Hur ska jag få min bror att sluta skämmas av sin adhd?

Vill börja med att säga att det är tur att din bror har dig! Förhoppningsvis så kan du stötta honom bättre än föräldrarna på många sätt!
Ett sätt att styrka din brors självförtroende är ju såklart att prata med honom. Tala om fördelarna med adhd (för de finns ju faktiskt en hel del såna många ggr!) 
Det finns en hel del offentliga personer som gått ut med att de har adhd, deras berättelser kan stärka.
Likaså andra barns berättelser. Det finns lite filmer och böcker och det finns artiklar.
Kolla in Attentions hemsida
www.attention-riks.se/
Att "mörka" helt är aldrig bra. Däremot kanske man inte ska presentera sig för allt och alla med att börja med att säga att man har adhd. Låt folk lära känna en som person först så minimerar man fördomarna!
Sen i vissa lägen så måste man ju såklart tala om det från början för att det inte ska bli några konstigheter.
Det har iaf fungerat för oss. Jag är förälder med diagnos och har ett barn som har dubbel npf.
Fortsätt som du gör, att finnas där och vara en förebild!

Ge honom information om att det inte är någon undergång, kunskap är makt. Låt honom bli stark i vetskapen om vad det är som gör att han är den han är. 
Visa sidor som riktar sig till barn med ADHD, Attention-riks.se har bra sidor för barn. Visa att han inte är ensam om det. Leta efter kändisar som också har NPF.
Be om att få se hans funktionsbeskrivning och utredningen för att hitta hans starka sidor, om du inte vet de själv. Framhåll allt det han är bra på, allt som är en fördel med att ha ADHD, att man ofta kan se detaljer som andra missar, att man är duktig på att koncentrera sig om det är något intressant, att man kan vara en idéspruta, igångsättare, att man kan hjälpa andra att komma igång genom sin impulsivitet. 

Jag har en son som är 10 år och har haft diagnos på ADHD och Atypisk autism sen han var 7 år. Givetvis var det problem långt tidigare det var då diagnosen kom. Jag har funderat på att ge min son en mössa som det finns där det står AD/HD på samma sätt som AC/DC har med ett flashig streck. Lite för att avdramatisera det och göra honom stolt över den han är. Nu är min son ganska bekväm med sitt funktionsnedsättning och ibland så tror jag att han är lite stolt över det också. 

Hoppas att din bror också blir det, att han i alla fall kan känna sig till freds med det och acceptera med hur han fungerar. Han ahr alltid rätt att be om psykolog/terapeut hjälp från tex BUP eller elevhälsan om det är något som han vill prata med någon utomstående om. Det är bra han har dig. Men också att han får professionell hjälp, det är viktigt att du och han har en syskonrelation, inte att det alltid ska du som ska hjälpa honom. Nu verkar det vara rätt så många år mellan er så det är klart att det kan vara så när han är minder men du ska också orka ta vara på dig själv och dina funktionshinder. 
Hoppas du inte tar detta på fel sätt, jag känner att det kan vara lite oklart hu jag skriver men jag menar bara att han kan ha fler kanaler för ännu bättre och inte bara dig som den enda livlinan. 

Hoppas det inte blev fel, om det känns oklart så förlåt,  Och be om jag kan förklara mer.

ha en bra dag 

tack så mycket!! :)
i första samtalet berättade jag massor med positiva saker, och försökte så gott jag kunde relatera dem till både mig och han, så han skulle förstå ordentligt och se konkreta fördelar. han verkade tycka om informationen men har svårta tt prata om det.. :(
jättebra råd att visa andra barns berättelser!! Frågan är hur gör jag det avslappnat nog utan att han blir arg...? Lillemannen visar ilska när det är ledsamt för de mesta... ska vara tuff och hård som sin far!

absolut, jag tänker på mobbing, särbehandling och diskriminering... så det bästa är ju att ta det lugnt med diagnosen, han är ju ett barn också! blir bara så konstigt när storebror får så mycket positiv uppmärksamhet... säkert där nyckeln ligger, att ge han lika mycket!

uff ja... ska hälsa på om inte en så lång tid framöver, men det är svårt över telefon... ena föräldern bad mig häromdagen att inte prata med lillebror om detta för ofta!! :O Jag sa bara "vaaa, vad menar du??" och hon sa "ja men inte varje gång... kanske då och då". och redan där visar det ju sig att föräldrarna (bägge, för det var den andra nu) skäms, eller på något vis vill sopa under mattan... :S
svårt för jag vill inte gå över deras huvuden/auktoritet, å andra sidan har inte föräldrar alltid rätt... vill ju min brors bästa!

tusen tack för ditt svar!! ska leta upp historier från barn och kändisar han gillar!

tack så mycket för ditt svar!!
ska hälsa på snart, så jag kommer sätta mig med "lille"bror i knät och kolla på attentions hemsida! =)
hehe jag själv har en kepa där det står AD/HD i AC/DC-stil... dock misstänker jag att föräldrarna aldrig skulle låta sig han på sig den!! däremot var det ett kanonförslag, finns säkert andra saker han kan ha i hemmet med sådan text! jag tycker ju keporna är kanonbra, men genom att köpa en sådan kommer jag skapa en situation som blir illa för brodern, genom att föräldrarna lär säg åt han att inte ha den på sig...

hur får jag de att tänka/visa lika mycke positivitet som adhd som för andra brodern med aspergers? och nog för att jag är vuxen och kan ta deras "stenålderstankar" så sårar det mig ändå, iochmed min adhd... det är inge fel på oss!! Vi är lite annorlunda bara =)

nejdå jag förstår nog vad du menar, och det fanns inget att ta illa upp av! :) Jag är ju 25, och han 9, så det är ju rätt stor årsskillnad mellan oss. vi bor långt ifrån varandra också... jag går hos kurator och läkare regelbundet för att handskas med min diagnos, och det går faktiskt väldigt bra!! :)
har gett föräldrarna råd om BUP, Hab och diverse Kometprogram, barnkuratorer osv, men nej... har egentligen "tjatat" (och min syster) mer eller mindre i många många år, men det är alltid "ursäkter..." har inte tid, de orkar inte, de vet inte om det är bra, för långa väntetider osv osv osv...

otrooooolgit frustrerande!! Men sedan måste jag tillägga att ena föräldern till dem har grav adhd, och den andra (odiagnostiserad) är väldigt mot adhd/aspergers hållet. att ta tag i saker, fullfölja, planera och kommunicera är inga egenskaper de direkt bestitter... dock tar de otroligt god hand om barnen så de är inga dåliga föräldrar!
men de tar aldrig mina råd... och det går ut över sonen... :( min bror!

jag hade däremot älskat att gå på möten/kurs/utbildningar med honom, och jag tror han är mer mottaglig mot Mig än sina föräldrar (kan ju vara så ibland)...

kommer du på något mer får du gärna tipsa lite till! men ska nog hitta något coolt adhd-mönster... :) om inte annat kanske överraska killen med en lista av positiva adhd-egenskaper han har och överrösa komplimanger? prata med bägge bröderna kanske samtidigt? äldre brodern med asperger har nog också adhd, ny utredning på gång så de visar sig...

tusen tack för ditt svar!

Det handlar om en väldigt ung och känslig ålder.

Kanske du kan göra ett fint kollage med bilder på honom och skriva positiva saker om honom på den.
Kanske googla fram vilka kändisar (gärna coola) som du kan berätta har ADHD.
Barn är lite svårare att resonera "texter" med men att få höra att Petter har ADHD och ser att han vuxit upp och är rappare kanske får honom att förstå att ADHD inte är allt i världen.

Har själv adhd å har vänt en tråkig diagnos till nått mkt positivt då adhd e mkt bra å ha på flera plan...
Man blir aldrig trött man blir grymt bra på å lösa sina problem man e ofta väldigt smart å
Man kan faktiskt lösa mkt även om man har adhd ...
Så börja intala han att det inte e jordens undergång utan stt man ofta e mkt bättre än genomsnittet ...
P. S många miljonärer har adhd :)

va bra! tycker själv att den, iallafall i mitt fall, är mer positiv än negativ! Men sen kan de ju också vara så att andra störs mer av det än jag... hahaha :P
ja det kan jag tänka mig! :D läste att mer än 70% av chefer/vds i stockholm beräknas ha adhd! alltså egenskaper som orädd (med konflikter, att misslyckas osv), står på sig ordentligt, är passionerad och grymt koncentrerad på det man gör osv, så att många miljonärer har adhd har jag lätt att tro på...! :) får nog köra något sådant...

tack!

Kollage lät riktigt kul! jag är grymt pysslig själv (min passion och hobby, de få tillfällen jag har hyperfokus som de kallas) så det är något jag skulle kunna tänka mig att göra! =) Han älskar sånt också...!

Lite bättre har det blivit efter ett (tyvärr) enormt utbrott i skolan... tråkigt/bra nog :S

En uppdatering...

bara några dagar kvar tills jag träffar min bror

har inte gått alls att prata om ämnet... försökt ett par gånger, att skoja (att vara allvarlig funkar INTE) att runda hörn till ämnet, prata om mig själv så han kan relatera osv, men inget fungerar över telefon!

antingen stänger han ner sig, som att trycka på en knapp! från att ha vart en superglad, kärleksfull unge, blir han oerhört kort i tonen, till att bli riktigt, riktigt arg, säga åt mig att hålla klaffen för annars slänger han på luren!!
sa åt han att så säger man inte lite halv-skarpt, för att lägga till att jag verkligen är ledsen och säger förlåt om jag sa något som fick han att bli arg, och att jag förstår om han inte vill prata om sånt just då, men att jag finns här och lyssnar mer än gärna om han vill! detta har uttalats efter kringliggande ämnen, alternativt, rakt på, eller, "hörnat"...

Han har haft problem med 2 pojkar i skolan, de retas, mobbas och använder fysiskt våld mot varandra. min bror som är rätt stor för sin ålder, och har en väääldig styrka puttade på ett utav de barnen, så han ramlade väldigt illa och slog i huvudet rejält. han fick åka in till akuten, men som tur var fanns det ingen hjärnskakning. men han var allmänpåverkad, "grå" och trött.

Min bror körde först på de tuffa kortet "jaha, vad bryr jag mig om det då??" i kaxig ton. senare under dagen (och nästkommande) startade ångesten... mamman gjorde allt hon kunde för att prata med honom, och de har haft, och kommer ha besök på BUP, de fick hjälp direkt som tur va!!
hon sa sedan åt mig mer eller mindre; att jag inte FÅR prata med min bror om vad som hänt, eller något relaterat till hans adhd....

HUR FASEN GÖR JAG NU???

vill respektera hennes åsikter, fast jag tycker hon har rusigt jävla fel!!
å andra sidan är jag så rädd att börja prata med honom, så han får utbrott och flera dagar blir förstörda... för då kommer jag få bassning av föräldrarna, "de sa ju åt mig"...

är också livrädd för att bli som dem och alla andra i hans närhet, att trippa på tå, undvika ämnet, låtsas som det regnar osv osv, för jag anser (och hade ju rätt med all bevisning och mer) att det skadar han mer än vad de hjälper...

vad gör jag??

puffar...

Coolt med ADHD är en bok som släppts häromdagen. För barn 9-12

Jag e 36 år å skämms fortfarande det e nästan som det hör till diagnosen:/