Är det jag som är helt dum i huvudet?

Jag träffade en man förra sommaren. Och han var jäkligt rolig att umgås med och festa med! Det var min tanke att det skulle stanna där, vid att bara ha roligt ett tag..
Men i december kom chocken för mig att jag var gravid :-O
Han blev jätteglad och för honom fans det inget annat alternativ än att behålla, jag funderade dock ett tag då killen inte kändes så seriös, men då jag fyllda 30 år bestämde mig för att jag skulle fixa att vara ensamstående så behöll jag barnet..

Vi flyttade ihop och jag hoppdes han skulle lugna ner sig lite, men det blev bara värre istället!!
Han kunde festa och vara borta 3 nätter i veckan, såg inte röken av honom... När jag påpekade att jag behövde ha lite stöd och hjälp för jag låg bara och spydde i 9 veckor bad han mig dra åt helvette!! Och ta hans jävla unge med mig.. när han blev nyckter och kom hem bad han 1000 gånger om förlåt och bedyrade hur mycket vi betydde! Ja tills nästa helg kom igen!
När jag sen började må bättre så reste jag på mig och helt enkelt drog.

Men var jag än flyttade eller tog vägen letade han reda på mig och bad om en ny chans och stor grät..
Efter mycket övertalning från honom om bättring och att jag kände behovet av lite ekonomisk hjälp flyttade vi ihop igen..
Det blev lite bättre, han festade någon dag mindre och kom hem, jag kände mig dock helt själv i graviditeten och med alla turer till förlossningen akut fick jag göra själv!
Nu en månad efter bebisen kom är han fortfarande ute 1 kväll i veckan och jag sitter hemma själv.!

Även om jag gör allt hemma fixar det och min älskling så önskar jag lite avlastning och att han ska vara delaktig i att vi ska vara en familj.. Han fattar inte alls utan tycker då han jobbar varje dag i veckan ska få gå ut med sina polare några timmar iaf...
Men jag då?? Är jag orättvis när jag kräver lite närvaro och engagemang av honom??
Är jag helt dum i huvudet??