Anonym (J) skrev 2012-10-14 10:57:34 följande:
man blir glad för sina vänner för att man unnar dem det bästa. Blir lika lite avundsjuk på att mina vänner får barn som jag blir på om dom har roligare, mer välbetalda jobb. Och för att man vet att det inte är ett nollsummespel, att andra får barn minskar inte mina chanser, tvärtom blir jag inte lcykligare av att omge mig med andra olyckliga, människor, tvärtom.
Förhållandet överlever för att vi älskar varandra, för att vi träffades utan tanke på att skaffa barn då, för 10 år sedan, vi har valt att bo ihop för att vi trivs ihop inte för att vi ser en idealisk mamma resp pappa till våra barn. Vi försöker hålla isär barnlängtan från förhållandet, dvs inte ta ut frustration på varandra utan älta även med vänner och psykolog. Vi pratar om vad vi känner och tänker, vad vi är rädda för och vad vi längtar efter. Vi drömmer tillsammans och bromsar varandras mest desperata infall. Som att skaffa hund, bara för att ha något litet att krama. Och vi kan skratta åt oss själva när vi har gråtit klart.
Vi slipper sex på schema nu, har varit där förrut o0ch det var hemskt, men utredningen visade att sannolikheten att det skulle funka naturligt var så låg att vi lagt ner dom planerna och bara knullar när vi har lust. Istället sätter vi allt vårt hopp till IVF, hittills utan framgång. 2 år är inte lång tid i det här sammanhanget, för oss känns det som 2 år för mycket, redan.
Tycker att sjukvårdspersonal betett sig bra, känner inte att någon värderar oss, eller indirekt ger oss skulden för vår situation. Kanske underlättar det att vi började försöka när jag var under 30, att vi båda är friska, normalviktiga, etc, dvs det blir svårt att skylla på allmän ohälsa, för hög ålder hos kvinnan etc, som är så vanligt att folk försöker skylla på trots att orsakerna ofta är helt andra. Vi vet också att vi inte är ensamma, att det är många många fler än man tror som är elelr har varit si samma situation, bara att folk sällan pratar om det, så man tror att man är den enda i världen som får kämpa.
Jag tänker att mitt liv är mer än bara barn, att även om jag får barn vill jag inte leva mitt liv bara genom dom, jag vill ha ett eget liv, egna intressen coh glädjekällor som inte bara handlar om barnen. Jag blir inte den peson jag själv vill vara genom att skaffa barn, även om barn är en källa till lycka är inte per definition alla föräldrar lyckliga, jag blir det genom att aktivt göra saker som jag tycker är beundransvärda, genom att aktivt söka nytt jobb om jag hatar mitt nuvarande, våga göra saker jag alltid drömt om, ta upp gamla idéer, inte bara tänka att jag någon gång ska åka till indien, utan göra det, lära mig sticka, skänka pengar till MSF eller våga starta eget. Jag vill inte sätta mitt liv på paus, jag vill göra saker oavsett om vi får barn elelr itne. Klart ekonomin blir en annan, men vill inte se barn som vare sig ett hinder eller ett kraav för att vara den person jag vill vara, eller göra dert jag tycker att jag borde göra, antingen för att det är kul elelr för att det är min "plikt" som medmänniska.
Att vara ofrivilligt barnlös handlar om att hantera motgångar. Vad gör man när livet itne blir som man vill? Lägger sig ner och dör eller kämpar vidare? Jag är säker på, och vill fortsätta tro, att jag kan hitta mening i mitt liv oavsett barn, även om det naturligtvis är målet och drömmen att vi ska bli föräldrar en dag. ATt inte få barn är en livskris, men livskriser kan man få av andra anledningar också och jag tror dom måste hanteras på smma sätt, oavsett om man blir långtidsarbetslös, blind, barnlös eller sjuk i cancer. Det blir en balansgång mellan fortsatt kamp och acceptans, när allt inte blir som man har tänkt sig.
Väldigt bra skrivet och jag kan inte göra annat än att hålla med. Vad fint att du har hittat styrkan i dig själv och i ditt liv :)
Skönt på sätt och vis att man inte är ensam... 