Borde vara lycklig...
Har en fin liten kille på 9 månader och han är hela min värld, älskar honom över allt annat, det är som allt annat i livet inte spelar så stor roll längre.
Jag är gift med en bra man och pappa till vår son, trots detta känner jag mig så sjukt låg. Vill bara krypa under täcket och försvinna, gråter så fort sonen somnat, Min man är väldigt kärleksfull men kan inte riktigt slappna av och ta emot hans kärlek.
Känns som jag går runt med en evig dimma i huvudet, som jag har byggt upp en mur : hit men inte längre!
Min man frågar hela tiden vad som är fel... men jag kan inte svara för jag vet inte, jag har ingen aning varför jag mår så här. Är det inte nu man borde vara lyckligast i världen??
Lite sent för förlossnings depp, använder inte hormoner vilket jag annars inte mår bra av.
Hjälp mig!!