ligger till. Jag tror att du kanske kommer att bli förvånad över hur lite du egentligen vet, att du tror att det var på ett visst sätt samt att vissa saker har du helt fått om bakfoten. Så blir det lätt när man väler att tolka istället för att fråga eller säga. Det leder till en negativ spiral där vi sakta drar oss djupare och djupare ned.
 

Jag har varit precis som din tjej till och från. man känner sådan press att även vanliga oskyldiga kramar blir jobbiga då man vet att han vill ha sex då... då blir det att man drar sig undan. men att bara ligga och pilla i håret på henne och sen nöja sig med det, visa henne att du inte alltid bara vill in. det låter som du vill göra det bästa för att vara hänsynsfull men det är skit jobbigt när man verkligen inte vill ha sex och ha någon som ligger och hoppas att man ska tända till. det blir så konstlat då..

min ändring kom med att jag bytte jobb till ett jobb jag trivs med. det gör susen för sexlivet.
 Jag har aldrig älskat min man mindre för att jag inte har haft sex med honom men jag har tyckt att det har varit fullkomligt onödigt att ha sex har inte förstått det speciella med det...och eftersom jag visste att han var så kåt så ville jag absolut inte uppmuntra det då jag inte orkade med sex. vilket gorde att jag inte vågade krammas och mysa fast det bara var det jag ville göra men HELT kravlöst.  

Nu har vi faktiskt ett bra sexliv men det går upp och ner ibland är vi som djur ibland blir det knappt något, ibland finns bara inte lusten där.
 hoppas att det kan lösa sig för er.     

När jag skrev inlägget här igår så trodde jag kanske inte så mycket på att få konkreta råd och tankeställare. Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka dig de Robespierre. Jag blev djupt rörd av ditt inlägg och enormt tacksam över att du skrev och tog dig tiden. Du har så exakt hittat de känslor jag sitter inne med. Du har beskrivit mina längtande känslor som sitter inburat och de mindre bra känslorna som svävar fritt i mitt inre. Jag har läst ditt inlägg flera gånger och det är mycket mycket bra skrivit - som om vi har känt varandra hela livet. Jag önskar att jag kände dig i IRL. Sådana som du växer inte på träd. Återigen tack. Jag lovar återkomma när jag har tänkt. Jag måste få ett litet andrum nu. Nu måste jag tänka lite.

Åh, tråkigt. Fattar hon verkligen hur viktigt det är för dig, saknar hon det inte själv? Låter som det är något som blockerar henne. Är hon inte kär i dig kängre?

Jag känner igen mig i de du skriver bara att min kille kan vänta över ett halv år innan han vill ha sex igen.

Jag brukar vara så ful att jag lägger mig naken för han kan inte hålla sina fingrar borta, men de tråkiga är ju bara de att de blir inget sex men han smeker mig ju i alla fall. Han säger att han blir kåt men inget jag märkt av :(  

Om jag på minsta sätt kan göra någon annans liv lyckligare, eller åtminstone drägligare, så är jag nöjd. Tror på karma och det alltid finns rum för medmänsklighet. Dina ord har gjort min dag

Tror att det är vettigt att stanna upp ett tag och fundera. Våga och tillåta sig känna efter. Det är så lätt att stressa fram beslut när man är desperat efter att få stopp på plågan. Ofta blir det inte bar och inte sällan värre. Du skall veta att du inte är ensam om att ha det såhär. Det finns miljoner som har haft som dig innan och tyvärr kommer lika många att få gå igenom samma sak efter dig.

Du är mitt uppe i en typ av mardröm. En som du inte vet hur du skall hantera eller få stopp på. Varje dag vaknar man och hoppas att denna dag skall förändringen ske. Hon skall skicka det där positiva SMS:et, hon skall under ett flyktigt ögonblick hemma smyga upp bakom dig och viska dom där orden i ditt öra, hon skall ge dig den där blicken som du vet betyder - Jag vill ha dig....

Men sen kommer verkligheten ifatt en. Man är fortfarande kvar och inget har förändrats. Det blir ytterligare en dag med grubblerier. En dag där tankarna går på högvarv. Man skiljs åt på morgonen utan det där. Dagen rullar på. Ett litet hopp tänds att det kanske kan ske något ikväll. Bara ett litet tecken på att det finns något där. Fram tills dess så kastas man mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden så vill man bara skita i allt, försöka ragga på första bästa trots att man vet att man aldrig skulle vilja ha den personen i vanliga fall. Man vill jag bara för en sekund få känna sig älskad och åtrådd. I nästa sekund så kommer hoppet tillbaka. Man känner att man trots allt älskar sin partner och inte vill offra den. Man biter ihop och lever på hoppet. När kvällen kommer pejlar man direkt när man kommer hem. Hmm...kan jag ana en möjlighet eller? Timmarna går. Hoppet sjunker. Allt som måste fixas blir fixas. Man vill ju ta sin del. Det sista halmstråt lever på tron att partner kanske behöver en startsträcka. Är redo i det tysta utan att visa. Sen blir det sängdags, Kanske hoppet redan har falnat eftersom programmen på TV:n har verkat mer intressant. Man kanske t.o.m har frågat om man kanske skulle lägga sig lite tidigare. Ridån går definitivt ned när man ligger i sängen och partnern med all tydlighet visar att det inte finns en chans i helvetet att det skall bli nått sex ikväll. Det blir en rutinmässig puss och en inövad ömhetsförklaring och sen Lights Out. Och ytterligare en dag har gått till historien. En i raden av miljontals?

Kanske låter krasst med det är såhär många upplever det. Man kan ju fråga sig varför många accepterar att stanna kvar i detta? Bar fråga, men det kan bottna i att man inte vill förlora den partner som man en gång i tiden trodde man skulle bli gammal med. Den som var det rätta. Att komma till inskiten att det inte blev som man hade trott är oerhört smärtsamt. I förlängningen känns det som om man redan har förlorat personen och den som finns kvar är bara ett hologram för partnern är redan på ett annat ställe. I allafall så är inte hela personen där utan bara en del utan hela personen som snarare bara vill vara kompis än en partner. Det gör ont. Det gör skitont. Det smular även sakta sönder en från insidan.

Man jag säger det igen. Det finns fortfarande hopp. När man hamnar i nedkörda spår så har vi människor lätt för att bara bli. Bara vara. Inte orka eller ha förmågan till förändring eller se det som sker runt omkring en. Det blir ett sätt att vara efter en tid. Tills någon säger Kejsaren är naken! eller den stora elefanten sätter sig på den nyinköpta finservisen. Alt ställs inför ultimatum där man plötsligt inser följderna av sitt icke-agerande och vart det leder. Tyvärr är det även vanligt att det då är för sent. Att den bortglömda partnern redan har separerat i huvudet, gått igenom separationens alla kval och nu fattas bara att göra det IRL. En person som har nått dit är svår att övertyga att stanna. Jag tror inte att ni behöver hamna där. Om ni börjar försöka göra rätt redan nu. Men då handlar det om en vilja att förändra, att ha motivation som sträcker sig över en lång tid. Inte tro att man kan bry sig några dagar för att sedan falla tillbaka (tills nästa gång). Om man känner att ens aprtner inte lyssnar eller förstår det man säger så sök hjälp. En neutral objektiv tredjeperson kan ibland göra under. Fast samtidigt så skall man var medveten om att man inte går dit för att få bevis på/få medhåll i  att man har rätt. Vad det handlar om är att bryta negativa tankebanor och se saker på ett annat sätt. Det kan göra stor skillnad men är samtidigt helt bortkastad tid om inte båda vill nå en förändring.

 

Men är detta nånting du har märkt först nu att hon inte vill ha sex mer än var 3:e vecka? Annars borde du väl ha sett det redan på dejtingstadiet innan ni blev ihop, skaffade barn osv.

Ofta försvinner lusten hos kvinnor under småbarnsåren, inte för alla men för många, vet inte varför men det bara är så.

Jag utgår nu ifrån min situation. 3 barn (3,5/5,5/8 år)...lever ett bra familjeliv och finns där för varandra. Innan barnen var sexbiten inget "problem". Inget någon av oss funderade på. Tyvärr pratade vi inte så mkt om det heller.

När vi valde att skaffa barn tillsammans började (inget jag visste då eller kunde ana) en lång resa (dryga 7 år) med mindre sex. Ibland ok, men oftast väldigt lite. Detta accepterade jag. Accepterade det dels för att det givetvis är en stor omställning även för mig som man att bli pappa, men oxo för att min partner inte kände sig speciellt sexig som gravid och senare som "amningsko" och några kilon extra + lite bristningar osv. Men där slutade lite av min förståelse...jag fanns ändå där, stöttade, gjorde "min del" av det hela, men fanns ändå inte där. Jag var pappa och hon mamma. Vi tappade bort varandra och hon hade fullt upp med att vara just mamma, vilket hon själv sagt nu med facit i hand. Hon släppte inte in mig som pappa fullt ut och absolut inte som hennes partner, man och blivande make. Visst var det tråkigt och visst var det inte hela världen precis, men efter sju år fick det vara nog.

Jag ville ha mer sex. Passion och åtrå. Närhet o nakenhet.

...det tog ett år för mig och oss att hitta tillbaka och det var en öm som vi öm som vatten en mer eller mindre jobbig resa. Visst har jag funderat på otrohet och sett vackra kvinnor som jag mkt väl skulle kunna tänka mig att förföra, men det har inte varit ett verkligt alternativ i min värld.

Det var en del "fina-flickan-syndrom" som kom upp till ytan. Prydhet, blyghet tillsammans med hämningar och spärrar. Inte så konstigt med sju år av lite sex och närhet. Det blev ju i sig en rutin och vardag och en "falsk trygghet". 

Det tog ung 1 år i vårt fall att hitta tillbaka och förstå varandra och varandras situation. Sen är det andra faktorer som gjort det "möjligt". Hon har bytt jobb, från ett stressigt/bullrigt till ett mer stillasittande och mycket lugnare kontorsjobb. Det gjorde stor skillnad. Jag insåg själv att jag kanske måste ändra mig själv lite och mitt beteende utan att vara någon annan. Uppskatta och uppmuntra lite mer. Ge lite komplimanger och smek i mellan åt osv.

...summa summarum så har våran gemensamma insats i våran relation gjort att vi kommit varandra närmare och det har i sin tur gett fler tillfällen till intima stunder. Men båda måste ge, inse och våga ta relationen vidare när förändring står för dörren. Måste vilja försöka förstå varandra och lägga ner stolthetens och prestigens rustning. Om inte båda inser att det är gemensamt och har "rätt" inställning blir det nog svårt.

Det är konstigt att allt på något sätt känns bättre när man läser en sådan här tråd och man inser att man inte är ensam om att leva med någon som har minskad lust. För lätt är det knappast!

Jag tänker att jag kanske på något sätt har tur ändå eftersom jag varit på ”båda sidorna” och kanske har större förståelse för hur det är att vara den med mindre lust?

Tills för ungefär 3 år sedan så var sex ingen stor grej för mig. Svårt att förklara, men det var inte en prioritet. Det var jättebra när det blev av men inget jag gick runt och tänkte på eller längtade efter.

Kollade hellre på en film och så kunde man komma på i sängen efteråt att, oj, ska vi, javisst, varför inte, det var skönt. Jag sa nog nej ibland för att jag var trött osv osv. Maken tog definitivt mer initiativ, men det blev nog av 1 gång i veckan i alla fall. Sexet var alltid bra och vi var alltid nöjda efteråt.

Så en dag så vände det. Jag vet inte hur eller varför men jag blev så kåt! Jag ville ha sex jämt å maken undrade nog vad som hänt med mig. Jag tjatade nog en hel del och han tittade på mig som att jag blivit knäpp. Det gjorde så ont för det kändes med detsamma som att det var något fel på mig som hela tiden ville ha mer. Först så ställde han upp men efter ett tag så började han säga nej, han sa att han var trött och inte orkade, ville hellre spela dator eller titta på TV osv.

Jag kände att det här inte skulle fungera i längden, för mitt sjävförtroende har aldrig varit speciellt starkt och jag blev osäkrare och osäkrare varje gång jag fick ett nej. Jag kände mig ful och fet och började leta fel hos mig själv. Det blir som om man på något sätt har lägre status och är värd mindre än sin partner och det är en hemsk känsla.

Så numera låtsas jag som ingenting, dvs att jag inte är direkt intresserad av att ligga. Jag tar emot och är överlycklig när det väl händer, och då har vi underbart och kravlöst sex. Jag sätter noll press på honom så han får ta initiativ när han själv vill.

Han har mindre lust än jag har och jag har accepterat det,  så han får styra när det blir av. Ibland går det 2½ veckor, ibland en vecka. Jag tillfredsställer mig själv när jag vill ha orgasm, kanske 4 ggr i veckan, och vi kramas och gosar utan att han någonsin känner att jag bara gör det för att ”få igång honom”.

Det här funkar för oss. Jag har inte pratat om hur jag egentligen känner för jag tycker det finns saker som man inte ska behöva ”prata sönder” eller kompromissa om. Ingen vill ha sex om en gör det bara för att ställa upp på den andre. Då tar jag hellre det jag får när han också är kåt (och då är det helt underbart!).   

Ibland dyker det upp hjärnspöken, typ att han kanske har någon annan, men jag vet ju att det inte är så. Vi är bara olika individer med olika sexuella behov. Han älskar mig och vill ha mig och bara mig, fast inte lika ofta som jag vill ha honom. Så enkelt är det.

Kan/vill jag leva så här? Ja. Han är min bästa vän och världens bästa pappa. Han skulle göra vad som helst för vår familj och det är mycket viktigare för mig. Nu har vi varit tillsammans i nästan 20 år och har två barn som är 9 och 1 år.

Visst blir jag jättefrustrerad och ledsen ibland och det är ju så klart jättejobbigt, men det finns folk som lever förhållanden där partnern har riktiga problem som missbruk, är våldsam eller vad som helst.

Vet inte om det hjälper någon annan, men jag tror man måste vara väldigt försiktig med att bara se problem från sitt eget perspektiv för det kan förstöra ett annars bra förhållande.

Så du väljer att ordna de själv de ggr du ser eller märker att din partner inte vill och är go o glad kexchoklad? Du frågar inte eller väljer att försöka att prata om det/förföra din partner utan tar det du får? För att du vet att "tjat" inte fungerar då du upplevt det själv ifrån din partner tidigare? Jag är med på mkt du skriver och jag har själv "lärt mig att acceptera" min och min partners olika lust, men ibland känns det lite surt och tråkigt, men visst finns det saker som är minst lika viktigt om man vill se det så och som gör att helheten blir väldigt bra...om bara åtrån och det kravlösa sexet kunde infinna sig lite oftare. För mig är det iaf så att det krävs en hel del engagemang och ett, ibland, jäkla krattande av grusgången i det tysta för att få den där härliga intima närheten då sex inte prioriteras lika högt eller anses vara så viktigt för den med mindre lust.

Det är klart man (jag) kan leva med det, men det hade ju varit otroligt spännande och kul om det kunde synka ibland/nån gång...kanske det blir så lite längre fram, kanske inte. Men du om någon förstår säkert vad jag menar. 

Jag tror att många, både män och kvinnor gör en alldeles för stor affär av sex. Herregud, ta en snabbis ibland så är ni klara på tio minuter, hur jobbigt är det? Sex föder sexlust vilket gör att ju mer ni har desto mer vill ni ha.
Så funkar det för oss, även om jag inte är sugen (eller han) så tar vi en snabbis och den som var sugen får tillfredsställelse och den som inte var sugen behöver inte anstränga sig så hårt (och blir så gott som alltid sugen på kuppen).
Ibland om min sambo inte är så kåt ber jag honom att han skall smeka mina bröst medan jag kör min dildo, det är ju också sex och närhet.
Mitt budskap: tagga ner, ta det för vad det är, ställ upp på varandra, gör det inte till en sån stor grej och bara ha det skönt!
Som en tjej sa till mig på en sexfest när jag tvekade angående att vara i en hög med massa tejer: -It's only sex for Gods sake!  

jonte02

För det första känns det inte rätt att sätta press på honom. Vill/orkar han inte så kan jag ju inte övertyga eller övertala honom att bli kåt :)

Sedan skulle jag inte palla mentalt att få nobben mer heller. Det kanske låter skumt, men det är ju mitt problem och inte något han ska ha på sitt samvete att jag skulle ta det så hårt och bli ledsen.

Jag ordnar själv vid behov och sköter det väldigt privat. Det går ju bra det med :)

Ja, går det bra så är det ju inga kor på isen. Jämför bara lite med mig själv och mina erfarenheter och då känns det väldigt förnekande och tungt att inte vara öppen med sin lust och visa att man vill och önskar.

Jag är helt med på ditt resonemang annars, men att du skulle hålla inne med din lust och vara tyst om den för att lindra ett eventuellt dåligt samvete köper jag inte riktigt fullt ut.

Självklart är övertalning och övertygning inget som iaf jag kan rekommendera och hur bra skulle det sexet bli eg? Inget jag har, gör eller kommer praktisera heller.

Men om man generellt inte kommunicerar sina tankar och känslor så blir det så svårt för den andra att veta. Svårt att läsa tankar, tänker jag.

Känner igen det där med att få nobben. Ingen höjdare. Självkänslan och självförtroendet sjunker lätt till botten. Jag har själv varit där och är kvar där än till viss del tyvärr, vilket gör att jag "missar" lägen till sex då min partner inte är så bra på att ta initiativ.